Uppsatsen undersöker hur skolledare och skolpräster på fyra gymnasieskolor i en stad i södra Sverige tänker kring krisarbete på den egna skolan. Problemformuleringen består av tre frågor: Hur ser rektorer respektive skolpräster på skolans krisberedskap? Hur bedrivs arbetet vid kris? Hur resonerar man kring kris och katastrof ur ett pedagogiskt perspektiv? I uppsatsens litteraturstudium diskuteras olika aspekter av kris- katastrofhantering såsom riskanalys och utformningen av en krisplan, ledarskapets betydelse vid krissituationer, bemötande av elever i sorg samt pedagogiska perspektiv på kris och katastrof. För att nå syftet med studien valdes kvalitativ metod och totalt intervjuades sju personer: fyra rektorer och tre skolpräster. Resultatet av intervjuanalysen sammanfattas i tre olika kategorier: tilltro till skolornas krisplan, roller och kriser som utveckling och lärande. Sammanfattningsvis var tilltron till skolornas krisplan god och i studien framkommer att krisplanen är en trygghetsfaktor för all personal på skolan. Däremot går uppfattningarna något isär beträffande hur stort ansvar som kan läggas på den enskilde läraren i samband med en krissituation. Rektorerna betonar att deras roll vid en kris är att sprida lugn samt att samordna och leda. Egenskapen att vara ”en god människa” lyfts fram framför utbildning. Skolprästerna poängterar också vikten av att sprida lugn men trycker dessutom på deras roll som ritualförvaltare och hoppingivare. Vad gäller kriser som utveckling och lärande framkommer att det finns förhållandevis lite reflektion kring detta bland intervjupersonerna. Några framhåller ceremoniernas pedagogiska funktion.