Hållbarhetsaspekten och framför allt den sociala dimensionen har börjat uppmärksammas mer i planeringen. Analysverktyg och modeller såsom social konsekvensanalys (SKA) har under senare tid blivit vanligare för att hantera de sociala värdena i planarbetet. Det finns ingen nationell standard för hur ett sådant verktyg ska se ut eller användas, vilket har resulterat i flera olika analysmodeller som skiljer sig åt. En gemensam nämnare i modellerna är att de till hög grad innebär en viss mätbarhet för att jämföra och bedöma konsekvenser av planförslaget. Det finns viss problematik i att använda ett verktyg, som SKA, i och med att de sociala frågor är kontextberoende och svåra att sätta mått på, därför undersöks i uppsatsen hur sociala värden ter sig i en planering där mätbarhet blivit norm.  Uppsatsen studerar fenomenet genom fyra fallstudier som består av två detaljplaner respektive två planprogram, för att undersöka SKA utifrån olika skalnivåer. Även två modeller av SKA studeras, en mer kvantitativ i sin karaktär och en mer kvalitativ. Vad för mått används för att mäta de sociala värdena och vilken effekt får SKA på planeringsunderlaget? Går det att urskilja ifall användandet av nya modeller och verktyg för den sociala dimensionen i stadsplanering kan påvisa ett paradigmskifte i stort?  Utifrån undersökningen dras slutsatsen att ett skifte kan urskiljas i hur de sociala frågorna hanteras i planeringen, men ett större skifte i planeringsprocessen går inte att se. Den sociala dimensionen får större utrymme i diskussionen men tvingas in i de ramar och modeller som planeringen redan utgör.