Syftet med studien var att ta del av professionellas erfarenheter av smittoeffekter vid självskadebeteende, liksom förebyggande insatser för detta. Fyra stycken semistrukturerade intervjuer har utförts på olika behandlingshem där huvudfokus har varit flickor med självskadeproblematik. Studien är kvalitativ och intervjuerna har tolkats ur en hermeneutisk-fenomenologisk forskningstradition. Tre teorier har legat till grund för analysen av resultatet: social inlärning, imitation som rekonstruktion och socialisation. Resultatet visar att smitta kan ske bland flickor på enheterna, men också via internet. Alla tre teorier har fungerat hjälpande i förståelsen av fenomenet. När det kommer till negativ inlärning av beteendet, har denna studie, liksom tidigare forskning visat att en riskfaktor för att påverkas av andras självskadebeteende har att göra med exponering för andras självskador. Arbetssättet för att minska på smitta av självskadebeteende indikeras vara att bemöta problematiken neutralt. Det viktigaste i förhållningssättet är att inte vaka över beteendet då detta bland annat leder till att flickor som inte självskadar får mindre tid med personal. Sammanfattningsvis är ett förstående, nyfiket bemötande med mycket fokus på det preventiva arbetet i terapi det viktigaste för att förhindra smitta av självskadebeteende. Börjar personalen vaka över flickorna uppstår också smittoeffekter då övriga flickor lär sig att de behöver självskada för att få personalens uppmärksamhet.

This essay examines influencers’ framing of mental illness and how the framing could possibly affect the growing problem of mental illness among Swedish youth. Previous research concerning mental illness among youth, social media and social contagion is presented as a basic understanding of the problem at hand. Approximately 16 000 Instagram posts from Sweden’s most influential Instagram accounts were reviewed for content about mental illness. Posts containing descriptions of mental illness were extracted and analyzed using thematical analysis. The main finding from the thematical analysis was that influencers tended to use The Hero’s Journey dramaturgy in the framing of mental illness. The main conclusion made from the study was that influencer framing of mental health issues, consciously or unconsciously, tended to augment mental illness in a number of ways. The influencers seemed to have developed specializations in different forms of mental illness. The specialized influencer took upon him/herself the role of a mentor to followers experiencing symptoms of the same type of mental illness, leading them on for their own Hero’s Journey. Hence, the mechanisms of The Hero’s Journey were shown to, in themselves, have a tendency to increase the contagious effects of mental illness.