Denna studie bygger på en kritisk hermeneutisk kvalitativ innehållsanalys med en deduktiv ansats. Genom att applicera Nancy Frasers rättviseteori som behandlar frågan om hur rättvisa ska kunna uppnås i en globaliserad värld har EU:s rörlighetsdirektiv, likabehandlingsprincip, svensk lag samt rapporter om EU-medborgares situation i Sverige analyserats för att undersöka EU-medborgares möjlighet till jämlikt deltagande i en svensk kontext. Resultatet visar att det görs en distinktion mellan aktiva och icke-aktiva EU-medborgare och för att räknas som rättvisesubjekt för att omfattas av de rättigheter som manifesteras i rörlighetsdirektivet och svensk lag krävs en ekonomiskt resursstark EU- medborgare. Vidare visar resultatet hur icke-aktiva EU-medborgare ofta hamnar utanför det svenska samhället och deras vistelse här är villkorad på det sätt att de exempelvis krävs inneha tillräckliga egna ekonomiska resurser eller rimlig chans till arbete för att omfattas av det svenska välfärdssystemet. Detta gör att icke-aktiva EU-medborgare ofta hamnar i en situation där de utestängs från viktiga sociala arenor i samhället till följd av att de saknar arbete, bostad och ekonomiska resurser samt möjligheten att hävda sina rättigheter och få dessa tillgodosedda. Konsekvensen av detta blir att de hindras från möjligheten till jämlikt deltagande i det samhälle de befinner sig i. Resultatet visar också att avsaknaden av både kunskap och tillgång till resurser försvårar det sociala arbetets genomförande när det kommer till gruppen utsatta EU-medborgare.

I denna uppsats har vi studerat hur livssituationen för personer som erhåller ekonomiskt bistånd påverkas av covid-19. Tidigare forskning visar att ekonomiskt utsatta grupper drabbas hårdare än andra under pandemin till följd av redan existerande social ojämlikhet i samhället. Därför såg vi vikten av att studera en specifikt ekonomiskt utsatt grupp under en pågående samhällskris. Vi har genomfört en kvalitativ intervjustudie med åtta handläggare på ekonomiskt bistånd för att få ta del av deras upplevelser kring biståndsmottagares livssituation. I analysen av det empiriska materialet har vi utgått från teorier om social utestängning, kapitalformer och stigma. Vi fann att biståndsmottagares livssituation påverkas negativt under pandemin på flera sätt. Deras möjligheter till självförsörjning och sociala liv begränsas till följd av nedstängning i samhället. Vi fann även att det tillkommit nya klienter under pandemin till följd av förlorad anställning och inkomst. De nya klienterna upplever sig även vara mer stigmatiserade än långvariga biståndsmottagare på grund av att de tidigare haft en högre levnadsstandard. Våra resultat går i linje med tidigare forskning som visar att ekonomisk utsatthet och psykosocial ohälsa ökar under covid-19. Vi ser att vår studie berört många olika faktorer gällande livssituationen för biståndsmottagare under pandemin. Vår studie är unik då vi lyckats fånga dessa faktorer medan pandemin är pågående. För framtida forskning ser vi möjlighet att fördjupa sig ytterligare kring begränsningar i det sociala livet, psykosocial hälsa och möjligheter till självförsörjning för den här gruppen under en samhällskris.

Residents in marginalized areas tend to show a lower level of confidence in the criminal justice system and carry out police reports and testimonies to the criminal justice system to a lesser extent than residents in other areas. In this scientific essay, a qualitative study is conducted to analyze the disinclination to leave testimonies and report crimes in marginalized areas, along with researching possible ways to improve the residents relationship with the criminal justice system. The theoretical framework for this study consists of Žižeks theory of violence, territorial stigma and social exclusion. The sample group for the study is advocates in non-profit organizations operating in marginalized areas. Using a semi-structured interview method, this study’s empirical findings reveals that a critical view of the criminal justice system, lack of confidence in the criminal justice system, ambivalent feelings about the residential area and mass medias stigmatizing effects are believed to cause a reluctance to cooperate with the criminal justice system in marginalized areas. Furthermore, our findings show that an admittance of the existence of racism within the justice system, increased communication, cultural competence, and safe meeting places are believed to improve the relationship between the residents and the criminal justice system.