Syftet med uppsatsen var att undersöka skolkuratorers uppfattningar om bakomliggande omständigheter till elevers självskadebeteende. Vidare undersökte studien informanternas upplevelser av att möta elever med ett självskadebeteende, samt hur arbetet med eleverna kan se ut. Uppsatsen baserades på en kvalitativ intervjustudie, där fyra semi-strukturerade intervjuer genomfördes med skolkuratorer från både grund- och gymnasieskolor i en mellanstor svensk stad. Resultatet från intervjuerna analyserades med hjälp av tidigare forskning samt symbolisk interaktionism som teoretisk utgångspunkt. Resultatet visade att informanterna arbetade främjande och förebyggande mot psykisk ohälsa, men att det inte fanns några särskilda rutiner för att arbeta främjande och förebyggande mot just självskadebeteende. Genom sin erfarenhet visste informanterna hur de skulle hantera mötet med elever som hade ett självskadebeteende, och de hade med åren byggt upp en grundtrygghet i sin yrkesroll. Informanterna kände sällan att de blev rädda eller stressade i mötet med en elev med ett självskadebeteende, och menade att det var viktigt att bibehålla lugnet och visa empati gentemot eleven. Vidare definierade informanterna begreppet självskadebeteende som ett brett fenomen som innefattade många olika handlingar. Informanterna berättade att det alltid fanns en bakomliggande omständighet som utlöste självskadebeteendet. De uppgav att det var vanligt med någon form av psykisk ohälsa, men att sociala omständigheter också spelade stor roll. Informanterna menade att eleverna upplevde höga krav från samhället och sociala medier, och detta kunde ge upphov till stress och ångest, som i sin tur kunde leda till ett självskadebeteende. Vidare forskning om sociala omständigheters påverkan på skolungdomars mående behövs.