Denna uppsats handlar om relationen mellan föräldraledighet och ensamstående mödrar. Med ett långt tillbakagående historiskt avstamp, ämnar uppsatsen undersöka normer omkring föräldraskap, när och hur föräldraledighet först infördes och hur den utvecklats, och hur den ensamstående modern inkluderats, eller exkluderats, i sammanhanget. Uppsatsen avhandlar en tid om 137 år, som är uppdelad i fyra mindre tidsperioder. Utifrån en genuskonstruktivistisk teoriram bestående av fyra element – ett kulturellt, ett normativt, ett institutionellt och ett om subjektiv identitet – appliceras en analysmodell i respektive tidsperiod, för en strukturell bearbetning av material som bidrar till uppsatsens övergripande syfte. Tack vare en periodindelning, synliggörs förändringar men det är också möjligt att identifiera vilka normer som kvarstår. Genusroller har gett stor påverkan på kvinnor och mäns förväntade antaganden och medborgaransvar över en lång tid och fastän förändringar har skett, har vissa strukturer överlevt. Inom ramen för den svenska föräldraförsäkringen, får juridiska vårdnadshavare till barn som omfattas av den svenska socialförsäkringen 480 dagar i föräldrapenning, som kan tas ut i ändamål att avstå arbete för att ta hand om barn med ekonomisk ersättning. Vid fall då barnet har en juridisk vårdnadshavare, tillfaller alla föräldrapenningdagar denna, men om barnet har två juridiska vårdnadshavare – vilket en majoritet av alla barn i Sverige har idag – delas föräldrapenningen rakt av mellan dem 150 av de 240 föräldrapenningdagarna en förälder får överföringsbara, men 90 dagar är öronmärkta för respektive förälder. När föräldraförsäkringen infördes år 1974 – innan föräldraförsäkringen fanns en moderskapsförsäkring som endast riktade sig mot mödrar – var inga dagar reserverade för någon förälder, men över tiden då mönstret att kvinnor tog ut en stor majoritet av all föräldrapenning vidtog politiker åtgärder för att jämna ut den sneda fördelningen av föräldraledighetsuttag: jämställdhetsåtgärder! Från och med 1995 har föräldrapenningdagar öronmärkts i tre etapper i jämställdhetens namn. För föräldrar som inte lever ihop kan det vara praktiskt svårt att dela på en föräldraledighet med ett litet barn. Historiskt sett är det oftast kvinnor som lever ensamma med barn och idag är det vanligast att även separerade föräldrar har gemensam vårdnad, alltså delas föräldrapenningen mellan föräldrar som inte lever ihop. Med ett stort historiskt perspektiv, söker studien förklaring på hur normer producerats och vilka som upprätthålls i konstruktionen av villkoren för föräldraledighet: på vilka premisser är den formulerad, vilken funktion ämnar den att fylla? Utifrån dessa förställningar reflekteras därefter ensamstående mödrars villkor i fråga om föräldraledighet. Uppsatsens slutsatser är att föräldraledighetsvillkoren, för det första, är baserade på en stark tvåsamhetsnorm. Detta har lett till att det jämställdhetskoncept som innebär att logiken för att syftet med jämställdhetsåtgärderna – det vill säga att män ska ta ut en högre andel föräldrapenning – är anpassat för att män ska ersätta kvinnors traditionella tid och ansvar i hemmet. Detta jämställdhetskoncept är sedermera inte applicerbart på ensamstående mödrar, då hon inte har någon man som ersätter henne i hemmet. För det andra, saknar jämställdhetssträvan i en stor utsträckning en nyansering av maktrelationer och inkludering av fler perspektiv än enbart den normativa tvåsamhetens.