Syftet med mitt arbete är att synliggöra vilka uppfattningar några lärare på gymnasiets estetiska program har om sin undervisning i tredimensionellt skapande i ämnet Bild. Studien beskriver också tredimensionellt skapande som ett språk bland andra språk som elever kan erövra, med stöd i konstnärlig forskning. Jag söker svar på tre forskningsfrågor. Vilken vikt uttalar lärarna att de lägger vid handens möte med materialet? Hur förhåller sig lärarna till att eleverna arbetar i grupp och tar del av andras läroprocesser i tredimensionellt skapande? Hur beskriver lärarna att de tar hand om elevernas kritiska moment i sina läroprocesser? Som datainsamlingsmetod har jag använt kvalitativa intervjuer. Empirin har tolkats utifrån ett hermeneutiskt synsätt där uttolkarens förförståelse spelar roll för mötet med empirin. Lärarnas uttalanden har sedan sammanställts till sex diskurser, enligt en socialkonstruktivistisk diskursmodell. Resultatet visar att eleverna enligt lärarnas utsagor har stora brister i sina spatiala förmågor då de kommer till skolan. Lärarna uttalar också att de är kluvna mellan att se eleverna som måluppfyllande eller som individer på väg mot ett konstnärligt eller praktisk yrke. Lärarna uttrycker att de uppvärderar ett lärande i grupp samt ett där skapande utifrån olika materials egenskaper är centralt. För att utveckla elevernas spatiala förmåga uttalar lärarna att de ger riktade hantverksuppgifter. Genom att balansera lust och utmaning uppger lärarna att de didaktiskt kan hantera de långa hantverkspass som krävs.