Syftet med studien är att undersöka vilka delar i specialpedagogutbildningen som specialpedagogen får användning av när denne kommer ut och arbetar i skolan. Får specialpedagogen arbeta med det som han/hon är utbildad i eller är det något helt annat som väntar? I litteraturgenomgången behandlas områden som specialpedagogisk kompetens, specialpedagogens samarbete med rektor/lärarna samt vilka elever som har rätt till specialpedagogisk undervisning och var den bedrivs. Ett systemteoretiskt angreppssätt har använts för studien. Det är en teori som ser på hur systemens olika delar påverkar och står i relation till varandra och hur människors relationer får systemet att hålla ihop.Studien utgörs av halvstrukturerade kvalitativa intervjuer och resultaten baseras på svaren från fem till viss del slumpvis utvalda högstadierektorer samt en gymnasierektor. Undersökningen indikerar att rektorer i stora drag vet vilken kompetens som specialpedagoger besitter men att han/hon inte alltid använder den fullt ut. Orsakerna till detta beror till del på att vissa rektorer inte tycker att skolan är betjänt av hela kompetensen, och till del på en ovana att nyttja den. Under begränsade resurser blir det ofta att traditionell individuell hjälp i form av specialundervisning prioriteras. Undersökningen visar dock att en tredjedel av de intervjuade rektorerna, i varierande grad, drar nytta av specialpedagogens hela kompetens, men majoriteten gör det alltså inte. / Six headmasters views on special educators task in school