Vår studie är en jämförande studie mellan två förskolor, där vi undersöker hur pedagoger i en flerspråkig förortsförskola samt en relativt icke flerspråkig centrumförskola förhåller sig till interkulturalitet och flerspråkighet i verksamheten och hur/om de arbetar för att stödja den. Detta har vi utfört genom en etnografisk inspirerad fältstudie där vi observerar och utför sex kvalitativa forskningsintervjuer. Vi har valt att intervjua tre pedagoger från vardera förskola, för att se om våra observationer stämmer överens med pedagogernas uttalanden i intervjuerna. Vi utgår ifrån vår teori för att hitta svar på våra frågeställningar i empirin. Våra resultat visar att pedagogerna på båda förskolorna uppfattade sin egen roll som viktigt i barnens språkutveckling, men ingen av pedagogerna på förskolorna hade några strategier att lyfta alla modersmål. Majoritetspråket svenskan var norm i båda förskolornas verksamhet. Den relativt icke flerspråkiga förskolan lät barnen få tillgång till de språkliga domäner som krävs för att barnen skall kunna bli deltagare i ett demokratiskt samhälle, den flerspråkiga förskolan gjorde inte det. Vi kom också fram till att båda förskolorna var monokulturella, då den svenska kulturen var norm och i båda förskolorna fann vi även en språklig maktordning där svenskan låg högst i rang.