Problemformuleringen grundar sig i att det finns ett stort tolkningsutrymme i förskolansläroplan då den inte säger hur läroplansmålen bör uppnås utan bara att de bör uppnås och därförblir förskolans undervisning inte likvärdig. Syftet med studien är att undersöka hur förskollärareresonerar kring sitt eget arbete för att främja yngre barns språklärande. Syftet besvaras medhjälp av följande frågeställning: Vilka diskurser framkommer i förskollärares resonemang kringarbetet för att yngre barn, två till fyra år, ska bli framgångsrika inom språklärande?Den kvalitativa studien har sin utgångspunkt i en socialkonstruktionistisk vetenskapsteori ochresultatet är analyserat ur ett diskurspsykologiskt perspektiv och dess centrala begrepp. Empirinhar samlats in genom semistrukturerade intervjuer med fem stycken verksamma förskollärare.De diskurser som framkom i resultatet var förskollärares språkundervisning somkommunikation, samlärande, stöttande samt utforskande. Någon som genomsyrat samtligaintervjuade förskollärares resonemang var kommunikationens betydelse för språklärande. Detfanns också variationer i resultatet som framförallt handlade om hur förskollärarna arbetar föratt främja barns språklärande. Slutsatsen av studien är att förskollärare har resonerat kringvarierande arbetssätt för barns språklärande vilket kan ge en utbildning som inte är likvärdigför språklärandet hos barnen. Ytterligare en slutsats är att det förskollärare gemensamt resoneratkring som anses vara av stor betydelse i förskollärarna är kommunikation, samlärande, attfinnas som stöttning för barnen samt en utforskande verksamhet.