Barnperspektivet inom fysisk planering har fått större uppmärksamhet de senaste decennierna, och då barns åsikter om miljöer har visat sig vara viktiga men svåra för planerare att tolka testas ständigt nya dialogmetoder för att kommunicera med barn. De senaste åren har datorspelet Minecraft börjat användas för detta, där barnen själva får visualisera och gestalta sina stadsbilder. Detta innebär att tolkningen av dessa bilder sker senare i skaparprocessen än vid annan dialog, varvid frågor om huruvida Minecraft kan ge något nytt i barnperspektivet väcks, och hur tydligt barnens preferenser kan utläsas. Syftet är därför att undersöka de bilder av staden som visas när barn själva får visualisera och bygga upp en stadsdel i Minecraft, för att identifiera vilka preferenser som framkommer samt vilka faktorer som påverkat dessa bilder. Uppsatsen ska även i ett vidare sammanhang syfta till att utveckla diskussionen om barn och ungas deltagande i den fysiska planeringen och hur denna kan förstås. Genom att studera Minecraft-modeller från tre olika fall där idétävlingar riktade mot barn har genomförts kan det konstateras att barns önskade stadsbilder innehåller många funktioner, färger och odefinierade rum. De bilder som framkommer är tydligt påverkade av kontexten de skapades i, dock är de inte påverkade av rådande normer och trender inom fysisk planering. Det uppdagas att barnens bilder av staden ibland är svårtolkade, trots den förenklade dialogformen, vilket leder till ett ifrågasättande om huruvida barns perception någonsin kan förstås av vuxna. Utifrån detta ges förslag på hur ett barnperspektiv kan intas genom att lämna vissa ytor oplanerade för barn att skapa sina egna platser på. Minecraft visar sig ha potential som en brygga mellan barnet och planeraren då det är en värld som båda kan förstå, men det uppdagas att instruktionerna till barnen i vidare studier där de ska bygga självständigt bör vara så minimala som möjligt, då barn enligt studien har en tendens att eftersträva en vuxen stadsbild och kompetens.