Flera av Sveriges storstadskommuner har under det senaste årtiondet börjat ta fram virtuella stadsmodeller. Även Mät- och Kartavdelningen på Falu kommun är intresserade av att ta fram en stadsmodell, men ännu vet man inte hur det arbetet bör utföras. Därför har jag fått i uppdrag att utreda hur byggnaderna till en sådan modell kan tas fram, vilket också är syftet med den här studien. Anledningen till att Falu kommun vill ha en stadsmodell är främst att den skall vara ett stöd vid stadsplanering. Kommunen har bestämt att den norska SOSI-standardens (Systematic Organisation of Spatial Information) 3D-nivå 2 skall följas. Den detaljnivån redovisar byggnaderna med enkla takformer. Standarden anger bland annat vad som skall mätas in, hur stort punktmedelfelet får vara och hur modellen för datalagring skall se ut.   Ett noggrannhetstest för inmätning med datorprogrammet Pictometry utfördes. Testresultaten användes för att beräkna det totala medelfelet för inmätning med Pictometry. För övriga inmätningsmetoder beräknades de totala medelfelen från schablonvärden och uppskattade medelfel.   Det finns många tänkbara inmätningsmetoder och mätinstrument, till exempel fotogrammetri och totalstation. Som höjdreferens för några av metoderna kan Lantmäteriets nya nationella höjdmodell användas. De största städerna i Sverige har laserskannats från luften. Den valda inmätningsmetoden bestämmer hur den geometriska rekonstruktionen av byggnaderna skall göras. Om de föreslagna rekonstruktionsmetoderna följs kommer byggnadsmodellerna bara att bestå av plana ytor utan onödiga diagonala veck. Överbestämningar kan användas under rekonstruktionen både för kontroll av grova fel och för att förbättra noggrannheten. Det sätt på vilken textur på ytor bör göras beror mest på hur lång tid textureringen tillåts ta och om modellerna skall användas i programmet Google Earth. De färdiga modellerna skall lagras både som ytor och linjer. Linjerna skall delas upp i separata dataset enligt anvisningarna i SOSI-standarden. En stadsmodell med platta tak och betydligt lägre noggrannhetskrav verkar vara ett tänkbart alternativ tills laserskannade punkter eller flygbilder på nya byggnader finns tillgängliga.

Följande examensarbete är skrivet på Kungliga Tekniska Högskolan inom maskinteknik med inriktningen industriell ekonomi och produktion och utförd i ett ingenjörsföretag. ISO standarden 11608–1:2014 listar olika tester som måste genomföras för att få en autoinjektor godkänd för användning. Ett utav testerna är att man släpper autoinjektorn från en bestämd höjd och riktning i fritt fall. Det testet kallas för droptest. Minimikraven för ISO 11608–1 för droptest kan potentiellt ha begränsningar då de inte representerar verkligheten, som exempelvis att en autoinjektor kan falla från höjder och riktningar som inte tillhör minimikraven. Detta kan skapa osäkerheter hur en autoinjektor kan prestera under nödsituationer. Syftet med arbetet är att undersöka ifall man kan öka säkerheten vid användning av autoinjektorer vid nödsituationer, och då har man satt som mål att undersöka ifall det krävs att droptesta mer än minimikravet i ISO-standarden. Detta utförs genom att genomföra olika experiment för att avgöra om ISO-standarden räcker till. Där man experimenterar med att släppa autoinjektorer från högre höjder och fler riktningar samt utför hur detta har påverkat funktionen på apparaterna. Metoden genomförs i företaget, kommer ge data hur funktionen har påverkats. Mer specifikt data på om det krävs mer eller mindre kraft för att dra bort locket. Och data på hur aktiveringen av sprutan har påverkats. Med hjälp av lådagram så analyseras värdena då man skapar grafer för att hitta olika trender som kan uppstå. Resultatet efter genomföranden och analysen blev det att inga tydliga trender uppstod och inga tydliga indikationer att det krävs att drop testa över minimikravet. Däremot kan analysen från detta examensarbete användas som underlag vid diskussioner och planering av droptest på företaget / The following thesis will give the reader a better understanding about autoinjectors and drop tests. ISO standard 11608-1:2014 lists various tests that must be carried out to get an autoinjector approved for use. One of the tests is to drop the autoinjector from a certain height and direction in free fall. That test is called a drop test. The minimum requirements of ISO 11608-1 for drop testing can potentially have limitations as they do not represent reality, such as an autoinjector falling from heights and directions outside the minimum requirements. This can create uncertainties in how an autoinjector can perform during emergency situations. The purpose of this thesis is to investigate whether it is possible to increase safety when using autoinjectors in emergency situations, where the goal is to investigate whether droptests from higher heights and different directions are required. This is done by conducting various experiments to determine if the ISO standard is sufficient. Where one first performs dropstests from higher heights and more directions and secondly performs functional testing on the devices to see how they have been affected. The method is carried out in the company and will provide data on how the function has been affected. More specifically, data on whether force is required to pull the lid off. And data on how the activation of the syringe has been affected. Through using boxplots, the values are analysed when creating graphs to find different trends that may occur. The result after implementation and analysis was that no clear trends emerged and there were no clear indications that it is required to drop test above the minimum requirement. However, the analysis from this thesis can be used as a basis for discussions and planning of drop tests for others.

<p>Vid tidpunkten för disputationen var följande delarbete opublicerat: delarbete 3 accepterat.</p><p>At the time of the doctoral defence the following paper was unpublished: paper 3 accepted.</p>