Problemformulering: Föreligger det inom den administrativa byggbranschen fortfarande några strukturella skillnader i hur kvinnliga och manliga ledare premieras samt hur deras kompetens värderas? Syfte: Syftet med studien är att beskriva förekomsten av strukturella skillnader i hur kvinnliga och manliga ledare inom den administrativa byggbranschen premieras samt hur deras kompetens värderas. I de fall vi finner strukturella skillnader ämnar vi även att beskriva och förstå i vilken grad de förekommer, och hur de tar sig till uttryck. Metod: Kvalitativ metod med abduktiv ansats där intervjuer har genomförts med totalt sex respondenter, tre kvinnliga och tre manliga med vardera minst tio års erfarenhet i branschen. Teoretisk referensram: Den teoretiska referensramen behandlar teorier om social konstruktion, strukturella skillnader, ledarskap, organisationsteori och institutionell teori. Teorierna ligger till grund för jämförelsen med det empiriska underlaget från respondenterna. Slutsats: Studien har lett fram till tre slutsatser. För det första, fördomar och generaliseringar existerar om att hela byggbranschen ser likadan ut. Slutsatsen är att byggbranschen måste delas in i två olika arbetskategorier, tjänstemannasidan och yrkesmannasidan, då förutsättningarna skiljer sig så pass mycket åt. För det andra, gamla traditioner och fördomar förklarar branschens könsfördelning och brist på kvinnor. Slutligen, trots att gamla traditioner seglivat lever kvar och är svåra att bryta har mycket hänt bara de senaste tio åren inom den administrativa byggbranschen. Detta beror främst på att branschen idag består av fler kvinnor, att ett generationsskifte sker samt att samhällsdebatten ser annorlunda ut.

Kvinnan har genom alla tider, till följd av de strukturella ojämlikheterna i samhället, mer eller mindre negligerats i stadsplaneringen. Både planeringsteorin och planeringspraktiken har historiskt karaktäriserats av maskulinitet och utgått från mannen som norm. En trend som enligt Larsson och Jalakas (2014) går att vända genom att integrera ett feministiskt perspektiv i planeringen. De menar att ”För kvinnor var – och är – staden ett befrielseprojekt, ett sätt att komma ifrån seglivade patriarkala och förtryckande strukturer.” (Larsson & Jalakas, 2014, 24). Det vill säga, genom att utmana normerna inom stadsplaneringen väntas jämställdheten öka. Vidare anses ett postmodernt feministiskt perspektiv som genomsyras av intersektionalitet identifiera de underliggande ojämställda strukturerna och generera jämställda stadsmiljöer genom inkluderande stadsplanering. Därmed anses det feministiska perspektivet addera en dimension av ifrågasättande till stadsplaneringen, som jämställd stadsplanering inte kan nå. Trots att det postmoderna feministiska perspektivet inkluderar fler aspekter än kön och genus, som till exempel etnicitet, klass och ålder, används begreppet feminism i den här studien i sammanhanget av grupperna kvinnor och män. Uppdelningen är relevant då stadsplaneringen utifrån intervjuerna har visat sig utgå från könsuppdelad statistik och forskning om att planering som sker utifrån kvinnans erfarenheter gynnar alla i samhället. Däremot bidrar det intersektionella perspektivet med vetskapen om att både kvinnor och män består av fler underkategorier som är av relevans i planeringen. Trots att intresset för feministisk teori har ökat inom arkitekturforskningen under de senaste decennierna identifierar teoretiker inom diskursen feministisk stadsplanering att diskursen inte fått fäste inom planeringspraktiken. Ett konstaterande som i den här studien anses märkligt med tanke på att målet med Sveriges samhällsplanering är att integrera ett jämställdhetsperspektiv i planeringsprocessen. Då det feministiska perspektivet på stadsplaneringen är processinriktat anses det öka medvetenheten kring sociala orättvisor och omdana stadsplaneringen från grunden. Judith Butlers (u.å.) teori om att kön är ett resultat av genus tolkas i den här studien som att genus skapas ur människors handlande vilket kan påverkas av den fysiska miljön, som i sin tur kan påverkas av stadsplaneringeringen. Alltså kan stadsplaneringen påverka skapandet av genus och vad som ter sig kvinnligt och manligt. Det har visat sig att planering som utgår från kvinnan och hennes vardagsperspektiv gynnar samtliga grupper i samhället och gör planeringen mer jämställd. En förutsättning för att feministisk stadsplanering ska kunna ge upphov till ökad jämställdhet är att de yrkesverksamma i branschen har riktlinjer och verktyg att tillgå som kan översätta teorin till praktiken. Syftet med denna studie är därför att undersöka hur yrkesverksamma förhåller sig till diskursen och vilka riktlinjer de har att tillgå i olika planeringsdokument för att praktisera diskursen. De kvalitativa metoder som ligger till grund för studien är dokumentanalys samt halvstrukturerade intervjuer. Studien har visat att både litteraturen och de yrkesverksamma identifierar en avsaknad av en tydlig definition av diskursen feministisk stadsplaneringen, men de yrkesverksamma ser ingen vits med att utarbeta en då en definition ändå inte underlättar praktiserandet av diskursen. Däremot efterfrågar de yrkesverksamma tydligare riktlinjer och verktyg för det praktiska arbetet. Utifrån dokumentanalysen och intervjustudien framgår att görandet av feministiska stadsplanering bör ske utifrån lokalt anpassade verktyg som inspirerats av allmängiltiga riktlinjer. Både teorin och empirin indikerar att feministisk stadsplanering som har ett intersektionellt perspektiv och utgår från medborgarna skapar jämställdhet i den fysiska planeringen. Resultatet visar även att det bör ske en kunskapshöjning av planerarkåren, vilken behöver bli mer humanistisk för att kunna adaptera planeringen till medborgarnas behov. / Through the ages, women have been neglected in urban planning because of structural discrimination. Both planning theory and practice have been characterized by masculinity and gender norms. A trend that, according to the theory, can be reversed by integrating the feminist perspective into the planning practice. A postmodern perspective permeated with intersectionality will identify the underlying unequal structures and, through inclusive urban planning, generate equal urban environments. Thus, the feminist perspective is believed to call into question the urban planning, beyond the powers of equitable urban planning. Although the postmodern feminist perspective includes more aspects than sex and gender, such as ethnicity, class and age, the term feminism is here used in the context of the groups of women and men. The division is relevant as urban planning, based on the interviews, has proven to be based on statistics broken down by gender and research based on the knowledge that planning that is based on a woman's experiences benefits everyone in society. However, the intersectional perspective contributes to the knowledge that both women and men consist of sub-groups that are of relevance to the planning. Although interest in feminist theory has increased in the field of architectural research over the past few decades, theorists within the discourse of feminist urban planning can’t recall that the discourse has been implemented. A finding that, in this study, is considered strange considering that the goal of Sweden's urban planning is to achieve gender mainstreaming throughout the whole planning process. As the feminist perspective on urban planning is process-oriented, it is considered to raise awareness of social injustice and change urban planning from scratch. Judith Butler’s (n.d. Swedish u.å.) theory about sex being social constructed is here interpreted as gender being created from people's actions and that an action is influenced by the physical environment, which in turn is influenced by the urban planning. Thus, urban planning can influence the creation of gender and what appears female and male. It has been shown that urban planning that is based on women and their everyday perspective favours all social groups and makes planning more equal. That the professional planners possess knowledge, guidelines and tools of how to implement the feminist perspective into practice is a pre-condition of the planning’s success. The qualitative methods that form the basis of this study are document analysis and semi-structured interviews. The study has shown that both the literature and the planning profession identify a lack of a clear definition of the feminist urban planning discourse, but the professionals see no point to coin one since a definition doesn’t facilitate the practice of the discourse. However, the professionals demand clearer guidelines and tools for the practical work. Based on the document analysis and the semi-structured interviews, it appears that the practice of feminist urban planning should be based on locally adapted tools that are inspired by general guidelines. Both theory and empiricism indicate that feminist urban planning that has an intersectional perspective and starts from a citizens’ perspective generates equality in spatial planning. The result also shows that the planning profession needs a humanistic awareness-raising campaign in order to be able to incorporate the needs of the citizens into the urban planning.