Varför lyckas vissa underlägsna aktörer segra mot betydligt starkare motståndare i krig? En klassisk förklaring är att svaga vinner genom långdragna gerillakrig. Forskningen har dock svårt att förklara varför underlägsna vinner korta krig och vad som är skillnaden mellan svaga som vinner korta respektive långa krig.  Syftet med denna studie är att utveckla och pröva en teori som kan förklara varför svaga aktörer når framgång i både korta och långa krig. Forskningsfrågorna besvaras genom en hypotetisk-deduktiv teoriprövande fallstudie av Libanonkriget 2006 och Vietnamkriget 1965–1973.  Analysen visar att svaga aktörer som kombinerar adekvat fysisk kapacitet med både stark vilja att strida och hög militär skicklighet utsätter den starka aktören för ett så pass svårt militärt dilemma att denne efterhand väljer att avsluta kriget. Slutsatsen är att kombinationen av rätt fysisk kapacitet, stark vilja att strida och hög militär skicklighet är en förutsättning för att svaga aktörer ska nå framgång i kontinentala styrkeasymmetriska krig. Studien visar även att det är samma övergripande mekanismer som bidrar till att svaga aktörer når framgång i både korta och långa krig, men att det är de specifika detaljerna inom respektive del som utgör skillnaden.