Background: Today when leisure time is spent, spontaneous sports activities decrease, due to a more comfortable way of living and physical capacity among non active adolescents decreases. There for it´s interesting to see how the physical capacity level has changed over time among young people participating in organized leisure time sports. Studies around the world show that young people standing outside organized sport activities have tended to decrease their physical activity levels over the last few decades. Less leisure time is spent doing physical activity and sometimes gets put into context with increased time spent behind the computer or inactivity. Design: A retrospective study of the test results on physical capacity between 1982 and 2009 for students applying to Växjö track and field high school. A total of 635 students (15 years old) have done 11 physical tests during the years. Five of these tests, with enough participants (at least 100) and documentation over at least 10 years, were used in this study. Results: This study shows that young track and field athletes have maintained the same physical capacity from 1982 to 2009. Among boys strength endurance has increased slightly (P<0.03), while the maximum strength (P<0.01) and speed (P<0.02) marginally declined. Among girls no trends can be seen in either direction.  Conclusions: Due to decreased physical capacity among teens standing outside organized sport activities, it is interesting to see that well trained teens maintained their physical capacity over the same period of time, the last 30 years. / Bakgrund: De senaste 30 åren har det synts en tydlig trend i samhället av sjunkande fysisk kapacitet bland ungdomar som står utanför det organiserade idrottandet. Studier runt om i världen visar att trenden är likartad överallt. Orsaken tros vara minskad spontanidrott och rörelse bland ungdomar samtidigt som vissa studier sätter detta i samband med ökad datoranvändning och inaktivitet. Idrottsaktiva ungdomar inom föreningsidrotten har inte som grupp undersökts lika frekvent och det är då intressant att se hur den fysiska kapaciteten sett ut över tid hos dessa ungdomar. Metod: Totalt 635 personer (15 år gamla) genomgick 11 fysiska antagningstester vid friidrottsgymnasiet i Växjö mellan åren 1982 – 2009. Fem tester uppfyllde inklusionskriterierna gällande dokumentation över minst tio år samt ett minimiantal av 100 testpersoner. Testerna som analyserades var: flygande 30m, stående 5-steg, stillastående längdhopp, framåtkast kula och plinthopp. Resultat: Resultaten visar att friidrottsungdomarna haft en väldigt jämn fysisk kapacitet över alla teståren. Styrkeuthålligheten bland pojkarna har ökat något (P<0.03) medan den maximala styrkan (P<0.01) och snabbheten (P<0.02) marginellt minskat, samtidigt som flickornas resultat inte pendlat åt något håll vad gäller den fysiska kapaciteten. Konklusion: Den här studien visar att tränade friidrottsungdomar i 15-åråldern har haft en väldigt jämn fysisk kapacitet de senast 28 åren, vilket kan jämföras med jämnåriga ungdomar utanför föreningslivet som stadigt visat en sjunkande fysisk kapacitet under samma tidsperiod.

Uppsatsen handlar om hur lärare i idrott och hälsa på gymnasieskolan ser på sitt arbete med elevers fysiska kapacitet samt vilka förmågor (till exempel styrka, rörlighet och kondition) de anser vara viktiga. Bakgrunden till arbetet är att studier har visat att elevers fysiska kapacitet sjunker trots att lärare i idrott och hälsa ska arbeta med den. Undersökningen har en kultursociologisk utgångspunkt och analysen gjordes efter Pierre Bourdieus teori om habitus samt tidigare forskning inom fysisk kapacitet. Undersökningen var av kvalitativ karaktär där lärare intervjuades utifrån deras tolkningar av fysisk aktivitet, fysisk kapacitet och kroppslig förmåga. Dessa tolkningar användes för att sedan beskriva deras arbete. Den forskning som är gjord tidigare visade på goda hälsomässiga fördelar av en god fysisk kapacitet. Resultatet av vårt arbete visar att tolkningarna av begreppen var olika men att arbetet med den fysiska kapaciteten var likartad. Lärarna inte vill arbeta med elevernas fysiska kapacitet men ändå framkommer det att lärarna arbetar med det per automatik i den vanliga undervisningen. Störst påverkan på undervisningen var lärarnas tidigare idrottsbakgrund och utbildning. / The aim of this study is to reveal how physical education teachers view their work with pupils’ physical capacity and which capacities (for example strength, endurance and flexibility) they see as important. The foundation of the study was made through studies showing that the physical capacity among pupils is getting worse. The curriculum for physical education indicates that it is a part of physical education teachers to maintain or improve pupils’ physical capacity. The study has a culture sociologic base and the analysis was made after Pierre Bourdieus’ theory about habitus and previous research about physical capacity. It is a qualitative study in which teachers were interviewed from their takes on physical capacity and furthermore described their work among pupils. The previous research on this subject showed that physical capacity gave many health-related benefits. The result of the study showed that teachers expounding of physical capacity was in disparity though the education made from the teachers were similar. The teachers did not want to improve pupils’ physical capacity though it occurred automatically. The result also showed that the largest impact on how the education was made was the teachers’ earlier background within sports and their teacher education.

There is no standardized test to control the appropriate physical ability in the Swedish ambulance service. The county in question does not perform annual physical tests. A project has been going to develop science-based physical tests, designed for the ambulance service. The research has resulted in the Aasa-test. Objective: The aims of this study were to examine the ambulance staff perception of the Aasa-test relevance, introduction of annual tests and the importance of their own physical training in relation to ambulance work. Method: A quasi-experimental study with a comparative design has been conducted. Aasa-tests were conducted in 41 randomly selected staff at an ambulance station in central Sweden. They also answered a questionnaire. Result: The majority successfully conducted most of the tests in the Aasa-tests. Women experienced greater effort at carrying dumbbells but had better condition than men. The study participants felt that fitness and physical strength were important and that their physics was satisfactory for the professional duty. The introduction of annual tests would motivate the exercise and reduce stress injuries. Conclusion: The majority felt that annual testing should be introduced in the county. No association was found between performance on Aasa-test and the perception of the relevance test. However test participants thought that Aasa-test corresponds to the physical burden they face in their daily work. / I dagsläget finns inget standardiserat test för att kontrollera lämplig fysisk förmåga inom svensk ambulanssjukvård. Det undersökta länet utför inga årliga fysiska tester. Ett projekt har drivits för att utveckla vetenskapligt baserade fysiska tester, anpassade till ambulansverksamhet. Forskningen har resulterat i Aasa-testen. Syfte: Syftet med studien var att undersöka ambulanspersonalens uppfattning om Aasa-testens relevans, införandet av årliga tester och vikten av egen fysisk träning i relation till ambulansarbete. Metod: En kvasi-experimentell studie med jämförande design har genomförts. Aasa-testen har utförts på 41 slumpvis utvalda personer vid en ambulansstation i Mellansverige. Därefter besvarades ett frågeformulär. Resultat: Majoriteten presterade ett godkänt resultat på samtliga eller fem av de sex testen i Aasa-testen. Kvinnorna upplevde högre grad av ansträngning vid hantelbärning men hade bättre kondition än männen. Studiedeltagarna ansåg att konditionen och fysiska styrkan var viktig för dem och att dess fysik är tillfredställande för yrket. Införandet av årliga tester skulle motivera till träning och minska belastningsskador. Slutsats: Övervägande antal studiedeltagare ansåg att årliga tester bör införas på ambulansen i länet. Inget samband fanns mellan prestation på Aasa-testen och uppfattningen om testets relevans. Däremot tyckte testdeltagarna att Aasa-testen motsvarar den fysiska belastningen de utsätts för i det dagliga arbetet.

Det vi ser idag är att de som arbetar inom vård & omsorgen är de som löper stor risk för att bli sjukskrivna på grund av belastningsskador som sker inom arbetet. Regelbunden träning och ökad fysisk kapacitet är en långsiktig lösning som kan komma att minska muskuloskeletala skador hos blivande arbetstagare inom vård & omsorgen. För att både initiera och upprätthålla fysisk aktivitet och dess hälsofördelar behöver man också fokusera på vilken motivation individen har till att vara fysiskt aktiv och till att träna.      Syftet med studien var därför att mäta den fysiska kapaciteten hos omvårdnadselever på en gymnasieskola i Mellansverige samt att beskriva deras fysiska aktivitetsnivå. Syftet var även att beskriva vilken motivation omvårdnadseleverna har till träning.      Sju fysiska tester som ingår i Eurofit Fitness Test Battery utfördes för att mäta omvårdnadselevernas fysiska kapacitet (n=13) och en enkät fick besvaras gällande deras motivation till träning (n=17). Medelåldern på gruppen var 17,47 år (Std ± 1,28).      All data analyserades i statistikprogrammet SPSS och presenterades med hjälp av medelvärde, median och index. Den insamlade data från de fysiska testerna jämfördes med normalvärden för åldersgruppen som fanns för de enskilda testerna. Enkäten utgick delvis från EMI-2 (Exercise Motivations Inventory) och analyserades med hjälp av fem olika teman gällande motivation.        Resultaten från de fysiska testerna visade att majoriteten av omvårdnadselevernas testresultat i jämförelse med normalvärdena för åldersgruppen låg under medel. Resultaten från enkäten visade att både omvårdnadseleverna som inte tränade och de som tränade regelbundet motiverades mest av fitnessmotiv och hälsomotiv.      Då omvårdnadseleverna visade på låga resultat på de fysiska testerna skulle det vara gynnsamt för omvårdnadseleverna att utföra mer styrke- och konditionsträning. Fysisk styrka och god syreupptagningsförmåga visar tydliga kopplingar till lägre grad av muskuloskeletala besvär såsom smärta och skador i rygg, axlar och nacke. Vårdutbildningarna kan vara med och påverka genom att motivera och betona vikten av fysisk aktivitet för de elever som läser vård och omsorgsprogrammet. På så sätt kan utbildningen göra en insats till att minska sjukskrivningarna och skapa bättre förutsättningar för blivande vårdpersonal att få ett mer hållbart arbetsliv.

Varför lyckas vissa underlägsna aktörer segra mot betydligt starkare motståndare i krig? En klassisk förklaring är att svaga vinner genom långdragna gerillakrig. Forskningen har dock svårt att förklara varför underlägsna vinner korta krig och vad som är skillnaden mellan svaga som vinner korta respektive långa krig.  Syftet med denna studie är att utveckla och pröva en teori som kan förklara varför svaga aktörer når framgång i både korta och långa krig. Forskningsfrågorna besvaras genom en hypotetisk-deduktiv teoriprövande fallstudie av Libanonkriget 2006 och Vietnamkriget 1965–1973.  Analysen visar att svaga aktörer som kombinerar adekvat fysisk kapacitet med både stark vilja att strida och hög militär skicklighet utsätter den starka aktören för ett så pass svårt militärt dilemma att denne efterhand väljer att avsluta kriget. Slutsatsen är att kombinationen av rätt fysisk kapacitet, stark vilja att strida och hög militär skicklighet är en förutsättning för att svaga aktörer ska nå framgång i kontinentala styrkeasymmetriska krig. Studien visar även att det är samma övergripande mekanismer som bidrar till att svaga aktörer når framgång i både korta och långa krig, men att det är de specifika detaljerna inom respektive del som utgör skillnaden.

BAKGRUND: Fysisk aktivitet har påvisats ha en positiv effekt på de områden i hjärnan som är kopplade till inlärning och minne. Dock är det oklart hur stor påverkan en individs fysiska kapacitetsnivå har på dessa områden. SYFTE: Syftet med studien var att undersöka ifall en intervention i form av fysisk aktivitet kan påverka arbetsminnet, och ifall en grupp individer presterar annorlunda på ett arbetsminnestest efter interventionen beroende på deras syreupptagningsförmåga. METOD: Studien hade en kvantitativ och kvasiexperimentell design utan kontrollgrupp. En grupp om 33 kvinnor, åldern 20-30 år utförde testet som bestod utav minnestestet Letter-number sequencing task före och efter 10 minuters intervention i form av submaximal ergometercykling. Samtidigt som interventionen beräknades individernas maximala syreupptagningsförmåga med hjälp av Åstrands cykelergometertest. Beroende av resultatet på cykelergometertestet delades testpersonerna in i två grupper som representerade hög/mycket hög (grupp 1) syreupptagningsförmåga respektive låg/genomsnittlig (grupp 2) syreupptagningsförmåga. RESULTAT: Medianvärdet på LNS innan interventionen var 20,5 för grupp 1 (n=20) respektive 21 för grupp 2 (n=13). Detta medianvärde förbättrades med en enhet för båda grupperna vid LNS efter interventionen. Skillnaden inom gruppresultaten före och efter interventionen var icke-signifikant med ett P-värde på 0,614 för grupp 1 och 0,891 för grupp 2. Skillnaden i förändring mellan grupperna var heller ej signifikant med ett P-värde på 0,854. KONKLUSION: Arbetsminnet påverkades inte av 10 minuters fysisk aktivitet i någon av gruppjämförelserna. En individs syreupptagningsförmåga verkar heller inte påverka arbetsminnet. / BACKGROUND: Physical activity has been shown to have a positive effect on the areas of the brain connected to learning and memory. Even so, it is uncertain how much a person’s level of physical capacity influences these areas. OBJECTIVES: The purpose of the study was to examine if an intervention of physical activity could affect working memory, and whether a group of people perform differently during a working memory test after the intervention depending on their oxygen uptake. METHODS: The study had a quantitive and quasiexperimental design without control group. A group of 33 women, 20-30 years of age, conducted the test which consisted of the memory test Letter-number sequencing task before and after 10 minutes of submaximal ergometer cycling. During the intervention the individual’s maximal oxygen uptake was calculated with the Åstrand cycle ergometer test. Depending on the results from the cycle ergometer test, the testsubjects was split into two groups which represented high/very high (group 1) oxygen uptake and low/average (group 2) oxygen uptake. RESULTS: The median of LNS before the intervention was 20,5 for group 1 (n=20) and 21 for group 2 (n=13). This median improved with one unit for both groups at LNS after the intervention. The difference between the results within the groups before and after the intervention proved to be non-significant with a P-value of 0,614 for group 1 and 0,891 for group 2. The difference in change between the groups was neither significant with a P-value of 0,854. CONCLUSION: Working memory was not affected of 10 minutes of physical activity in neither of the comparison between the groups. It also seems that an individual’s oxygen uptake doesn’t affect working memory.

BAKGRUND: Fysisk aktivitet har påvisats ha en positiv effekt på de områden i hjärnan som är kopplade till inlärning och minne. Dock är det oklart hur stor påverkan en individs fysiska kapacitetsnivå har på dessa områden. SYFTE: Syftet med studien var att undersöka ifall en intervention i form av fysisk aktivitet kan påverka arbetsminnet, och ifall en grupp individer presterar annorlunda på ett arbetsminnestest efter interventionen beroende på deras syreupptagningsförmåga. METOD: Studien hade en kvantitativ och kvasiexperimentell design utan kontrollgrupp. En grupp om 33 kvinnor, åldern 20-30 år utförde testet som bestod utav minnestestet Letter-number sequencing task före och efter 10 minuters intervention i form av submaximal ergometercykling. Samtidigt som interventionen beräknades individernas maximala syreupptagningsförmåga med hjälp av Åstrands cykelergometertest. Beroende av resultatet på cykelergometertestet delades testpersonerna in i två grupper som representerade hög/mycket hög (grupp 1) syreupptagningsförmåga respektive låg/genomsnittlig (grupp 2) syreupptagningsförmåga. RESULTAT: Medianvärdet på LNS innan interventionen var 20,5 för grupp 1 (n=20) respektive 21 för grupp 2 (n=13). Detta medianvärde förbättrades med en enhet för båda grupperna vid LNS efter interventionen. Skillnaden inom gruppresultaten före och efter interventionen var icke-signifikant med ett P-värde på 0,614 för grupp 1 och 0,891 för grupp 2. Skillnaden i förändring mellan grupperna var heller ej signifikant med ett P-värde på 0,854. KONKLUSION: Arbetsminnet påverkades inte av 10 minuters fysisk aktivitet i någon av gruppjämförelserna. En individs syreupptagningsförmåga verkar heller inte påverka arbetsminnet. / BACKGROUND: Physical activity has been shown to have a positive effect on the areas of the brain connected to learning and memory. Even so, it is uncertain how much a person’s level of physical capacity influences these areas. OBJECTIVES: The purpose of the study was to examine if an intervention of physical activity could affect working memory, and whether a group of people perform differently during a working memory test after the intervention depending on their oxygen uptake. METHODS: The study had a quantitive and quasiexperimental design without control group. A group of 33 women, 20-30 years of age, conducted the test which consisted of the memory test Letter-number sequencing task before and after 10 minutes of submaximal ergometer cycling. During the intervention the individual’s maximal oxygen uptake was calculated with the Åstrand cycle ergometer test. Depending on the results from the cycle ergometer test, the testsubjects was split into two groups which represented high/very high (group 1) oxygen uptake and low/average (group 2) oxygen uptake. RESULTS: The median of LNS before the intervention was 20,5 for group 1 (n=20) and 21 for group 2 (n=13). This median improved with one unit for both groups at LNS after the intervention. The difference between the results within the groups before and after the intervention proved to be non-significant with a P-value of 0,614 for group 1 and 0,891 for group 2. The difference in change between the groups was neither significant with a P-value of 0,854. CONCLUSION: Working memory was not affected of 10 minutes of physical activity in neither of the comparison between the groups. It also seems that an individual’s oxygen uptake doesn’t affect working memory.

Bakgrund Obstruktiv sömnapné (OSA) karakteriseras av upprepade episoder av helt eller delvis avstängda luftvägar under sömn. Det saknas studier som undersöker samband mellan fysisk kapacitet och graden av OSA, Body Mass Index (BMI), dagtrötthet, mängden tid med lågintensiv fysisk aktivitet (LFA) och ålder hos personer med OSA.   Syfte Syftet var att se hur fysisk kapacitet skiljer sig hos personer med OSA beroende på graden av OSA, BMI, dagtrötthet, mängden LFA och ålder samt studera sambandet mellan dessa variabler.   Metod Studien var en tvärsnittsstudie med en jämförande och korrelerande design. Data kommer från baslinjemätningar av en randomiserad kontrollerad studie på 86 deltagare med diagnosen OSA (AHI >15), BMI >25, samt en självskattad måttligt intensiv fysisk aktivitet på mindre än 150 minuter/vecka. Dagtrötthet mättes med Epworth sleepiness scale och LFA mättes med accelerometer.    Resultat Det fanns ett signifikant samband mellan prestation på 6 MWT och ålder respektive mängden tid i LFA. Hög ålder och få minuter av LFA korrelerar med kortare gångsträcka. Personer med övervikt hade längre gångsträcka än personer med fetma. Det var inga skillnader i gångsträcka beroende på graden av OSA eller om det förekom dagtrötthet.   Slutsats Ålder och BMI bör tas i beaktande vid utförandet och utvärdering av gångtest för personer med OSA. Personer med OSA som utför mer LFA hade en högre kapacitet vilket möjligen kan förklaras av att de är mindre stillasittande. Mer forskning behövs på ämnet för att ta reda på bakomliggande orsaker och se kausala samband.

Bakgrund För patienter med kranskärlssjukdom rekommenderas hjärtrehabilitering och regelbunden fysisk träning som en viktig del av behandlingen. Dessa patienter är ofta påverkade både fysiskt och psykologiskt av sin sjukdom vilket kan vara utmanande för en hälsoförändring. Självförmåga är ett viktigt begrepp i hälsoförändringsarbetet och har visat sig vara en stark prediktor för fysisk aktivitet hos dessa individer. Hjärtrehabilitering har visats inverka positivt på denna, men det finns bristfällig evidens för vilken typ av träning som har bäst effekt på dessa patienters självförmåga och även om denna skiljer sig mellan könen.  Syfte Syftet med studien är att visa patienters fysiska kapacitet efter tolv veckors hjärtrehabilitering, deras självförmåga till fysisk aktivitet och eventuella korrelation mellan dessa variabler, samt skillnader mellan könen.  Metod Data gällande styrka i övre och nedre extremitet samt konditionsvärde och ESES-skattning för 56 patienter som nyligen genomgått hjärtrehabilitering sammanställdes och analyserades från ett pågående forskningsprojekt.  Resultat Män hade högre fysisk kapacitet än kvinnor, men kvinnor skattade sin självförmåga något högre. Det fanns ett signifikant samband (p<0,001) mellan kvinnors självförmåga och styrka, och det observerades en korrelation mellan självförmåga och styrka för män (p=0,0501).  Konklusion Den här studiens resultat visar att styrka har tydligt större koppling än kondition till självförmåga för fysisk aktivitet hos framförallt kvinnliga hjärtpatienter efter avslutad hjärtrehabilitering. Detta kan peka mot att mer fokus kan behövas riktas mot styrka i hjärtrehabilitering. / Background It is recommended that patients with coronary artery disease undergo cardiac rehabilitation and regular physical exercise as part of the treatment. These patients are often physically and psychologically affected by their disease which can make a health change challenging. Self-efficacy is an important concept in the area of health behaviour change and has been shown to strongly predict physical activity among these patients. Heart rehabilitation has been shown to positively impact said self-efficacy, but there is a lack of evidence regarding whether and if so what type of exercise that most influences it, and if there are any gender differences in this concern. Purpose The aim of the study was to investigate the physical capacity, self-efficacy for physical activity and the potential correlation between these variables among patients who had undergone a 12-week heart rehabilitation, plus any correlation between these variables. Furthermore, the possible gender differences regarding said questions were examined.  Method Data regarding upper and lower extremity strength as well as aerobic capacity and self-efficacy score for 56 patients who had recently undergone cardiac rehabilitation and who participated in an ongoing research project was compiled and analysed. Results Men had higher physical capacity than women, but women rated their self-efficacy slightly higher. There was a significant correlation (p <0.001) between women's self-efficacy and strength, and a correlation was seen between self-efficacy and strength for men (p = 0.0501).  Conclusion The results of this study show that strength is clearly more closely linked to self-efficacy than aerobic capacity among individuals after completing cardiac rehabilitation, and especially among females. This may indicate that more focus could be needed to be directed towards strength training in cardiac rehabilitation.

Syfte och frågeställningar Studiens syfte är att undersöka relationen mellan ungdomsmålvakters resultat i vanligt förekommande standardtester som är avsedda att mäta fysisk kapacitet och deras prestation i matchlika aktioner. Syftet är också att undersöka om resultaten skiljer sig mellan målvakter i två olika ålderskategorier. Frågeställningar: Vad är korrelation mellan resultat i standardtester och matchlika aktioner? Skiljer sig resultaten mellan ungdomsmålvakter på U17 och U19 nivå? Metod För att svara på studiens frågeställningar skapades ett testbatteri innehållande fysiska tester designade för fotbollsmålvakter, utifrån deras rörelsemönster och aktioner (verklighetsnära tester), som jämförs med tester som används av dagens fotbollsklubbar (standardtester). Med hjälp av aktuellt forskningsläge tillsammans med information som mottagits från tränare och målvakter, utfördes 6 tester, på 15 målvakter, som registrerades med mätinstrument och höghastighetskameror. Resultatet analyserades med dubbelsidig t-test för att finna en statistisk signifikans mellan två åldersgrupper och Spearmans test för att finna en korrelation mellan standard- och verklighetsnära testerna. Resultat Resultatet från t-testet visade ingen signifikant skillnad mellan U17:s och U19:s målvakter på samtliga tester (p> 0,05). Spearmans test visade ingen statistiskt signifikant korrelation mellan testerna. Slutsats Både standard- och verklighetsnära testerna har sina fördelar men är syftet att utvärdera målvaktens fysiska kapacitet i matchlika situationer genom tester, bör dessa vara utformade utifrån målvaktens agerande under match. Enligt resultaten från denna studie visar detta att man inte enbart kan använda standardtester utan dessa bör kompletteras med tester specifikt utformade för måvakter. / Aim The aim of the study is to investigate the relationship between youth goalkeepers' results in commonly used standard tests that are intended to measure physical capacity and their performance in match-like actions. The purpose is also to investigate whether the results differ between goalkeepers in two different age categories. Research questions: What is the correlation between results in standard tests and match-like actions? Do the results differ between youth goalkeepers at U17 and U19 level? Method To answer the study's questions, a test battery was created containing physical tests designed for football goalkeepers based on their movement patterns and actions (match-like actions) compared to tests used by today's football clubs (standard tests). With the help of research, together with information we received from coaches and goalkeepers, 6 tests were designed and performed, on 15 goalkeepers, which were recorded with measuring instruments and high-speed cameras. The results were analyzed with two tailed t-test to find a statistical significance between the two age groups and Spearman's test to find a correlation between the standard and realistic tests. Results The results of the t-test show no significant difference between the U17 and U19 goalkeepers on all tests (p> 0.05). Spearman's test shows that there was no statistic significant correlation between the tests. Conclusions Both standard and realistic tests have their advantages, but if the purpose is to evaluate the goalkeeper's physical capacity in match-like actions through tests, should these be designed based on the goalkeeper's actions during the match. According to the results of this study, this shows that you should not just use standard tests, but these should be supplemented with tests specifically designed for goalkeepers.