Syftet med denna uppsats har varit att undersöka hur högstadielärare i Idrott och hälsa arbetar med simundervisning, både innehållsmässigt och didaktiskt. Syftet har även varit att undersöka vilka som är de vanligaste problem som uppstår i samband med simundervisning, samt att undersöka hur lärarna arbetar för att bemöta dessa problem. Uppsatsen har en hermeneutisk inriktning och datainsamlingen har gjorts genom att kvalitativa intervjuer genomförts med fem lärare i Idrott och hälsa. Resultaten har bland annat analyserats utifrån Imsens (1999) kategorisering av ramfaktorer. Resultatet visar att lektionsinnehållet har två huvudfokus, vilka grundar sig på två av ämnets kunskapskrav. Först inriktar sig lärarna på att kontrollera vilka elever som klarar av att simma 200 meter varav 50 meter i ryggläge. Genom denna kontroll kan lärarna identifiera vilka elever som har svårt att klara kunskapskravet i simning för att sedan kunna se till att dessa elever får extra tillfällen att träna på detta. Den andra fokuset handlar om att eleverna ska lära sig att hantera nödsituationer vid vatten. Här får eleverna träna på en rad olika livräddande aktiviteter. Undersökningen visar att något lärarna ser som ett stort problem i simundervisningen är den begränsade tiden som läggs på den, varje klass har simundervisning endast två eller tre gånger per läsår. Andra problem som blivit uppenbara är svårigheten för skolorna att få tillgång till tider i simhallen och att transport av eleverna till och från simhallen kunde bli både dyrt och tidskrävande, vilket även det begränsar möjligheterna till mer simundervisning. Ytterligare ett problem som uppdagades var att vissa elever av olika anledningar inte ville eller fick delta i simundervisningen med sina ordinarie klasser, vilket gjorde att andra simtillfällen behövde anordnas för dessa elever.