SAMMANFATTNING  Bakgrund: Muskuloskeletal smärta är en av de främsta orsakerna till både sjukskrivning och hälso- och sjukvårdskonsumtion i de flesta västerländska samhällen. Muskuloskeletal smärta definieras som smärta i rörelseorgan såsom muskler, leder, skelettdelar eller tillhörande mjukdelar. I behandling av muskuloskeletal smärta ingår ofta fysisk aktivitet. Fysisk aktivitet definieras, som all kroppsrörelse som ökar energiförbrukningen utöver den energiförbrukning som vi har i vila. För att fysisk aktivitet skall ha önskad effekt krävs följsamhet till den fysiska aktiviteten.  Syfte: Syftet är att med hjälp av andra studiers resultat sammanställa effekt av interventioner vars syfte är att öka följsamhet till behandling med fysisk aktivitet hos patienter med muskuloskeletal smärta.  Metod: Systematisk litteraturstudie. Sökning genomfördes i databaserna PUB Med, CINAHL, AMED och PEDRO. Artiklarna granskades med mall för kvalitetsgranskning av randomiserade studier samt att en GRADE bedömning utfördes med bedömningsunderlag från Statens beredning för medicinsk och social utvärdering (SBU).  Resultat: Vid litteratursökning återfanns 514 artiklar som motsvarade syfte och frågeställningar. Efter genomgång av titel samt abstract fanns 38 artiklar kvar, efter genomläsning av hela studien fanns 10 artiklar kvar som inkluderades i litteraturstudien.De 10 artiklarna hade varierande grad av kvalitet. Ingen av studierna hade fullgod kvalitet på samtliga delar som ingår vid kvalitetsgranskningen. Evidensgradering enligt GRADE visar måttligt underlag för beteendemedicinska interventioner för att öka följsamheten till fysisk aktivitet för vuxna patienter med muskuloskeletal smärta.  Konklusion: Denna litteraturstudie visar ett svagt sambandavseende om beteendemedicinska interventioner kan öka följsamhet till fysisk aktivitet hos vuxna med muskuloskeletal smärta. Vid stödjande aktiviteter fann man inte någon positiv effekt på följsamhet till fysisk aktivitet hos vuxna patienter med muskuloskeletal smärta. / ABSTRACT  Background: Musculoskeletal pain is one of the leading causes of both sick leave and health care consumption in most western societies. Musculoskeletal pain is defined as pain in organs such as muscles, joints, skeletal parts or associated soft tissues. Treatment of musculoskeletal pain often includes physical activity. Physical activity is defined as all body movement that increases energy consumption in addition to the energy consumption we have at rest. In order for physical activity to have the desired effect, compliance with the physical activity is required.  Objective: The aim is to use the results of other studies to compile the effect of interventions whose purpose is to increase adherence to treatment with physical activity in patients with musculoskeletal pain. Methods: Systematic review. The search was conducted in the databases PubMed, CINAHL, AMED and PEDRO. The studies were assessed according to template for quality review of randomized studies and GRADE from Statens beredning för medicinsk och social utvärdering.  Results: A literature search found 514 articles that corresponded to purpose and issues. After reviewing the title and abstract, there were 38 articles left, after reading the entire study, there were 10 articles left that were included in the literature study. The 10 articles had varying degrees of quality. None of the studies had full quality on all parts included in the quality review. Evidence grading according to GRADE shows a moderate basis for behavioral medicine interventions to increase adherence to physical activity for adult patients with musculoskeletal pain.  Conclusion: This literature study shows a weak correlation regarding whether behavioral drug interventions can increase adherence can increase adherence to physical activity in adults with musculoskeletal pain. In supportive activities, no positive effect was found on compliance with physical activity in adult patients with musculoskeletal pain.

Bakgrund: Patellofemoral smärta (PFS) är vanligt förekommande hos idrottsaktiva barn och ungdomar vilket kan leda till långvariga besvär och till att barn slutar vara fysiskt aktiv. Individuell fysioterapeutisk behandling används ofta inom primärvården för att tackla detta problem. Syftet med denna studie var att undersöka vad individuell fysioterapeutisk behandling innebär och granska evidensen för detta samt relatera prevalensen av PFS relaterat till tidig sportspecialisering.   Metod: Systematisk litteraturstudie. Sökning gjordes i databaserna PubMed och PEDro. Evidensgradering bedömdes med PEDro, SBUs GRADE och modifierade GRADE. Åtta studier inkluderades i litteraturstudien. En studie undersökte prevalensen av PFS relaterat till tidig specialisering. Sex studier undersökte en multimodal behandling med biopsykosociala faktorer för förbättrad knäsmärta samt självupplevd funktion hos barn och unga både kort- och långsiktigt. En studie undersökte effekten av knä- och höft-träning med gummiband.    Resultat: En studie kom fram till att tidig specialisering ökar risken för PFS 1.5 gånger. Sex studier visade på goda effekter av multimodal behandling med biopsykosociala faktorer för knäsmärta samt självupplevd funktion hos barn och unga både kort- och långsiktigt, dock bedömdes den gemensamma evidensen som otillräcklig enligt GRADE. En studie med hög evidens visade att knä- och höft-träning med gummiband gav minskad knäsmärta samt ökad muskelstyrka.    Konklusion: Tidig specialisering medför en ökad risk för PFS, detta bör kliniker vara uppmärksamma på vid behandling. Behandling för PFS bör inte enbart fokusera på styrketräning för knä- och höft-muskulatur utan även involvera en patientutbildning kring biomekanik av strukturer runt knät och smärthantering samt modifiera de aktiviteter som medför smärta. / Background: Patellofemoral pain (PFP) is common in children and adolescents that are physically active, if untreated it may lead to persistent inconvenience and an abrupt end to adolescents involvement in sports. Individual physiotherapeutic treatment is commonly used in primary care to assess this problem. The purpose of this study was to investigate the concept individual physiotherapeutic treatment in PFP while assessing their evidence and to investigate the prevalence of PFP related to early sport specialisation.   Method: Systematic review. The search was conducted in databases PubMed and PEDro. Eight studier were included in the study. These studies were assessed to evidence quality according to PEDro-scale, SBUs regular- and modified GRADE. One study investigated the prevalence of PFS related to early sports specialization (ESS). Six studies investigated a multimodal treatment involving biopsychological factors. One study investigated the effect of knee- and hip-training with Theraband.    Results: Early sport specialization increased the risk for PFP 1.5 times. Six studies showed promising results on factors as knee pain and self-assessed function within the population using a multimodal treatment, the combined evidence was estimated as insufficient. One study with high evidence concluded that knee- and hip-training with Theraband decreased knee pain and increased muscle strength.    Conclusion: ESS is associated with an increased risk of developing PFP, this could be a factor that clinicians should be aware of when treating PFP. An intervention treating PFP should include musclestrenghtening and involve psycosocial factors, one method could be through patient education.