Since the 1980s, there has been a change in the way reforestation is being carried out in the south of Sweden. Landowners have to an ever greater extent chosen to plant Norway spruce (Picea abies) independent of the fact that it would be better, due to local conditions, to plant Scots pine (Pinus sylvestris). The reason behind this is that Scots pine has a higher rate of game damage than Norway spruce. The damage is mainly caused by elk (Alces alces) and roe deer (Capreolus capreolus). Since there are ways to manage forests with a balance between wildlife and tree production, a collaboration was started between the forest industry and the Swedish Forest Agency (Skogsstyrelsen). It is called” More Scots pine” (Mera tall) and the aim is to change the attitudes of and to teach landowners what can be done to decrease game damage and how to succeed with reforestation when using Scots pine. This study is a comparison of regeneration areas that were harvested during the 2002/03 season and the 2012/13 season, to see if there is a change of landowners choice of plant species. The result of this study showed that there’s an increase of the proportion of Scots pine on regeneration sites, 19,5% in 2002/3 to 29,9% in 2012/13. There were also changes in site adaption in regeneration sites, 12,5 % adapted sites in 2002/03, to 28,6% in 2012/13. Game damage was measured in regeneration sites from season 2012/13 on 24 % of Scots pine plants treated with game repellent and on 35 % of the untreated plants. Game damage on spruce measured 11 % on treated plants and 47 % of untreated plants.

Flera olika arter I Sverige kan ge skador på skogen på olika vis. Där hjortviltet är en stor skadegörare på framförallt yngre tallplanteringar. Varje år kommer Skogsstyrelsen ut med information om beteskadenivåerna i landet i form av en älgbetesinventeringsrapport (ÄBIN). Skogsstyrelsen uppmanar varje år till att det ska skjutas mer älg för att få ner skadenivåerna till 5 % som är det nationella målet. Betesskador på tallplantor i tidig ålder medför en tillväxtförlust och nedklassning av framtida virke vilket påverkar den ekonomiska aspekten. Av alla olika betesskador så står toppskottsbetet för ca 75 % av skadorna, där en åtgärd för att minska betesskador är att använda viltskyddsmedel på plantorna. Syften med studien var att undersöka om det var effektivt att använda viltskyddsmedel för att minska toppskottsskador på tallplantorna, samt att undersöka om mängden RASE i bestånden hade någon påverkan på skadenivåerna på tallplantorna. Studien genomfördes som ett fältexperiment där 4 bestånd på två olika geografiska platser i norra Dalsland inventerades. På varje plats så inventerades två olika bestånd av tall med medelhöjden 1-4 meter, där ett bestånd var behandlat med viltskyddsmedel och det andra inte. Skadenivåerna mättes i 2,82 m2 stora cirkelprovytor med ett provyteförband på 60 m. provytorna lades ut objektivt i ett rutnät på analoga kartor innan inventeringen. I varje provyta så mättes stamantal, andel RASE stammar och antal toppskottsskadade tallplantor.  Resultaten visade en signifikant skillnad mellan tallbestånden, där de viltskyddsbehandlade plantorna var mindre betade på båda de olika områdena i norra Dalsland. RASE plantor hittades endast på det ena området, och där var den totala skadefrekvensen högre på tallplantorna både på de behandlade och obehandlade plantorna.  En slutsats i studien är att viltskyddsmedel har god effekt för att skydda yngre tallplantor från att bli toppsskottsskadade av hjortviltet. Men också att andelen RASE plantor i tallbestånden inte verkade ha en minskad effekt på toppskottsskadorna på tallen, det såg snarare ut som att skadorna ökade när RASE andelen var högre. Det skulle eventuellt kunna innebära att fodertillgången är för låg till storleken på hjortviltstammen i landskapet.