One of the largest challenges humanity faces today is reducing CO₂-emissions to mitigate climate change. Part of the solution might be to increase the use of wood products. To do this, the efficiency of forestry has to be improved. In Sweden, a large obstacle for improving the efficiency of forestry is moose, or rather the damages its browsing causes on Scots pine. The aim of this study was to investigate how stand size and stand isolation affects the intensity of moose browsing damage on Scots pine. In addition, effects from tree density, stand age, and interactions between the different factors were investigated. This was done by using data from forest companies and field data collected from 29 Scots pine stands in central Sweden. The data were analysed in a multiple regression analysis, selecting the model that best explained variation in browsing damage. Results show that browsing damage was lower in more isolated stands. Stand size, however, did not have an effect on browsing damage. The factors stand age and Scots pine density had positive effects on the amount of browsing damage, but effects from stand age decreased with increasing pine density. In total, 77% of the variance in browsing damage was explained by the best model. In order to decrease browsing damage on Scots pine, I suggest that land owners take coordinated action to avoid creating large areas of young pine stands within the same area.

No description available.

For several decades, Moose population (Alces alces) in Sweden has been growing considerably. This increase has resulted in a greater impact and damage in trees, especially in Scots pine (Pinus sylvestris) which is the basis of Swedish forestry and, therefore the economical losses are considerable. For this reason, for several years, to know Moose feeding behaviour and to look for measures to reduce it is impact on forestry have marked the guidelines of research. The Moose damages the pine mainly in winter, when there are no herbaceous plants and deciduous trees to eat. This project has focused on reducing the moose damage from a biodiversity point of view, following a line similar to the "Optimal forage theory". According to this theory, a moose selects the food according to the composition and the richness of the species. Results have conducted to relation plant-richness with Moose Browsing Damage on Scots pine and with more abundance of trees around a Scots pine, Moose Browsing Damage decreases considerably. In this project I also study the association between Moose activity and the plant-richness. Both (Moose Browsing damage on Scots pine and Moose activity) were tested with Shannon´s and Simpson´s index, two biodiversity indexes. The amount of different plants species nearby a Scots pine were measured and studied, as well. Also, I did the Pearson´s coefficient as an initial relationship between the variables (and observed if it is negative or positive) and ANOVA analysis. Although the conclusions weren´t as clear as I expected, in my opinion this study offered another tool to reduce the before mentioned impact.

I de svenska skogarna är tallen (Pinus sylvestris L.) det näst vanligaste trädslaget och konkurrerar bäst på torrare och blötare marker. Av den anledningen är det viktigt vid föryngring att ståndortsanpassa. Det har dock blivit allt vanligare att privata skogsägare planterar gran (Picea abies L.) på typiska tallmarker på grund av det höga betestrycket. Detta kan vara förödande för tillväxten och kvaliteten. Ett sätt att klara betestrycket är att ha en högstamtäthet för att få många alternativa stammar kvar till älgsäker höjd. Där kan föryngringsmetoden vara avgörande. Mellan 2013–2016 planterades och självföryngrades 92,2 % av tallföryngringsarealen i Sverige, de resterande 7,8 % såddes. Att så tall på lämpliga marker resulterar ofta i en hög stamtäthet och det finns möjlighet att välja förädlat material. Detta ger en trängseleffekt vilket bidrar till hög virkeskvalitet, samtidigt som det kan ge en tillväxtökning upp till 25 % gentemot beståndsfrön om förädlat material används. Detta är en kombination som bara är möjlig att åstadkomma med sådd. Studiens syfte har varit att undersöka vilken inställning skogsägare har haft till tallsådd och varför så få använt metoden. Dessutom har det kartlagts vilka som använt metoden och varför. Detta har gjorts med en enkätundersökning som skickades ut till 240 skogsägare jämt fördelat över Sverige, varav 103 svarade. Det har även gjorts intervjuer med skogsbolag med eget skogsinnehav från nord- och mellansverige. Resultatet visade att 15 % av respondenterna från enkätundersökningen någon gång sått tall. Det var vanligare att de som ägde en skogsfastighet på 100 hektar eller mer någon gång hade sått tall i jämförelse med de som ägde 49 hektar eller mindre. Av de som sått svarade 92 % att de var nöjda med resultatet och 73 % kunde tänka sig att så igen. Det var ingen skogsägare från Götaland som sått tall. Av de som inte hade sått tall svarade 48 % att anledningen till de inte gjort de var för att de inte tänkt på det och 69 % svarade att de hade en varken positiv eller negativ inställning till metoden. Detta kan jämföras mot de som någon gång hade sått tall där 86 % svarade att de hade en positiv eller ganska positiv inställning. De skogsbolag som låtit sig intervjuas svarade samtliga att de har sått tall, dock i olika omfattning. Det bolag som sått mest var Sveaskog som svarade att de har sått 27 % av deras tallföryngringsareal. Detta kan jämföras med Holmen skog som sådde strax över 20 % och då är contortatall inkluderad. De främsta anledningarna till att de har sått var för att det bedömdes vara kostnadseffektivt och ger många stammar per hektar vilket har varit positivt i områden med högt betestryck. Alla intervjupersoner berättade att det är viktigt att välja rätt mark för ett positivt resultat. Resultatet från enkäten visade att de som svarat att de någonsin sått tall hade en positivare inställning till sådd, vilket tyder på positiva erfarenheter. Nära hälften av de som inte sått tall svarade att de hade varken en positiv eller negativ inställning. En möjlig orsak till det är att de inte hade någon erfarenhet av metoden och därför ingen åsikt. De som någon gång har sått var i regel större skogsägare. En möjlig orsak till det är att det är större sannolikhet att de har en lämplig mark tillgänglig och att de troligen föryngrar oftare än mindre skogsägare. En hög andel av de som inte sått svarade att de inte tänkt på det. Detta skulle kunna bero på ointresse eller okunskap. En stark orsak till detta är sannolikt på grund av tradition. Skulle de privata skogsägarna skaffa sig kunskap om detta och vilka marker som är lämpliga skulle det kunna finnas pengar att tjäna. Detta eftersom det är billigare, lättare, och skapar bättre kvalitet än de andra föryngringsmetoderna. Tallsådd går dessutom bra att kombinera med andra metoder och anpassa föryngringsåtgärden efter förutsättningarna. I områden där betesskador ställer till stora problem kan tallsådd vara ett outnyttjat verktyg i verktygslådan. / The aim of this study was to investigate the attitudes of forest owners to direct sowing of pine (Pinus sylvestris L.) and also why so few have used the method. The study also aimed to identify reasons for forest owners to use or not to use the method. A questionnaire was sent to 240 non-industrial private forest owners (NIPFs) all over Sweden. As a complement, interviews were performed with forest companies from the north and middle parts of Sweden. The results showed that 15 % of the NIPFs respond that they had used the method direct sowing of pine at some occasion in the past. No forest owner origination from Götaland had used the method though. It was more common among those who owned a forest property of 100 hectares or more than among those who owned 49 hectares or less. Most of those who had used direct sowing in the past were satisfied with the outcome of the regeneration, 92 %, and 73 % were willing to use the method again. They also showed a more positive attitude to direct sowing, 86 %, compared to those who had not tried the method, where 23 % were positive and 69 % were neither positive nor negative. The main reason for not have used the method showed to be that the NIPFs answering this questionnaire had not thought about it. Of the companies interviewed in this study, Sveaskog and Holmen were the ones that have used direct sowing the most: Sveaskog sow 27 % of the yearly pine regeneration area and Holmen just over 20 % of the yearly pine regeneration area, including lodge pole pine (Pinus contorta Douglas ex Loudon). The main reason to why the companies have used direct sowing was that they consider the method cost effective. The also appreciate that the method results in a lot of stems per hectare which has been positive in areas where browsing is a problem. The results from the questionnaire showed that those had sown pine in the past tended to have a more positive attitude to the method than the forest owner that had not sown. This indicates that they have had a positive experience of the method. Nearly half of those who had not sown had neither a positive nor a negative attitude to it. One possible reason for it is that they had no experience of the method and therefore no opinion. Direct sowing works well to combine with other methods and can be adapted to different conditions. In a time when damage from browsing can cause big problems to regenerations of pine, sowing could be an important tool in the toolbox.

Betesskador kostar Sveriges skogsbruk stora summor varje år orsakade av älgbland annat. Vargens återkomst och mänsklig jakt har stor påverkan på älgpopulationen och trots en minskad älgstam så visade studier på att betesskadorna var oförändrade och till och med ökade. Studiens syfte var att utreda om man med hjälp av befintlig statistik från älgbetesinventeringar, avskjutningsstatistik för älg samt varginventering bekräfta att betesskadorna borde minskat i områden med vargrevir. Någon statistisk signifikans kunde inte bekräfta att betesskadorna minskade inom vargrevir och en trolig förklaring var stora mellanårsvariationer i älgbetesinventeringen samt för få variabler.Största anledningen till betesskador verkade mera bero på skogsbruket och skogens sammansättning och inte på hur mycket älg det fanns, trots stor predation och jakt så minskade inte betesskadorna.

Flera olika arter I Sverige kan ge skador på skogen på olika vis. Där hjortviltet är en stor skadegörare på framförallt yngre tallplanteringar. Varje år kommer Skogsstyrelsen ut med information om beteskadenivåerna i landet i form av en älgbetesinventeringsrapport (ÄBIN). Skogsstyrelsen uppmanar varje år till att det ska skjutas mer älg för att få ner skadenivåerna till 5 % som är det nationella målet. Betesskador på tallplantor i tidig ålder medför en tillväxtförlust och nedklassning av framtida virke vilket påverkar den ekonomiska aspekten. Av alla olika betesskador så står toppskottsbetet för ca 75 % av skadorna, där en åtgärd för att minska betesskador är att använda viltskyddsmedel på plantorna. Syften med studien var att undersöka om det var effektivt att använda viltskyddsmedel för att minska toppskottsskador på tallplantorna, samt att undersöka om mängden RASE i bestånden hade någon påverkan på skadenivåerna på tallplantorna. Studien genomfördes som ett fältexperiment där 4 bestånd på två olika geografiska platser i norra Dalsland inventerades. På varje plats så inventerades två olika bestånd av tall med medelhöjden 1-4 meter, där ett bestånd var behandlat med viltskyddsmedel och det andra inte. Skadenivåerna mättes i 2,82 m2 stora cirkelprovytor med ett provyteförband på 60 m. provytorna lades ut objektivt i ett rutnät på analoga kartor innan inventeringen. I varje provyta så mättes stamantal, andel RASE stammar och antal toppskottsskadade tallplantor.  Resultaten visade en signifikant skillnad mellan tallbestånden, där de viltskyddsbehandlade plantorna var mindre betade på båda de olika områdena i norra Dalsland. RASE plantor hittades endast på det ena området, och där var den totala skadefrekvensen högre på tallplantorna både på de behandlade och obehandlade plantorna.  En slutsats i studien är att viltskyddsmedel har god effekt för att skydda yngre tallplantor från att bli toppsskottsskadade av hjortviltet. Men också att andelen RASE plantor i tallbestånden inte verkade ha en minskad effekt på toppskottsskadorna på tallen, det såg snarare ut som att skadorna ökade när RASE andelen var högre. Det skulle eventuellt kunna innebära att fodertillgången är för låg till storleken på hjortviltstammen i landskapet.

Diss. (sammanfattning). Umeå : Sveriges lantbruksuniv. / Härtill 4 uppsatser.

Flera markägare upplever att deras tallungskogar blir nedbetade av älgen. Syftet med denna studie var att undersöka och utvärdera om betesskador och betestryck i tallungskog var högre, i områden med liten andel risväxter. Studien var en pilotstudie där förhoppningen att ett verktyg på sikt, skulle kunna tas fram för inventering av fodermängd i fältskikt.  Någon signifikant relation mellan inventerade variabler och variationen av betesskador kunde inte förklaras i studien, troligtvis p.g.a. för liten datamängd. Signifikanta skillnader mellan fastigheter återfanns för två variabler - tallstammar och täckningsgrad. De fyra sätten att mäta risväxter visade sig vara starkt korrelerade med varandra.  Genom denna studie kan en potentiell vägledning ges gällande metoder som gör det lättare för markägaren att själv inventera andelen viltfoder i form av risväxter på fastigheten.

Denna studie har jämfört betesskadorna i sådda och planterade tallbestånd över en tvåårsperiod. Totalt inventerades sex olika bestånd, varav tre sådda och tre planterade, enligt samma metod som ÄBIN. Resultatet visar en trend mot mindre andel skador i de sådda bestånden men endast en signifikant skillnad i år tvås mätningar för andelen gamla skador och andelen obetade stammar. Skadenivåerna för ÄFO 5 Kinda i Östergötlands län är också enligt ÄBIN betydligt högre än vad studiens resultat visar.

Årligen förlorar det svenska skogsbruket 1,25 miljarder kronor till följd avviltbetesskador. Betesskadorna orsakar även försämrad kvalitet på virket ochminskad tillväxt. Konflikten mellan jägare, skogsägare och skogsbolagen ärkopplad till deras olika intressen och värderingar. Syftet med studien var att undersöka skillnaden i toleransnivå gällandebetesskador på tall och gran, ur perspektivet skogsägande jägare och icke-jägare iKalmar län. Studien syftade också till att undersöka om skogsägare gör något föratt minska andelen betesskador på sina fastigheter. Studien genomfördes som en enkätundersökning där empiriska data samlades in.Urvalet i studien kännetecknas av privata skogsägare i Kalmar län som varmedlemmar i Södra Skogsägarna när studien genomfördes. Slutsats i studien bekräftar att skogsägande jägare har en högre toleransnivå motbetesskador. Vidare slutsats visar att båda grupperna gör något för att minskabetesskador.