Since the 1980s, there has been a change in the way reforestation is being carried out in the south of Sweden. Landowners have to an ever greater extent chosen to plant Norway spruce (Picea abies) independent of the fact that it would be better, due to local conditions, to plant Scots pine (Pinus sylvestris). The reason behind this is that Scots pine has a higher rate of game damage than Norway spruce. The damage is mainly caused by elk (Alces alces) and roe deer (Capreolus capreolus). Since there are ways to manage forests with a balance between wildlife and tree production, a collaboration was started between the forest industry and the Swedish Forest Agency (Skogsstyrelsen). It is called” More Scots pine” (Mera tall) and the aim is to change the attitudes of and to teach landowners what can be done to decrease game damage and how to succeed with reforestation when using Scots pine. This study is a comparison of regeneration areas that were harvested during the 2002/03 season and the 2012/13 season, to see if there is a change of landowners choice of plant species. The result of this study showed that there’s an increase of the proportion of Scots pine on regeneration sites, 19,5% in 2002/3 to 29,9% in 2012/13. There were also changes in site adaption in regeneration sites, 12,5 % adapted sites in 2002/03, to 28,6% in 2012/13. Game damage was measured in regeneration sites from season 2012/13 on 24 % of Scots pine plants treated with game repellent and on 35 % of the untreated plants. Game damage on spruce measured 11 % on treated plants and 47 % of untreated plants.

Tall (Pinus sylvestris) är ett viktigt vinterfoder för älgen (Alces alces), som är ett uppskattat jaktvilt i Sverige. Tall är också ett av de två absolut viktigaste trädslagen för Sveriges timmer- och massavedsproduktion. När betestrycket på tallungskog blir för högt, tenderar skogsägarna att föryngra tallbestånd med gran (Picea abies), vilket är mindre begärligt för älgen att beta än tall. Konsekvenserna blir en felaktig ståndortsanpassning och att fodertillgången minskar för älgen. Biologisk mångfald påverkas också negativt, då betestrycket på andra trädslag såsom rönn, asp, sälg och ek blir högt. Med världens högsta älgstam sett till skogsmarksareal, skapas stor debatt i Sverige kring älgstammens förvaltning och lämpliga storlek, mellan skogsägare som vill ha ett lönsamt skogsbruk och älgjägare som vill ha en stor älgstam för jakt. En älgstam i balans med fodernivån är bra för både viltet, mångfalden, miljön, samhället, skogsbruket och viltförvaltningen. Syftet med studien var att jämföra skogsägares och jägares syn på betesskador och hur de värderar konsekvenserna av dessa. Målet med studien var att kunna tillhandahålla ett underlag, som kan vara till nytta för älgförvaltningsorgan. Metoden som valdes var en enkätundersökning där kvantitativa data samlades in. Enkäten bestod av totalt 12 frågor, där fråga 7 bestod av flera delfrågor. Studiens urval gjordes som kluster- och bekvämlighetsurval, där totalt 304 enkäter samlades in och svaren från 258 enkäter användes, från skogsägare och jägare som var aktiva i Jönköpings län. Enkäten besvarades av tre olika fördefinierade grupper vilka definierades som jägare som inte äger någon egen skog, skogsägare som jagar och skogsägare som inte jagar. Gruppernas enkätsvar jämfördes med statistiska analyser. Resultatet visade att skogsägares och jägares syn på förekomsten av betesskador skilde sig signifikant. Jägare som inte äger någon egen skog bedömde betesskadeförekomsten som lägst, medan skogsägare som inte jagar bedömde förekomsten som högst. Skogsägare som jagar låg mellan de andra två grupperna. Resultatet visade också att det fanns ett signifikant samband mellan synen på betesskadors omfattning och hur stor vinterstam av älg per 1000 ha man tyckte var lämplig, där respondenterna önskade en lägre älgstam ju högre de bedömde förekomsten av betesskador. Studien visar att älgförvaltningsrepresentanters bakgrund som skogsägare eller jägare påverkar synen på älgstammens lämpliga storlek, eftersom de bedömer förekomsten av betesskadors omfattning olika, liksom betesskadornas konsekvenser. Älgförvaltningsgruppers fördelning av representanter bör därför spegla olika gruppers intressen för att sträva efter acceptans. / Scots pine (Pinus sylvestris) is an important food source for the moose (Alces alces) during winter. Scots pine is also one of the most important tree species for the Swedish timber- and pulpwood industry. The debate between hunters and forest owners, their thoughts about the magnitude of the moose population, and the extent of browsing damage, is background to this study that examined how the groups forest owners who hunts, forest owners who doesn’t hunt and hunters who doesn’t own any forest land thought about browsing damages and its consequences in Jönköping County, Sweden. Data was collected using a questionnaire and analyses were made on answers from 258 respondents. The results showed that the assessment of the extent of browsing damage differed significantly between the groups, where forest owners who doesn’t hunt assessed the extent of browsing damage the highest, hunters who doesn’t own any forest land assessed the extent as lowest, while forest owners who hunt was intermediate between the two other groups. The results also showed that there was a relation between how the respondents assessed the extent of browsing damage and their thoughts about how large the moose population should be.

Betesskador på skog är idag ett stort problem för många av landets privataskogsägare. Där älgen historiskt har fått ta ett stort ansvar för dessa skador. Nya rön visar dock på att älg ensamt inte är huvudproblemet i denna fråga utan övrigt hjortvilt (rådjur, kronvilt och dovhjort) har en stark påverkan på älgens foderval vilket indirekt ökar betesskador på skog.  En förändrad syn om älgen som den stora skadegöraren kopplat till betesskador, och en större förståelse för sambanden mellan de olika hjortviltens påverkan på varandra skulle långsiktigt kunna minska betesskador på skog betydligt. Förutsatt att denna nya forskning får en större spridning bland skogsägarkåren än nuvarande nivå.

Betesskador på skog är idag ett stort problem för många av landets privataskogsägare. Där älgen historiskt har fått ta ett stort ansvar för dessa skador. Nya rön visar dock på att älg ensamt inte är huvudproblemet i denna fråga utan övrigt hjortvilt (rådjur, kronvilt och dovhjort) har en stark påverkan på älgens foderval vilket indirekt ökar betesskador på skog.  En förändrad syn om älgen som den stora skadegöraren kopplat till betesskador, och en större förståelse för sambanden mellan de olika hjortviltens påverkan på varandra skulle långsiktigt kunna minska betesskador på skog betydligt. Förutsatt att denna nya forskning får en större spridning bland skogsägarkåren än nuvarande nivå

No description available.

One of the largest challenges humanity faces today is reducing CO₂-emissions to mitigate climate change. Part of the solution might be to increase the use of wood products. To do this, the efficiency of forestry has to be improved. In Sweden, a large obstacle for improving the efficiency of forestry is moose, or rather the damages its browsing causes on Scots pine. The aim of this study was to investigate how stand size and stand isolation affects the intensity of moose browsing damage on Scots pine. In addition, effects from tree density, stand age, and interactions between the different factors were investigated. This was done by using data from forest companies and field data collected from 29 Scots pine stands in central Sweden. The data were analysed in a multiple regression analysis, selecting the model that best explained variation in browsing damage. Results show that browsing damage was lower in more isolated stands. Stand size, however, did not have an effect on browsing damage. The factors stand age and Scots pine density had positive effects on the amount of browsing damage, but effects from stand age decreased with increasing pine density. In total, 77% of the variance in browsing damage was explained by the best model. In order to decrease browsing damage on Scots pine, I suggest that land owners take coordinated action to avoid creating large areas of young pine stands within the same area.

Betesskador kostar Sveriges skogsbruk stora summor varje år orsakade av älgbland annat. Vargens återkomst och mänsklig jakt har stor påverkan på älgpopulationen och trots en minskad älgstam så visade studier på att betesskadorna var oförändrade och till och med ökade. Studiens syfte var att utreda om man med hjälp av befintlig statistik från älgbetesinventeringar, avskjutningsstatistik för älg samt varginventering bekräfta att betesskadorna borde minskat i områden med vargrevir. Någon statistisk signifikans kunde inte bekräfta att betesskadorna minskade inom vargrevir och en trolig förklaring var stora mellanårsvariationer i älgbetesinventeringen samt för få variabler.Största anledningen till betesskador verkade mera bero på skogsbruket och skogens sammansättning och inte på hur mycket älg det fanns, trots stor predation och jakt så minskade inte betesskadorna.

Flera olika arter I Sverige kan ge skador på skogen på olika vis. Där hjortviltet är en stor skadegörare på framförallt yngre tallplanteringar. Varje år kommer Skogsstyrelsen ut med information om beteskadenivåerna i landet i form av en älgbetesinventeringsrapport (ÄBIN). Skogsstyrelsen uppmanar varje år till att det ska skjutas mer älg för att få ner skadenivåerna till 5 % som är det nationella målet. Betesskador på tallplantor i tidig ålder medför en tillväxtförlust och nedklassning av framtida virke vilket påverkar den ekonomiska aspekten. Av alla olika betesskador så står toppskottsbetet för ca 75 % av skadorna, där en åtgärd för att minska betesskador är att använda viltskyddsmedel på plantorna. Syften med studien var att undersöka om det var effektivt att använda viltskyddsmedel för att minska toppskottsskador på tallplantorna, samt att undersöka om mängden RASE i bestånden hade någon påverkan på skadenivåerna på tallplantorna. Studien genomfördes som ett fältexperiment där 4 bestånd på två olika geografiska platser i norra Dalsland inventerades. På varje plats så inventerades två olika bestånd av tall med medelhöjden 1-4 meter, där ett bestånd var behandlat med viltskyddsmedel och det andra inte. Skadenivåerna mättes i 2,82 m2 stora cirkelprovytor med ett provyteförband på 60 m. provytorna lades ut objektivt i ett rutnät på analoga kartor innan inventeringen. I varje provyta så mättes stamantal, andel RASE stammar och antal toppskottsskadade tallplantor.  Resultaten visade en signifikant skillnad mellan tallbestånden, där de viltskyddsbehandlade plantorna var mindre betade på båda de olika områdena i norra Dalsland. RASE plantor hittades endast på det ena området, och där var den totala skadefrekvensen högre på tallplantorna både på de behandlade och obehandlade plantorna.  En slutsats i studien är att viltskyddsmedel har god effekt för att skydda yngre tallplantor från att bli toppsskottsskadade av hjortviltet. Men också att andelen RASE plantor i tallbestånden inte verkade ha en minskad effekt på toppskottsskadorna på tallen, det såg snarare ut som att skadorna ökade när RASE andelen var högre. Det skulle eventuellt kunna innebära att fodertillgången är för låg till storleken på hjortviltstammen i landskapet.

Älgförvaltningsområden har sedan 2012 varit en av de rumsliga skalor där älgförvaltningen i Sverige sker. I denna studie har Riksskogstaxeringens data över förekomst, täckningsgrad och betningsgrad av viltfoder per älgförvaltningsområde (2011–2015) analyserats tillsammans med Skogsstyrelsens prognos över foderproducerande ungskog (fodpro) och avskjutningsstatistik (avskjutningstäthet) från den nationella jaktdatabasen (Viltdata.se). Resultaten visar på både likheter och skillnader mellan undersökta älgförvaltningsområden (ÄFO). Björk var den viltfoderart med högst täckningsgrad i alla ÄFO samtidigt som den hade lägst betestryck. Rönn var den enda enskilda viltfoderart där täckningsgraden skiljde sig signifikant åt mellan några ÄFO, vilket tyder på att älgförvaltningsområdena är lika varandra i fråga om kvalitet av viltfoder. Trots signifikanta skillnader i den totala täckningsgraden av viltfoder mellan några av älgförvaltningsområdena tyder resultatet på att områdena även är lika varandra i fråga om kvantitet av viltfoder. Både avskjutningstätheten och några av betningsgraderna för tall skiljde sig signifikant åt mellan alla ÄFO. Det fanns svaga, positiva signifikanta samband mellan avskjutningstätheten och betningsgraden ”hård” för både tall och salix. Dessa samband skulle kunna bero på att en ökad älgtäthet genererat ett högre betestryck på tall och salix vilket i sin tur sannolikt medfört en högre avskjutning av älg. Det fanns inga signifikanta skillnader mellan Riksskogstaxeringens och Skogsstyrelsens skattningar av viltfoder. Metoderna för skattningarna skiljer sig dock åt i flera avseenden vilket gör att de får olika tillämpningsområden.

Röjningsinstruktioner och virkesinköpare anser att rönn, asp, sälg/salix och ek (RASE) ska sparas i ungskogsröjningar för att det ska finnas annat foder åt skogslevande vilt än produktionsskog. Dessutom är ett vanligt råd till skogsägare av virkesköparna att satsa på foderskapande åtgärder för att avleda hjortdjuren. Undersökningen av ungskogsröjning visar dock att teori och praktik inte går ihop, där få stammar av RASE sparas och det är troligare att björk sparas. Enstaka RASE kan sparas i lucka där de inte kan konkurrera med en huvudstam av det planterade trädslaget. En alternativ skogsskötsel, som Öster Malma-modellen, ser blandskog som en mer ekonomiskt stabilt skogsbestånd och det bidrar samtidigt med mer lövskog än traditionell skötsel som sköter bestånd utifrån monokulturer. Forskning har även visat att foderkonkurrens mellan hjortdjuren kan göra att älg betar mer tall än bärris. En kunskapsbaserad viltförvaltning som omfamnar fler arter än en skulle kunna vara en del av lösningen.