Denna undersökning utgår från det tidiga teaterfotografiet genom att analysera visit- och kabinettkortsporträtt av kvinnliga dansare från perioderna 1862-66 och 1889-96. Syftet med uppsatsen är att visa hur de kvinnliga dansarna förmedlade sin artistiska identitet genom porträtten och hur framställningarna förhöll sig till frågor om offentlighet, genusnormer och klass. Undersökningen fokuserar i första delen på ett flertal dansare, medan den andra delen utgår ifrån Hildegard Lindzéns genombrott som artist på 1890-talet i Stockholm. Frågeställningarna centreras runt framställningarna av dansarna, fotografiernas funktion och hur dagspressen påverkade synligheten och uppfattningen om dansaren Lindzén. Materialet består till största delen av dansarnas rollporträtt från föreställningar där dansarna medverkade och utgörs av byxrollsporträtt, roller ursprungligen tänkta för män, samt Lindzéns kvinnokaraktärer. Porträtten analyseras med hjälp av begrepp som performativt jag, representation, original och imitation, hämtade från Tessa M. Kilgarriff och Judith Butler. Uppsatsen visar hur visit- och kabinettkorten kan förstås som artistiska tillflykter, där dansarna formulerar alternativa identiteter, kroppsspråk och uttryck, som undgår borgerlighetens binära värdesystem. Med hjälp av ett huvudsakligen maskulint kodat kroppsspråk kunde de kvinnliga dansarna positionera sig själva som virtuosa och professionella artister i samhället, som samtidigt gjorde dansarna till ett spektakulärt fenomen och en produkt för allmänheten att konsumera.