<p>C-uppsats 15 hp. Lärarexamen</p>

This study focuses on the poor relief in Norra Råda parish in central Sweden, between the years of 1850 – 1905. The main questions of the study is: 1) What types of poor relief was practised? 2) What where the costs of poor relief, and how did they impact the economy of the Parish? 3) How, when and why where the decisions taken that led to the building of the poorhouse in Myra, Norra Råda? The aim is to contribute to better understanding of the poor relief in Norra Råda parish in the second half of the 19th century. The analysis is based on sources found in the Hagfors kommun town archive. The study combines a qualitative investigation of the source material with Abram de Swaans theories of collectivization processes and his criteria in the classification of poverty. The starting point for the study on the poor relief practices is that the costs starting point for the study on the poor relief practices is that the costs of poor relief for Norra Råda between 1850 and 1905 are the major expenses of the parish. The forms of poor relief practice in the Norra Råda parish are not unique and can be found in many other parts of Sweden during this time. They had also been practised for a for a long time. The study presents that the poor relief practices are resilient structures, that are not abandoned even in the face of sharply rising costs. Furthermore, the study looks into the reasons for the building of a large poorhouse in the parish in 1905.

Syftet med denna uppsats är att studera hur lagförändringarna rörande tvångsarbete och fattigdom i Sverige påverkade olika delar av landet under den första halvan av 1800-talet samt se på situationen gällande fattigvård. De undersökta regionerna är Norrbotten, Uppland och Malmöhus och de studerade lagarna är 1833 års legostadga samt 1847 års fattigvårdsförordning. Jämförelsen visar både att det finns stora likheter gällande de stora dragen i utvecklingen av fattigdom och fattigvård i de undersökta delarna av landet likväl som regionala skillnader. Undersökningen visar också en osynlighet gällande statistiken om fängslade på grund av lösdriveri, något som påståtts vara ett stort problem under perioden och frekvent debatterat. Tydligt i undersökningen blir också att kvinnan i högre grad drabbades av fattigdom, något som troligen är kopplat till bristen på rättigheter. Slutsatsen är att den synliga förändring som visas i min undersökning inte följer den utveckling som hade kunnat väntas i enlighet med 1833- och 1847 års lagförändringar.

This study aims to view an extended family locally connected to the Swedish city of Kalmar. The purpose is to analyse whether the extended Kreuger-family could be considered an upcoming elite, in spite of their foothold in trade, commerce and manufacturing. While these concepts would traditionally be associated with the bourgeois; the evolving times of primarily the nineteenth century creates a platform for social mobility and change that might have affected the Kreuger-family in ways that created a role for them in society that was no longer middle class, but instead a local form of an elite. The study analyses lifestyle and inventory of the estates of five generations of Kreugers, alongside marital alliances with members of the upper class within six generations of the extended family. Lastly the source material is viewed didactically for a teaching scenario. The source material include inventory of estates, personal letters and biographical material from the public archive of Kalmar Läns Museum. The result shows that the Kreuger-family could be considered as a rising elite in some respects. Advantageous marriages to members of the upper class increased from the first generation to the sixth culminating in six noble marriages in total. While income seemed to fluctuate, symbolic capital remained intact. Profession evolved from trade to commerce and manufacturing, resulting in a majority of success. The result shows a middling class family steadily rising higher on the social ladder, due to economical success. The extended Kreuger-family can be categorized as a new and modern elite, steadily rising from the year 1710 and onwards.

Förfalskning är ett brott som inte är undersökt i någon vidare utsträckning i den historiska brottsforskningen. Det som finns skrivet om förfalskningsbrott behandlar i mångt och mycket stora och spektakulära förfalskningar, ofta hämtade från konstens och litteraturens områden. Den här uppsatsen undersöker istället de mer vardagliga förfalskningarna. Genom att granska domböcker från Visby rådhusrätt under perioden 1865 – 1885 har uppsatsen undersökt dels hur vanligt förekommande brottet var, dels vad det var som förfalskades. Resultaten pekar på att förfalskning var ett brott som möjliggjordes mer genom 1800-talets samhällsförändringar, exempelvis befolkningsökning och begynnande urbanisering och industrialisering, samt att Visbybrottslingarna inte ägnade sig åt några storslagna förfalskningar. Det visar sig att de flesta förfalskningarna gjordes i syfte att tillägna sig ekonomisk vinning. / <p>Historia</p>

No description available.

Eftersom man från tidigare forskning, gjord av bland andra Erik Lindberg, Sofia Murhem och Göran Ulväng, kan se att det fanns en konflikt mellan ett ökande behov av att marknadsföra möbler och skråväsendets reglering av annonseringen så undersöks i denna uppsats hur annon-seringen förändrades i och med skråväsendets avskaffande 1846.Undersökningen inriktar sig på Stockholm under perioden 1840–1870 och använder Stock-holms Dagblad som huvudsaklig källa. Genom att jämföra annonserna för den del av möbel-försäljningen som berördes av annonsregleringen med den icke reglerade annonseringen för begagnade möbler samt utvalda annonser för andra typer av varor så kartläggs eventuella för-ändringar. Annonserna jämförs för månaderna april och oktober under 1840, 1855 och 1870.Undersökningen visar att det skedde en utveckling under perioden och att möbelannonserna 1870 var lättare att upptäcka i mängden, med tydligare rubriker och mer marknadsinriktade budskap. Utvecklingen gick dock långsamt och det skedde en tydlig tillbakagång 1855 då så gott som inga annonser för nytillverkade möbler förekom.Den annonsreglering som fanns under skråtiden tycks därmed ha fortsatt påverka marknads-föringen även efter att skråna hade avskaffats.

<p>I denna uppsats har jag undersökt Josefina Holmlund som studerade i Düsseldorf under dess storhetstid i mitten av 1800-talet och Pamela Noréus som var elev till Marcus Larsson och anammade det düsseldorfska landskapsmåleriet. Jag har undersökt vad landskapet som motiv hade för betydelse för kvinnliga konstnärer. Det tyskinfluerade landskapsmåleriet i Sverige vid denna tid brukar i allmänhet förknippas med bland annat Marcus Larsson, Edvard Bergh, Gustav Rydberg, Kilian Zoll och Alfred Wahlberg. Det är ytterst ovanligt att kvinnliga landskapsmålare nämns i svensk litteratur som behandlar Düsseldorf specifikt. Men kvinnor reste till Düsseldorf för att studera, Christine Sundberg, Sofie Ribbing, Jeanette Holmlund, Amalia von Schwerin, Josefina Holmlund och Vilhelmina Lagerholm är några exempel. Men de ägnade sig nästan uteslutande åt genremåleri. Att så få kvinnor ägnade sig åt landskapsmåleri i Düsseldorf berodde alltså inte på att det inte fanns några kvinnliga konstnärer där. För att en konstnär skulle kunna försörja sig på sitt yrke krävdes att man blev känd, bland annat genom utställningsverksamhet, positiv kritik eller genom meriterande uppdrag. Landskapsmålningar målades för en anonym publik och måste ställas ut till skillnad från till exempel porträtt som oftast var beställningsuppdrag. Det var därför svårare att försörja sig som landskapsmålare, åtminstone för kvinnliga konstnärer. Många av dem höll sig och hölls på en amatörmässig nivå. Med tanke på kritiken mot kvinnliga konstnärer är det inte heller konstigt att så få ägnade sig åt det och höll sig inom accepterade motivgenrer för kvinnor. Kvinnor förväntades gifta sig för att sedan ta hand om hem och barn, därför förblev vissa kvinnliga konstnärer ogifta och kunde därmed ägna sig helt åt måleriet. Trots düsseldorfskolans tradition att färdigställa verket i ateljén var utomhusstudier viktiga för att skapa en trovärdighet i detaljerna men det ansågs inte passande för en kvinna att ensam vistas ute i naturen för att teckna. Många kvinnliga konstnärer ägnade sig åt genremotiv, porträtt, stilleben, interiör- och blomstermotiv där man jobbade i mindre format än i landskapsmåleriet vilket gjorde det mer lätthanterligt om man som många kvinnor inte hade tillgång till ateljé. Detta var också motivgenrer som var accepterade som ”kvinnliga” där försjunkenheten i detaljer ansågs passa kvinnans natur. Till skillnad från den storslagna, vilda och otämjda naturen som landskapsmåleriet skulle skildra. De flesta av de kvinnliga landskapsmålarna blev ständigt jämförda med sina lärare och fick inte en chans att verka i egen rätt. Med stöd av jämförande bildanalyser mellan de kvinnliga landskapsmålarnas verk och deras manliga lärares vill jag hävda att kvinnorna i lika hög grad som männen lyckats förmedla det som blivit den gängse uppfattningen om vad som är typiskt för düsseldorfskolans landskapsmåleri.</p>

I denna uppsats har jag undersökt Josefina Holmlund som studerade i Düsseldorf under dess storhetstid i mitten av 1800-talet och Pamela Noréus som var elev till Marcus Larsson och anammade det düsseldorfska landskapsmåleriet. Jag har undersökt vad landskapet som motiv hade för betydelse för kvinnliga konstnärer. Det tyskinfluerade landskapsmåleriet i Sverige vid denna tid brukar i allmänhet förknippas med bland annat Marcus Larsson, Edvard Bergh, Gustav Rydberg, Kilian Zoll och Alfred Wahlberg. Det är ytterst ovanligt att kvinnliga landskapsmålare nämns i svensk litteratur som behandlar Düsseldorf specifikt. Men kvinnor reste till Düsseldorf för att studera, Christine Sundberg, Sofie Ribbing, Jeanette Holmlund, Amalia von Schwerin, Josefina Holmlund och Vilhelmina Lagerholm är några exempel. Men de ägnade sig nästan uteslutande åt genremåleri. Att så få kvinnor ägnade sig åt landskapsmåleri i Düsseldorf berodde alltså inte på att det inte fanns några kvinnliga konstnärer där. För att en konstnär skulle kunna försörja sig på sitt yrke krävdes att man blev känd, bland annat genom utställningsverksamhet, positiv kritik eller genom meriterande uppdrag. Landskapsmålningar målades för en anonym publik och måste ställas ut till skillnad från till exempel porträtt som oftast var beställningsuppdrag. Det var därför svårare att försörja sig som landskapsmålare, åtminstone för kvinnliga konstnärer. Många av dem höll sig och hölls på en amatörmässig nivå. Med tanke på kritiken mot kvinnliga konstnärer är det inte heller konstigt att så få ägnade sig åt det och höll sig inom accepterade motivgenrer för kvinnor. Kvinnor förväntades gifta sig för att sedan ta hand om hem och barn, därför förblev vissa kvinnliga konstnärer ogifta och kunde därmed ägna sig helt åt måleriet. Trots düsseldorfskolans tradition att färdigställa verket i ateljén var utomhusstudier viktiga för att skapa en trovärdighet i detaljerna men det ansågs inte passande för en kvinna att ensam vistas ute i naturen för att teckna. Många kvinnliga konstnärer ägnade sig åt genremotiv, porträtt, stilleben, interiör- och blomstermotiv där man jobbade i mindre format än i landskapsmåleriet vilket gjorde det mer lätthanterligt om man som många kvinnor inte hade tillgång till ateljé. Detta var också motivgenrer som var accepterade som ”kvinnliga” där försjunkenheten i detaljer ansågs passa kvinnans natur. Till skillnad från den storslagna, vilda och otämjda naturen som landskapsmåleriet skulle skildra. De flesta av de kvinnliga landskapsmålarna blev ständigt jämförda med sina lärare och fick inte en chans att verka i egen rätt. Med stöd av jämförande bildanalyser mellan de kvinnliga landskapsmålarnas verk och deras manliga lärares vill jag hävda att kvinnorna i lika hög grad som männen lyckats förmedla det som blivit den gängse uppfattningen om vad som är typiskt för düsseldorfskolans landskapsmåleri.

Examensarbete (30 p). Bilaga: 1 CD. Dubblett finns.