<p>I denna uppsats har jag undersökt Josefina Holmlund som studerade i Düsseldorf under dess storhetstid i mitten av 1800-talet och Pamela Noréus som var elev till Marcus Larsson och anammade det düsseldorfska landskapsmåleriet. Jag har undersökt vad landskapet som motiv hade för betydelse för kvinnliga konstnärer. Det tyskinfluerade landskapsmåleriet i Sverige vid denna tid brukar i allmänhet förknippas med bland annat Marcus Larsson, Edvard Bergh, Gustav Rydberg, Kilian Zoll och Alfred Wahlberg. Det är ytterst ovanligt att kvinnliga landskapsmålare nämns i svensk litteratur som behandlar Düsseldorf specifikt. Men kvinnor reste till Düsseldorf för att studera, Christine Sundberg, Sofie Ribbing, Jeanette Holmlund, Amalia von Schwerin, Josefina Holmlund och Vilhelmina Lagerholm är några exempel. Men de ägnade sig nästan uteslutande åt genremåleri. Att så få kvinnor ägnade sig åt landskapsmåleri i Düsseldorf berodde alltså inte på att det inte fanns några kvinnliga konstnärer där. För att en konstnär skulle kunna försörja sig på sitt yrke krävdes att man blev känd, bland annat genom utställningsverksamhet, positiv kritik eller genom meriterande uppdrag. Landskapsmålningar målades för en anonym publik och måste ställas ut till skillnad från till exempel porträtt som oftast var beställningsuppdrag. Det var därför svårare att försörja sig som landskapsmålare, åtminstone för kvinnliga konstnärer. Många av dem höll sig och hölls på en amatörmässig nivå. Med tanke på kritiken mot kvinnliga konstnärer är det inte heller konstigt att så få ägnade sig åt det och höll sig inom accepterade motivgenrer för kvinnor. Kvinnor förväntades gifta sig för att sedan ta hand om hem och barn, därför förblev vissa kvinnliga konstnärer ogifta och kunde därmed ägna sig helt åt måleriet. Trots düsseldorfskolans tradition att färdigställa verket i ateljén var utomhusstudier viktiga för att skapa en trovärdighet i detaljerna men det ansågs inte passande för en kvinna att ensam vistas ute i naturen för att teckna. Många kvinnliga konstnärer ägnade sig åt genremotiv, porträtt, stilleben, interiör- och blomstermotiv där man jobbade i mindre format än i landskapsmåleriet vilket gjorde det mer lätthanterligt om man som många kvinnor inte hade tillgång till ateljé. Detta var också motivgenrer som var accepterade som ”kvinnliga” där försjunkenheten i detaljer ansågs passa kvinnans natur. Till skillnad från den storslagna, vilda och otämjda naturen som landskapsmåleriet skulle skildra. De flesta av de kvinnliga landskapsmålarna blev ständigt jämförda med sina lärare och fick inte en chans att verka i egen rätt. Med stöd av jämförande bildanalyser mellan de kvinnliga landskapsmålarnas verk och deras manliga lärares vill jag hävda att kvinnorna i lika hög grad som männen lyckats förmedla det som blivit den gängse uppfattningen om vad som är typiskt för düsseldorfskolans landskapsmåleri.</p>

I denna uppsats har jag undersökt Josefina Holmlund som studerade i Düsseldorf under dess storhetstid i mitten av 1800-talet och Pamela Noréus som var elev till Marcus Larsson och anammade det düsseldorfska landskapsmåleriet. Jag har undersökt vad landskapet som motiv hade för betydelse för kvinnliga konstnärer. Det tyskinfluerade landskapsmåleriet i Sverige vid denna tid brukar i allmänhet förknippas med bland annat Marcus Larsson, Edvard Bergh, Gustav Rydberg, Kilian Zoll och Alfred Wahlberg. Det är ytterst ovanligt att kvinnliga landskapsmålare nämns i svensk litteratur som behandlar Düsseldorf specifikt. Men kvinnor reste till Düsseldorf för att studera, Christine Sundberg, Sofie Ribbing, Jeanette Holmlund, Amalia von Schwerin, Josefina Holmlund och Vilhelmina Lagerholm är några exempel. Men de ägnade sig nästan uteslutande åt genremåleri. Att så få kvinnor ägnade sig åt landskapsmåleri i Düsseldorf berodde alltså inte på att det inte fanns några kvinnliga konstnärer där. För att en konstnär skulle kunna försörja sig på sitt yrke krävdes att man blev känd, bland annat genom utställningsverksamhet, positiv kritik eller genom meriterande uppdrag. Landskapsmålningar målades för en anonym publik och måste ställas ut till skillnad från till exempel porträtt som oftast var beställningsuppdrag. Det var därför svårare att försörja sig som landskapsmålare, åtminstone för kvinnliga konstnärer. Många av dem höll sig och hölls på en amatörmässig nivå. Med tanke på kritiken mot kvinnliga konstnärer är det inte heller konstigt att så få ägnade sig åt det och höll sig inom accepterade motivgenrer för kvinnor. Kvinnor förväntades gifta sig för att sedan ta hand om hem och barn, därför förblev vissa kvinnliga konstnärer ogifta och kunde därmed ägna sig helt åt måleriet. Trots düsseldorfskolans tradition att färdigställa verket i ateljén var utomhusstudier viktiga för att skapa en trovärdighet i detaljerna men det ansågs inte passande för en kvinna att ensam vistas ute i naturen för att teckna. Många kvinnliga konstnärer ägnade sig åt genremotiv, porträtt, stilleben, interiör- och blomstermotiv där man jobbade i mindre format än i landskapsmåleriet vilket gjorde det mer lätthanterligt om man som många kvinnor inte hade tillgång till ateljé. Detta var också motivgenrer som var accepterade som ”kvinnliga” där försjunkenheten i detaljer ansågs passa kvinnans natur. Till skillnad från den storslagna, vilda och otämjda naturen som landskapsmåleriet skulle skildra. De flesta av de kvinnliga landskapsmålarna blev ständigt jämförda med sina lärare och fick inte en chans att verka i egen rätt. Med stöd av jämförande bildanalyser mellan de kvinnliga landskapsmålarnas verk och deras manliga lärares vill jag hävda att kvinnorna i lika hög grad som männen lyckats förmedla det som blivit den gängse uppfattningen om vad som är typiskt för düsseldorfskolans landskapsmåleri.