Sverige blev först i världen 1981 med att officiellt erkänna teckenspråket som dövas första språk. Det görs en uppdelning av döva teckenspråkiga personer i äldre och yngre döva, eftersom deras språkliga situation i hem och i skola är olika. Uppdelningen går mellan dem som gick i skolan på 1960-talet och tidigare och dem som började skolan vid 1980-talets början och fram till nu. Under 1970-talet användes en svenskanpassad undervisningsform där teckenspråket mer och mer började accepteras, men där döva hamnade mellan två stolar. Uppsatsen tar sin utgångspunkt från en representant från gruppen äldre döva och hans berättelse. Syftet är att undersöka teckenspråkskommunikationen i förskola och skola för barn i gruppen yngre döva. Genom en kvalitativ intervjustudie är syftet att belysa pedagogernas teckenspråkskommunikation vid bemötandet av barnens eventuella frågor om död. För att besvara uppsatsens frågeställning har åtta pedagoger verksamma i förskola och skola, för döva och hörselskadade barn, intervjuats enskilt. Alla åtta pedagoger är hörande och har talad svenska som sitt första språk. Tidigare forskning gällande barns tankar om döden, teckenspråkskommunikation och livsfrågor har studerats. Resultatet visar att pedagogernas livserfarenhet har gett dem öppenhet att kommunicera livsfrågor, men det råder stor kunskapsbrist i teckenspråk för att möjliggöra detta. Det finns ett stort samverkansbehov hos pedagogerna för att ge barnen tillgång till ett meningstolkande sammanhang.