This dissertation aims to analyse the re-creation and transformation of animated films into theatrical spectacles, by examining two Walt Disney animations and productions as case studies: Beauty and the Beast (1991 & 1994) and The Lion King (1994 & 1997), designed by Stanley Meyer (Beauty and the Beast [1994]) and Julie Taymor (The Lion King [1997]), respectively. Through a semiotic analysis of the productions viewed in the Monte-Teatro in Johannesburg (Beauty and the Beast [2007]) and the Lyceum in London (The Lion King [2010]), the scenographic choices of the designers are examined to ascertain the ways in which the re-creation and transformation from animation to theatre occurs. A study of the different styles is conducted, as the case studies were visually different from each other, and from their animated counterparts. Each case study contributes to an understanding of the process whereby an animated film can be transformed and re-created for the theatre. An investigation into The Walt Disney Company, from its inception to its present day theatrical productions, is undertaken to illustrate how The Walt Disney Company has become an influential force in the international performance industry. Responses by reviewers are used to demonstrate how The Walt Disney Company was influenced to alter the conceptual approach for its subsequent theatrical production. To aid in the analysis of the scenographic designs, the theoretical writings of Martin Esslin (1987) and Keir Elam (1980) are consulted to develop an understanding of how designs are integral to the reception of any production. Developments of scenography are explored from Aristotle who states that theatre does not need any spectacle (design) to portray the poetry of the performance, to Sternfeld’s analysis of megamusicals which illustrates the spectacular designs that have become integral to the development of certain productions, and genres. Using Wickstrom’s article on The Lion King an examination of how the commodities produce meaning from the production is undertaken. This dissertation provides insight into the development of scenographic designs and the recreation and transformation of specific elements from animated film to theatrical spectacle through an appropriation of theories about transposing theatre into film (Egil Tornqvist, 2009). This, in conjunction with Guy Debord’s theories (1995) on the society of the spectacle, aids in the analysis of the spectacle/scenography. / Thesis (M.A.)-University of KwaZulu-Natal, Durban, 2010.

This thesis investigates the communicative role of scenography in the performing arts for children, with an aim to make the readers understand the ways in which a set design can be optimized so that a young audience can be able to interpret the play and its message. The art of scenography is complex and includes many elements. The research questions can therefore be grouped into three clusters: one artistic oriented (How does the scenographic process work and what is its relation to the scenic piece at large? In which ways may scenography be used to support the desiderate interpretation?), one audience oriented (Which work processes enhances the chances of creating dramatic art that is perceived as meaningful to the audience? On what premises can the semiotics of theatre be used in the performing arts for a young audience?) and last a cluster that focuses on Den magiska cirkeln (The Magic Circle) by ung scen/öst (What is told in the show and how is this portrayed in the scenography? Who is in the target group, and does the audience get the feeling of the performance as intended?). Den magiska cirkeln is used as a case study in the thesis in order to reflect the theoretical material. Methods in the case study includes performance analysis, a survey completed by 178 people in the audience and an interview with scenographer Anna Dolata. 14 performing analyzes of Swedish children’s theatre shows have been made in addition to the case study. The thesis analyses and compares two work logics; the internal logic and the external logic, and it is shown that meaningful interpretations are likelier to happen with an external logical point of view. But the result is not unequivocal; a performance without any internal logic is likely to fall flat as the performance needs to be extracted from the creators’ full conviction. As shown in the thesis, scenography can be used to amplify the readings and intents with usage of the semiotics of theatre. It is important not to overlook the great potential of scenography in order to enhance the experience. The thesis also shows that the intentions that ung scen/öst had with Den magiska cirkeln went past many in the audience. Many felt that the show was confusing, and expressed frustration at not having solved the performance’s message. A high level of knowledge about the audience, and a willingness to listen and absorb its opinions, increases the chances of creating meaningful performances. Key words: scenography, stage design, set design, stage art, performing arts, theatre, children’s theatre, theatre semiotics, ung scen/öst / I denna uppsats studeras scenografi inom scenkonst för barn och unga. Syftet är att utreda vilken roll scenografin har för förmedlingen av det som berättas för publiken. Detta syftar i sin tur till att läsarna av denna uppsats ska förstå på vilka sätt en scenografi kan utformas på bästa sätt för att en ung publik ska kunna ta till sig föreställningen och dess budskap. Scenografi är en komplex konstart som innehåller många moment. För att uppnå syftet ställs frågeställningar som kan indelas i tre kluster; ett konstnärligt, scenografiskt orienterat (Hur ser den scenografiska arbetsprocessen ut och i vilken relation står den till det stora allkonstverket? Hur kan scenografi användas för att stödja och förstärka det som önskas förmedlas på scenen?), ett publikorienterat (Vilka arbetsmetoder ökar chansen för att skapa scenkonst som upplevs som meningsskapande av mottagaren? På vilka sätt kan teatersemiotiska överenskommelser användas i scenkonst för en ung publik?) och ett kluster som fokuserar på ung scen/östs föreställning Den magiska cirkeln (Vad berättas i föreställningen Den magiska cirkeln, och hur gestaltas detta i scenografin? Vem/vilka berättas det för, och får publiken den känsla av föreställningen som avsändaren har avsett?). Den magiska cirkeln används som fallstudie i uppsatsen med syfte att reflektera det teoretiska materialet mot ett verkligt studieobjekt. I fallstudien ingår föreställningsanalyser, en enkätundersökning med 178 personer i publiken samt en intervju med scenografen Anna Dolata. Förutom fallstudien har även föreställningsanalyser gjorts av 14 föreställningar som visats på Sveriges barnteaterscener 2012-2013. I uppsatsen analyseras och jämförs internlogisk arbetsmetod med externlogisk, och den visar att chansen för meningsskapande upplevelser hos publiken är större med externlogiska referenspunkter. Men det är inte helt svart eller vitt; utan internlogiska drag riskerar föreställningen att falla platt, eftersom det är viktigt att föreställningen utvinns ur upphovsmakarnas fulla övertygelse. Denna uppsats visar att scenografi kan användas för att förstärka bakomliggande läsart och intentioner med hjälp av teaterns semiotiska teckenvärld. Det är viktigt att inte förbise scenografins stora potential för att förstärka visuell och kroppslig erfarenhet av alla de teman som upphovsmakarna önskar förmedla. Uppsatsen visar även att ung scen/östs intentioner med Den magiska cirkeln gick många åskådare förbi. Flera ansåg att föreställningen var förvirrande, och uttryckte frustration över att inte ha knäckt föreställningens budskap. En hög kännedom om sin publik, samt en vilja att lyssna och ta till sig av dess åsikter, ökar chanserna för att skapa meningsfulla gestaltningar.

No description available.