This study sets out from an artistic workshop designed to investigate light, colour and spatiality. During the original event, a number of participants joined to collaborate by means of painting, dialogue and exercises in movement. From a presentation of the workshop (as determined in time and space), the text argues that the character of an artwork is essentially unfinished; an ongoing ”truth process”. Adopting lines of reasoning from philosophers Vilém Flusser and Theodor Adorno, I gain a first understanding of how the artwork could be reconstituted within the limits of a scientific essay. Once more turning to the workshop's course of events, I find experiences within the actual situation relating to abstract concepts such as ”spirit”, ”quality” and ”freedom”. Next, the text pays heed to Ludwig Wittgenstein's observation that human knowledge is gained and mediated by language-games of various kinds. The selected concepts are consequently tried out in expanded ”studio talks”, involving artists from different fields such as painter Matts Leiderstam, writer Robert Pirsig and sculptor Joseph Beuys. The operation allows me to single out some specific conditions pertaining to artistic dialogue, from which I seek transitions to philosophical discourse. The text briefly reviews three contemporary, art-based projects offering such discursive exchange: "haptiska blickar", "Thinking Through Painting" and "Freikörperkultur". Against this backdrop, I seek to articulate an understanding of knowledge-making which embraces artistically as well as philosophically grounded practises. I find support from philosophers John Dewey and Hans Larsson – Dewey characterizing the esthetic and intellectual faculties as complementary movements within the human mind, and Larsson propounding intuition as the unifying and superior form of thinking. Assenting to their views, I concludingly suggest methodical introspection as another field for discursive interchange between art and science. / Undersökningen tar sin början i en konstnärlig rumsgestaltning, vilken genomfördes i form av en workshop med flera deltagare. Workshopen innehöll flera olikartade metodiska element: måleri, rörelseövningar och samtal. Textens presentation av workshopen som en händelse, begränsad i tid och rum, följs av ett ställningstagande för det konstnärliga verkets karaktär av oavslutat ”sanningsskeende”. Med hjälp av filosoferna Vilém Flusser och Theodor Adorno inventeras förutsättningarna för ett återskapande av konstverket med den vetenskapliga essäns medel. Därefter återvänder jag till workshopen för att följa dess händelseförlopp, och finner då att erfarenheterna i situationen förbinder sig med abstrakta begrepp som ”ande”, ”kvalitet” och ”frihet”. I nästa övergång tar texten fasta på Ludwig Wittgensteins iakttagelse, att mänskligt kunskapande försiggår och förmedlas genom olika slags språkspel. De tre begreppen prövas därför först i ett utvidgat ”ateljésamtal”, vilket också inbegriper andra konstnärliga utövare – bland dem målaren Matts Leiderstam, författaren Robert Pirsig och skulptören Joseph Beuys. Texten belyser det konstnärliga samtalets särskilda förutsättningar, och söker härifrån öppningar mot filosofins samtal. I de samtida konstbaserade projekten "haptiska blickar", "Thinking Through Painting" och "Freikörperkultur" finner jag sådana dialoger mellan konstnärligt och filosofiskt grundade kunskapsformer. Mot bakgrund av dessa prövar jag – med stöd hos filosoferna John Dewey och Hans Larsson – att formulera en förståelse som omfattar helheten. Hos Dewey finner jag bilden av tänkandets skilda praktiker som komplementära riktningar i medvetandet. Därefter ansluter texten till Larssons syn på intuition som tänkandets fullbordan, och föreslår avslutningsvis metodisk introspektion som ännu ett möjligt fält för diskursiva utbyten mellan konst och vetenskap.

Abstract. In the worldview of a traditionally Eastern cultural context, consciousness and matter are intertwined.  In that context  negative and positive spaces relate to each other. With that in mind, the vessel is an interesting object to work with. In my master work I explore "Thinking- through- making", a process where making and thinking alternate back and forth, in iterations. The making or designing can be taking place intuitively.  Scaling down the vessel, to the point where it has no contemporary practical function,  as a way of talking about the exercise of sensitivity, in a fast, loud and insatiable present. Questioning the prevailing value system. By re:learning to become more sensitive, empathy for different types of existence becomes possible, and togetherness between human beings and their companion species opens up. By making (diminutive) stoneware vessels, I enter a long tradition of the time-consuming, hand-building technique of Yixing clay. And hence, contrasts with the technology and scale of contemporary mass production.  Perhaps my vessels are pots to plant seeds for the hope of a future human existence? Or, maybe they are vessels for tears, over human existence? At least they are parts of bedrock coming back together from dissolution, for union.