Introduktion: Varje år avlider cirka 90 000 personer i Sverige och mellan 70 000–75 000 personer bedöms vara i behov av palliativ vård. Det är vanligt att palliativa patienter upplever ångest och det är viktigt att sjuksköterskan i tidigt skede identifierar de psykosociala behoven. Genom användning av komplementära omvårdnadsinterventioner kan patientens symtom lindras och behov tillgodoses. Syfte: Syftet var att beskriva komplementära omvårdnadsinterventioner sjuksköterskan kan använda för att lindra ångest i tidigt palliativt skede. Metod: Litteraturstudie som utgick från Polit och Beck (2017) nio steg. Sökning gjordes i databaserna CINAHL och PsycInfo. Efter kvalitetsgranskning inkluderades sju kvantitativa artiklar och tre mixed method artiklar. Resultat: Efter databearbetning framkom följande kategorier, konstnärliga interventioner, kognitiva Interventioner och sinnesstimulerande interventioner. Resultatet visar att komplementära omvårdnadsinterventioner kan användas för att minska ångest. Slutsats: Användning av komplementära omvårdnadsinterventioner tillsammans med traditionell behandling kan minska ångest och öka patientens välbefinnande.

Bakgrund: Att vara partner till en person med obotlig cancer i den tidiga palliativa fasen, kan bli en omfattande livsförändring, associerat med en lång sorgeprocess. Cancern kan leda till bland annat en känsla av begränsad tid, sorg och ökad risk för ohälsa, om stöd inte erbjuds. Syfte: Syftet var att beskriva hur det är att vara partner till en person med obotlig cancer, i en tidig palliativ fas. Metod: Narrativ design med litteraturstudie som datainsamlingsmetod och dataanalys i form av en kvalitativ innehållsanalys enligt Graneheim och Lundman (2004). Resultat: Innehållsanalysen ledde fram till tre huvudkategorier med tillhörande tolv underkategorier. Den första huvudkategorin – ”Partnern hyser egna tankar och känslor” – avser partnerns egna tankar och känslor under sjukdomsförloppet, som inbegriper underkategorierna ”En pendel ensam mellan hopp och hopplöshet”, ”En oviss framtid”, ”Varför händer det här mig?” och ”Viktigt att ha någon”. Den andra huvudkategorin – ”Partnern ser den vårdade personen på olika sätt” – beskriver partnerns perspektiv till den vårdade personen, och omfattas av underkategorierna ”Jobbigt att stå bredvid obotlig cancer”, ”Känner inte igen personen”, ”Relationens upp- och nedgångar” och ”Kan ibland se förbi sjukdomen”. Den tredje, och slutgiltiga, huvudkategorin – ”Partnern och den vårdade personen bär på tankar och känslor tillsammans” – utgår från partnern och den vårdade personens gemensamma tankar och känslor, och innefattar underkategorierna ”En kamp tillsammans”, ”En gemensam pendel mellan hopp och hopplöshet”, ”Viktigt att ta tillvara på de bra stunderna” och ”Vara den bärande väggen för varandra”. Slutsats: I den tidiga palliativa fasen av obotlig cancer, genomgår partnern många känslomässiga påfrestningar, varpå stöd blir en nödvändighet för att underlätta bearbetningen under sjukdomsförloppet. Ett av målen med palliativ vård, är att partnern får stöd och information. Emellertid, får partnern sällan det stöd som erfordras. Av den anledningen, behövs mer kunskap och spridning av den om partnerns upplevelser.