Studiens syfte är att analysera föreställningar om ”tidigt utvecklade barn” bland förskollärare. Dessa föreställningar undersöks genom att vi uppmärksammar de konstruktioner av barn som framträder i förskollärares tal om förskolans uppdrag i relation till barns behov och förutsättningar. Syftet har brutits ner i följande frågeställningar: Hur konstrueras det enskilda barnets behov och dess förutsättningar i förskollärarnas tal? Vilka diskurser organiserar förskollärarnas tal om förskolebarn, och hur artikuleras dessa? Studien har en diskursanalytisk ansats som utgör både teori och metod. Diskursteorin bygger på Laclaus och Mouffes teorier, där verkligheten ses som diskursivt konstruerad genom språk. Det empiriska materialet består av intervjuer med fem förskollärare. Studien visar att förskollärarnas föreställningar om barns behov och förutsättningar är mångtydiga. Olika diskurser kämpar om betydelsefixering i förskollärarnas olika artikulationer, vilket medför olika motsägelser. Det gemensamma i utsagorna är att stöd likställs med brister och svårigheter, där tidigt utvecklade barn därför inte kan inkluderas i detta stöd. Studien tyder på att gruppen tidigt utvecklade barn nekas och att de därmed inte heller konstitueras; de här barnen finns inte.