Enligt Goffmans dramaturgi får en social situation sin definition av att aktörer genom framträdanden presenterar sin förståelse av den. Syftet med detta magisterarbete är att utveckla en teori om hur människor tolkar sådana framträdanden, samt att pröva några av den nya teorins teser empiriskt. Det teoretiska arbetet har en hermeneutisk karaktär, där idéer från symbolisk interaktionism och anknytningsteori tolkas, omtolkas och korsbefruktas. Den empiriska delen är kvantitativ och använder ett frågeformulär. Den nya teorin förklarar människors strävan efter en gemensam definition som en minimering av risken att känna förödmjukelse inför självet. Teorin beskriver också ett sökande efter uppmärksamhet och en strävan efter att klara sig själv som två riskminimerande strategier. Vidare är de strategier som människor använder avgörande för hur de tolkar framträdanden. Dessutom finns en koppling mellan människors tolkningar och deras anknytningsstilar. Det sistnämnda undersöks empiriskt, dock utan framgång. Slutsatsen är att frågeformuläret behöver vidareutvecklas.