Enligt Goffmans dramaturgi får en social situation sin definition av att aktörer genom framträdanden presenterar sin förståelse av den. Syftet med detta magisterarbete är att utveckla en teori om hur människor tolkar sådana framträdanden, samt att pröva några av den nya teorins teser empiriskt. Det teoretiska arbetet har en hermeneutisk karaktär, där idéer från symbolisk interaktionism och anknytningsteori tolkas, omtolkas och korsbefruktas. Den empiriska delen är kvantitativ och använder ett frågeformulär. Den nya teorin förklarar människors strävan efter en gemensam definition som en minimering av risken att känna förödmjukelse inför självet. Teorin beskriver också ett sökande efter uppmärksamhet och en strävan efter att klara sig själv som två riskminimerande strategier. Vidare är de strategier som människor använder avgörande för hur de tolkar framträdanden. Dessutom finns en koppling mellan människors tolkningar och deras anknytningsstilar. Det sistnämnda undersöks empiriskt, dock utan framgång. Slutsatsen är att frågeformuläret behöver vidareutvecklas.

Syftet med denna kandidatuppsats är att utveckla en sociologisk förståelse av anknytning mellan vuxna samt att bidra teoretiskt till relationell sociologi och emotionssociologi. Studiens frågeställningar fokuserar på hur människor värderar och reagerar på anknytningsrelaterade interaktioner. Arbetet är dels teoretiskt, där anknytningsteori korsbefruktas med sociologisk roll- och handlingsteori, och dels empiriskt, där personer intervjuas om sina nära relationer. Empirin tolkas hermeneutiskt, vilket leder till att teoretiska antaganden ifrågasätts och att teorin revideras och kompletteras. Resultatet relateras slutligen till annan relevant teoribildning. En slutsats är att människor bedömer om omsorg kommer att ges på önskat sätt genom att utvärdera varandras förståelse för och vilja att spela sina roller som omsorgsgivare respektive omsorgstagare. Olika människor fokuserar då på olika aspekter, vilket ger dem olika anknytningsstilar och olika sätt att bygga positiva självbilder. Arbetet visar också hur anknytningsrelaterade impulser efter funktionell adaption kan motivera människor till att bland annat inleda och upprätthålla relationer.