Syfte Syftet med studien var att undersöka hur idrottare upplever socialt stöd vid långvariga skador. Särskilt fokus ligger på hur tränarens sociala stöd upplevs av idrottare samt hur det kan underlätta en idrottslig comeback. Vilken typ av socialt stöd har idrottare erhållit eller saknat under sin rehabilitering? Hur har idrottare som erhållit ett bra socialt stöd agerat och vad kan de som upplevt en saknad göra för att få ett ökat socialt stöd? Hur anser idrottare att tränare bör agera för att underlätta rehabiliteringen? Metod Studien genomfördes med en kvalitativ ansats vilket innebär att sju individer medverkat i semi-strukturerade intervjuer. Deltagarna hade varit borta i minst två månader på grund av idrottsskada. Informationen från intervjuerna analyserades i programmet NVivo 10.  Resultatet granskades genom ett Self-Determination Theory perspektiv. Resultat Den största delen av det sociala stödet som idrottarna erhållit har upplevts positivt. Deltagarna har upplevt stöd ifrån olika källor samt av olika typer: emotionellt stöd, materiellt stöd, informativt stöd och tillhörighetsstöd. I resultatet framkom det ett nytt fenomen som benämns som negativt stöd. Överdrivet stöd från omgivningen upplevdes negativt och stressande. Alla deltagare var medvetna hur de agerat för att erhålla ett bra socialt stöd eller vad de kunde gjort för att få ett ökat socialt stöd. Den mängd socialt stöd idrottarna erhållit har påverkats till en viss del av idrottarnas eget agerande. Deltagarna ansåg att stöd och engagemang ifrån tränare underlättade en comeback. Slutsats Idrottarna i denna studie uppgav att socialt stöd hjälpt dem under sin rehabiliteringstid. Genom att känna tillhörighet, uppleva kompetens och genom att fatta sina egna beslut kan en idrottare underlätta sin rehabilitering. Framförallt finns det saker som både tränare och idrottare kan göra för att idrottaren ska få ett bra eller ökat socialt stöd.