<p>Detta är en teoretisk uppsats med syftet att belysa relationen mellan mänskligt (språkligt) meningsskapande och beteende. Tre drifter stipuleras: kontroll (förutsägbarhet), socialitet (samhörighet), och motilitet (spontan rörelse). Utifrån dessa konstrueras en modell för meningsskapandet bestående av fyra s.k. egokomponenter (jaget, miget, existensen och essensen) som på olika sätt är kopplade till drifterna. Ett sekundärt syfte är att undersöka möjligheten att konstruera ett s.k. trialektiskt meningssamband där tre aspekter (figur, grund och bakgrund) samverkar för att göra omvärlden begriplig samtidigt som det ges möjlighet för att själva metoderna för meningsskapandet utvecklas som en sekundär effekt av dess egen verksamhet. Trialektiken diskuteras i ett separat kapitel och inkorporeras sedan med den övriga modellen. Det jag tycker mig finna är att relaterande (interpersonellt beteende) och resonerande (meningsskapande) utvecklas parallellt och skapar varandras förutsättningar, medan kontrollbehov och utvecklingspotential står i ett ömsesidigt motsatsförhållande, varför en pendling mellan kontroll och utveckling är nödvändig.</p>

Detta är en teoretisk uppsats med syftet att belysa relationen mellan mänskligt (språkligt) meningsskapande och beteende. Tre drifter stipuleras: kontroll (förutsägbarhet), socialitet (samhörighet), och motilitet (spontan rörelse). Utifrån dessa konstrueras en modell för meningsskapandet bestående av fyra s.k. egokomponenter (jaget, miget, existensen och essensen) som på olika sätt är kopplade till drifterna. Ett sekundärt syfte är att undersöka möjligheten att konstruera ett s.k. trialektiskt meningssamband där tre aspekter (figur, grund och bakgrund) samverkar för att göra omvärlden begriplig samtidigt som det ges möjlighet för att själva metoderna för meningsskapandet utvecklas som en sekundär effekt av dess egen verksamhet. Trialektiken diskuteras i ett separat kapitel och inkorporeras sedan med den övriga modellen. Det jag tycker mig finna är att relaterande (interpersonellt beteende) och resonerande (meningsskapande) utvecklas parallellt och skapar varandras förutsättningar, medan kontrollbehov och utvecklingspotential står i ett ömsesidigt motsatsförhållande, varför en pendling mellan kontroll och utveckling är nödvändig.