No description available.

En person under 18 år klassificeras som underårig och saknar rättshandlingsförmåga. För att en underårig ska kunna ingå avtal krävs att denne har förmyndarens samtycke. Förmyndarens samtycke kan ges endera uttryckligen eller tyst. Det tysta samtycket innebär att förmyndaren ger den underåriges medkontrahent anledning att presumera att samtycke föreligger. Ett presumerat samtycke anses föreligga om förmyndaren gett den underårige möjligheten att disponera över pengar.   Konsumentverket och ARN är av uppfattningen att den underåriges medkontrahent aldrig kan presumera ett samtycke när avtal ingås av underårig på Internet. ARN och Konsumentverkets uttalanden är dock inte bindande och utgör således inte gällande rätt. Det är därför oklart hur en domstol skulle bedömt frågan huruvida det är möjligt att presumera ett samtycke när avtal ingås på Internet. Min mening är att möjligheten för medkontrahenten att få en uppfattning om den underåriges rätt att disponera pengarna inte bör vara större vid handel i butik som över Internet. Därför bör principen om presumerat samtycke även gå att tillämpa när avtal ingås av underåriga på Internet. Vid kreditavtal som ingås på Internet går emellertid principen om presumerat samtycke inte att tillämpa. Detta då kreditavtal som huvudregel kräver överförmyndares samtycke och i de situationer ett sådant samtycke inte är nödvändigt accepteras, för avtalets giltighet, endast ett godkännande i efterhand genom fullgörelse.

<p>Problemformulering: Kan underåriga ingå rättsligt bindande kreditavtal?</p><p>Syfte: Med denna uppsats avser jag att undersöka och diskutera huruvida underåriga kan ingå rättsligt bindande kreditavtal, i synnerhet när det handlar om kreditavtal avseende mobiltelefoniabonnemang. Uppsatsen syftar också till att undersöka huruvida Kronofogdemyndigheten respektive inkassobolag kan företa indrivningsåtgärder mot en underårig gäldenär.</p><p>Avgränsning: I denna uppsats kommer jag endast att undersöka avtal som den underårige ingår som konsument och som inte rör fast egendom. Undersökningen omfattar endast situationer där den underårige själv tar initiativet till att ingå ett avtal i sitt eget namn. Jag kommer alltså inte att ta hänsyn till situationer där förmyndaren ingår avtal i barnets namn utan att barnet är delaktigt i eller medvetet om rättshandlingen. Inte heller kommer jag att ta hänsyn till situationer där den underårige ingår avtal för förmyndarens räkning, utan dennes kännedom.</p><p>Metod: För att kunna undersöka huruvida underåriga kan ingå rättsligt bindande kreditavtal, har jag använt mig av sedvanlig rättsdogmatisk metod, vilket innebär att jag utifrån gällande lagstiftning, förarbeten, rättspraxis, offentliga utredningar och doktrin beskriver gällande rätt. Uppsatsen utgår från ett barnperspektiv, det vill säga betraktar barn och ungdomar som aktörer och tar hänsyn till deras särskilda behov av skydd. Därför kommer uppsatsen också att ge en översikt över principen om barnets bästa samt ta hänsyn till denna när frågeställningen besvaras.</p><p>Eftersom det finns för lite material och rättspraxis avseende underåriga och kreditavtal, kommer uppsatsen också att behandla andra konsumentavtal, såsom kontantköp, köp på avbetalning samt avtal om hyra av lösa saker. För att kunna beskriva rättsläget för underårigas rättshandlingsförmåga i allmänhet, kommer jag också att undersöka och diskutera huruvida underåriga kan ingå rättsligt bindande konsumentavtal som inte är kreditavtal.</p><p>Resultat: Jag har kommit fram till att avgörande för frågan om ett kreditavtals giltighet som en underårig har ingått, sammanhänger med om rättshandlingen är sedvanlig. En sedvanlig rättshandling kan definieras som en rättshandling som kan företas av en underårig med hänsyn till dennes ålder, varans karaktär och pris, sett i ljuset av hur konsumtionskulturen i samhället ser ut, vid den tidpunkt när rättshandlingen företas. Ett kreditavtal kan anses vara sedvanligt om det inte innebär alltför stora ekonomiska risker (i dagsläget omkring 3000 kronor) och om avtalet rör någonting som innebär nytta för underåriga i allmänhet. För att ett kreditavtal som den underårige har ingått skall bli giltigt, krävs att den underårige är 16 år och har egen arbetsinkomst, eftersom det skulle strida mot god kreditgivningssed att tillåta att den som inte har arbetsinkomst ingår ett kreditavtal. För avtalets giltighet krävs också att förmyndaren har gett den underåriges medkontrahent befogad anledning att anta att ett samtycke förelåg vid avtalets ingående. Näringsidkarens goda tro har ansetts vara skyddsvärd i fråga om kontantavtal, även i fall där det faktiskt inte förelåg något samtycke. Det är således möjligt att näringsidkarens goda tro hade ansetts vara skyddsvärd även i fråga om kreditavtal. Det torde dock strida mot principen om barnets bästa att låta barn på egen hand ingå rättsligt bindande kreditavtal. Lagstiftning som rör barn skall betraktas ur ett barnperspektiv, vilket innebär att vid tillämpning av sådan lagstiftning skall hänsyn tas till att underåriga är svaga konsumenter på marknaden. Det innebär att Kronofogdemyndigheten och inkassobolag inte kan företa indrivningsåtgärder mot underåriga gäldenärer. För inkassobolag stadgas uttryckligen i inkassolagen att det strider mot god inkassosed att företa inkassoåtgärder mot underåriga. För Kronofogdemyndigheten torde gälla att en ansökan om betalningsföreläggande mot en underårig inte kan verkställas, utan måste överlämnas till domstol. Det är sedan upp till den underåriges borgenär att fastställa kravet i en domstolsprocess.</p>

Problemformulering: Kan underåriga ingå rättsligt bindande kreditavtal? Syfte: Med denna uppsats avser jag att undersöka och diskutera huruvida underåriga kan ingå rättsligt bindande kreditavtal, i synnerhet när det handlar om kreditavtal avseende mobiltelefoniabonnemang. Uppsatsen syftar också till att undersöka huruvida Kronofogdemyndigheten respektive inkassobolag kan företa indrivningsåtgärder mot en underårig gäldenär. Avgränsning: I denna uppsats kommer jag endast att undersöka avtal som den underårige ingår som konsument och som inte rör fast egendom. Undersökningen omfattar endast situationer där den underårige själv tar initiativet till att ingå ett avtal i sitt eget namn. Jag kommer alltså inte att ta hänsyn till situationer där förmyndaren ingår avtal i barnets namn utan att barnet är delaktigt i eller medvetet om rättshandlingen. Inte heller kommer jag att ta hänsyn till situationer där den underårige ingår avtal för förmyndarens räkning, utan dennes kännedom. Metod: För att kunna undersöka huruvida underåriga kan ingå rättsligt bindande kreditavtal, har jag använt mig av sedvanlig rättsdogmatisk metod, vilket innebär att jag utifrån gällande lagstiftning, förarbeten, rättspraxis, offentliga utredningar och doktrin beskriver gällande rätt. Uppsatsen utgår från ett barnperspektiv, det vill säga betraktar barn och ungdomar som aktörer och tar hänsyn till deras särskilda behov av skydd. Därför kommer uppsatsen också att ge en översikt över principen om barnets bästa samt ta hänsyn till denna när frågeställningen besvaras. Eftersom det finns för lite material och rättspraxis avseende underåriga och kreditavtal, kommer uppsatsen också att behandla andra konsumentavtal, såsom kontantköp, köp på avbetalning samt avtal om hyra av lösa saker. För att kunna beskriva rättsläget för underårigas rättshandlingsförmåga i allmänhet, kommer jag också att undersöka och diskutera huruvida underåriga kan ingå rättsligt bindande konsumentavtal som inte är kreditavtal. Resultat: Jag har kommit fram till att avgörande för frågan om ett kreditavtals giltighet som en underårig har ingått, sammanhänger med om rättshandlingen är sedvanlig. En sedvanlig rättshandling kan definieras som en rättshandling som kan företas av en underårig med hänsyn till dennes ålder, varans karaktär och pris, sett i ljuset av hur konsumtionskulturen i samhället ser ut, vid den tidpunkt när rättshandlingen företas. Ett kreditavtal kan anses vara sedvanligt om det inte innebär alltför stora ekonomiska risker (i dagsläget omkring 3000 kronor) och om avtalet rör någonting som innebär nytta för underåriga i allmänhet. För att ett kreditavtal som den underårige har ingått skall bli giltigt, krävs att den underårige är 16 år och har egen arbetsinkomst, eftersom det skulle strida mot god kreditgivningssed att tillåta att den som inte har arbetsinkomst ingår ett kreditavtal. För avtalets giltighet krävs också att förmyndaren har gett den underåriges medkontrahent befogad anledning att anta att ett samtycke förelåg vid avtalets ingående. Näringsidkarens goda tro har ansetts vara skyddsvärd i fråga om kontantavtal, även i fall där det faktiskt inte förelåg något samtycke. Det är således möjligt att näringsidkarens goda tro hade ansetts vara skyddsvärd även i fråga om kreditavtal. Det torde dock strida mot principen om barnets bästa att låta barn på egen hand ingå rättsligt bindande kreditavtal. Lagstiftning som rör barn skall betraktas ur ett barnperspektiv, vilket innebär att vid tillämpning av sådan lagstiftning skall hänsyn tas till att underåriga är svaga konsumenter på marknaden. Det innebär att Kronofogdemyndigheten och inkassobolag inte kan företa indrivningsåtgärder mot underåriga gäldenärer. För inkassobolag stadgas uttryckligen i inkassolagen att det strider mot god inkassosed att företa inkassoåtgärder mot underåriga. För Kronofogdemyndigheten torde gälla att en ansökan om betalningsföreläggande mot en underårig inte kan verkställas, utan måste överlämnas till domstol. Det är sedan upp till den underåriges borgenär att fastställa kravet i en domstolsprocess.