Uppsatsen redogör för vad principen om universell jurisdiktion innebär inom folkrätten och hur den regleras och tillämpas i svensk rätt. Information har hämtats från både relevanta folkrättsliga källor samt de svenska allmänt erkända rättskällorna. Det finns ett fåtal internationella brott som anses vara särskilt allvarliga till sin karaktär och rikta sig till hela det internationella samfundet, därav ligger det i alla staters intresse att brotten beivras. Universell jurisdiktion innebär att en stat kan åberopa jurisdiktion över ett internationellt brott oberoende av var brottet har begåtts, offrets eller gärningsmannens nationalitet eller någon annan erkänd anknytning mellan domstolsstaten och den brottsliga gärningen. Det är brottets karaktär som utgör anknytningen vid åberopande av universell jurisdiktion. I svensk rätt framstår principen som omfattande och kommer till uttryck i 2 kap. 3 § punkt 6 BrB. Möjligheterna att utöva universell jurisdiktion begränsas av kravet om åtalsförordnande och av begränsningar som följer av folkrätten.

Mut- och bestickningsreglerna återfinns i 17 och 20 kapitlet i Brottsbalken (1962:700) och reglerar förhållandet när en arbets- eller uppdragstagare fattar ett beslut på grund av otillbörlig påverkan i form av muta eller bestickning. Ursprungligen tillkom reglerna för att kontrollera den statliga sektorns myndighetsutövning men eftersom samhällets utveckling lett till ökade privata inslag har lagstiftningen kontinuerligt uppdaterats och idag omfattas anställda inom både privat och statlig sektor. För att kampen mot korruption ska bli så effektiv som möjligt är det viktigt att angripa problemet på såväl nationellt som internationellt plan. Denna uppsats har undersökt vilka möjligheter som står till buds för att åtala en svensk privatanställd för korruptionsbrott som begåtts utanför Sverige. Uppsatsen indikerar på att lagstiftningen i dagsläget är otillräcklig för att binda privatanställda till mut- och bestickningsbrott. Lagens nuvarande utformning innebär att privatanställda endast riskerar åtal om deras huvudman väljer att anmäla transaktionen, alternativt om åklagaren finner det påkallat från allmän synpunkt. Huvudmannens valfrihet leder således troligtvis till att flertalet fall undgår åklagarens granskning. För att ändå upprätthålla en viss standard har svensk kod om gåvor, förmåner och andra belöningar i näringslivet presenterats i SOU 2010:38. Tyvärr uppstår ingen konsekvens vid kodöverträdelse, vilket gör att koden saknar den tyngd som ur ett straffrättsligt perspektiv krävs för faktisk efterlevnad. Detta betyder dock inte att koden är utan verkan eftersom alla åtgärder i kampen mot korruption är positiva eftersom de bidrar till att skapa en sundare marknad. För att svensk domstol ska kunna beivra ett brott som begåtts utomlands måste domstolen ha jurisdiktion över brottet i fråga. Domstolens får jurisdiktion enbart om anknytning mellan brottet och Sverige kan påvisas. Vidare följer av principen om dubbel straffbarhet att brottet även måste definieras som ett brott i det land där gärningen begåtts. En möjlighet för Sverige, som skulle vidga landet jurisdiktion, vore att prioritera universalitetsprincipen framför dubbel straffbarhetsprincipen. Universalitetsprincipen innebär att ett brott är så allvarligt att det ligger i flertalets intressenters intresse att bekämpa det. Eftersom mut- och bestickningsbrott är av så allvarlig art och hindra länder utveckling fallet mut- och bestickningsbrott troligtvis under denna kategori. Sammanfattningsvis skulle den svenska mut- och bestickningslagstiftningen bli mer effektiv gentemot privata subjekt med verksamhet utomlands ifall lagstiftningens var mer tillämpar på den privata sektorn samtidigt som avsteg från dubbel straffbarhetsprincipen genomfördes. Svensk kod om gåvor, förmåner och andra belöningar i näringslivet kan dock bidra till att öka standarden inom näringslivet vilket på så sätt kan ha en positiv inverkan i kampen mot korruption.