No description available.

Syftet med denna uppsats är att klargöra rättsläget gällande upphovsrätt och hur detta påverkar musikaliska verk. Mer specifikt kommer det utredas hur lika musikaliska verk får vara varandra utan att det kan vara tal om upphovsrättsintrång genom att delar av originalverket, eller liknande stycken av sagda verk, har använts i ett nytt verk utan tillåtelse från upphovspersonen för originalverket ifråga. I inledningen kommer uppsatsen gå in på exempel där två musikaliska verk har liknat varandra tillräckligt mycket för att det ska uppkomma tankar om intrång och stöld från en kompositör från en annan. Fallen kommer hänvisas till under uppsatsens gång. Det mest centrala fallet inom musikalisk upphovsrätt gällande intrång och dylikt, även om det uppdagades om så tidigt som år 2002, är NJA 2002 s. 178. Där den prejudicerande domen från HD uttryckte att göra en så kallad helhetsbedömning var att föredra i fall där två musikaliska verk har tydliga likheter. Med en helhetsbedömning inkluderas både en bedömning om verken har verkshöjd och om det föreligger intrång. Domstolen menade även att det inte skulle fokuseras allt för mycket på vilka toner som låtarna använde, även om fiolmelodin beaktades utifrån tonföljd, utan att fokusera mer på lyssnarnas helhetsintryck om de musikaliska verken och likheter däremellan.  Grunderna för URL och svensk upphovsrätt i allmänhet nämns som ett avsnitt där läsaren informeras om hur denna rätt ser ut idag och vad som förändrats under åren. Inom upphovsrätt finns det ett tydligt skydd för den som skapar verk om verket ifråga har en individuell särprägel, anses ha ett tillräckligt mått av självständighet samt även vara resultatet av upphovspersonens andliga skapande. Uppnår verket dessa krav skyddas verket av URL och detta medför att om andra kompositörer skulle använda upphovspersonens verk utan tillåtelse begår de upphovsrättsintrång och kan dömas enligt svensk lag. Upphovsrätten är en ensamrätt. Enligt 2 § URL innebär detta att varje upphovsperson har en personlig rätt att disponera sitt verk och göra det åtkomligt för allmänheten på sina egna villkor. Så fort ett verk är skapat så uppkommer ensamrätten direkt, vilket innebär att som upphovsmakare till ett verk behöver du inte ansöka om ett skydd. Uppfylls kriterierna får verket skydd ’automatiskt’. De upphovsrättsliga reglerna ger även upphovspersoner rätt till ersättning om någon annan fysisk person bryter mot upphovspersonens ensamrätt och begår därmed ett upphovsrättsintrång. Inom upphovsrätt finns en avtalsfrihet där upphovspersoner har rätten till att exempelvis sälja eller begränsa sin upphovsrätt till sitt verk. Detta brukar regleras i ett skivkontrakt. För att en kompositör ska kunna släppa ett musikaliskt verk för allmänheten och härigenom öka dess popularitet används ofta ett skivbolag. Dessa bolag skriver då ett skivkontrakt med upphovspersonen till ett eller flera verk där det i högsta sannolikhet finns med villkor som begränsar dennes upphovsrätt eller överför dennes upphovsrätt till verket i sin helhet till skivbolaget. Detta medför att mindre aktörer på den musikaliska marknaden hamnar i underläge gentemot de större aktörerna i skivbolagen som därmed styr marknaden. Här krävs en förändring för att hjälpa de mindre aktörerna. Avslutningsvis utforskas det om det ens kommer finnas en möjlighet för upphovspersoner att skapa originella verk, då detta urvattnas hur mer tiden går. I nutid finns det stora problem inom framförallt populärmusikens område där tonsättningen eller tonföljden ofta är snarlika varandra, I exempelvis musik-tävlingen Melodifestivalen uppkommer fler och fler fall av musikaliska verk som misstänks av lyssnarna har gjort intrång på någon annans verk. Dessa musikaliska verk brukar också komma långt inom denna tävling och har till och med vunnit under vissa år.

I The Pirate Bay-målet dömdes de tilltalade för medverkan till upphovsrättsintrång. De ansågs genom tillhandahållandet av internetleverantörstjänsten The Pirate Bay ha främjat brott. För att kunna aktualisera påföljder även för medverkansgärningar hänvisade HovR under målet till det medverkansansvar som enligt 23 kapitlet 4 § BrB kan åläggas den som inte anses som gärningsman men som främjat brottslig gärning med råd eller dåd. Domstolen uttrycker i målet att denna paragraf kan få orimliga konsekvenser vid en strikt ordalydelsetolkning, ändå synes det vara en liknande tolkning domstolen i slutänden använder sig utav vid aktualiserandet av medverkansansvar. Vid den bedömning domstolen gör av uppsåt för de tilltalades gärningar, framkommer det att uppsåt av svag karaktär, ett så kallat likgiltighetsuppsåt är tillräckligt. Vidare förs diskussioner från domstolens sida som framhäver att en tjänsts sociala adekvans är av betydelse för om leverantören av sidan bör anses som medhjälpare till brott. Var gränsen för en internetleverantörs ansvar egentligen går framstår onekligen som oklar, i slutänden verkar det helt vara en avvägning av den tillhandahållna tjänstens sociala adekvans i förhållande till vidtagna försiktighetsåtgärder. En sådan argumentation kan inte anses ge vidare vägledning för vad som egentligen krävs av internetleverantörer. HovR:s dom överklagades, HD beviljade dock inte prövningstillstånd för målet. HovR:s dom blev på så vis prejudicerande inför framtida mål inom ämnet. Det kan anses beklagligt att målet inte togs upp av HD då det lämnar vissa frågetecken kring vart gränsen för medhjälp till upphovsrättsintrång går. Det förekommer svårigheter att utifrån domen utreda gällande rätt och vad som faktiskt kan krävas av en internetleverantör för att denne ska kunna undgå att åläggas ett medverkansansvar. / In the Pirate Bay Case, the defendants were convicted of complicity in copyright infringement. By providing the Internet service The Pirate Bay, they were considered conducive of crime. In order to bring penalties for participation deeds to the fore, the Court referred the case to the participation responsibilities under Section 23 Chapter 4 § BrB, which states that Penal Code may be imposed on those who are not considered offenders but promoting criminal activity by advice or deed. The Court expresses that the goal of this section may have a disproportionate impact if literally interpreted, yet it seems to be such an interpretation the Court ultimately used in the actual case, by judging involvement responsibilities. At the Court’s judgement of the defendants’ intent, it appears that a weak character of intent, a so-called indifference-intent, is sufficient. Furthermore, discussions of the Court highlights that a service's social adequacy is relevant when judging accessories to crimes by the provider of the web page. The limit of liability of an Internet service provider, is undeniably ambiguous, at the end it seems solely to be a question of balance between the social adequacy of the service provided and precautions taken. Such argumentation cannot be considered providing additional guidance for Internet Service Providers. Courts judgement was appealed, but not granted leave of appeal by the Supreme Court. Thus the Courts judgment will be precedent for future cases of this subject. It is to be considered unfortunate that the case was rejected by the Supreme Court, as it leaves some question marks on where the limit of action to copyright infringement goes. There are difficulties on the basis of this verdict to interpret current law and what is actually required of an Internet Service Provider to avoid being subject of a participation liability.

Enligt infosoc-direktivets artikel 3 har upphovsmän en ensamrätt att överföra sina verk till allmänheten. EU-domstolen har i en rad mål nått slutsatsen att publiceringen av länkar som leder till ett verk utgör en överföring av verket till allmänheten. När en länk leder till ett lag­ligen uppladdat verk, som tillgängliggjorts gratis, är den emellertid att betrakta som tillåten och kräver inte upphovsmannens samtycke. Detta beror på att länken under dessa omständig­heter inte anses ha tillgängliggjort verket för en ny publik. Kravet på att en överföring, för att höra till ensamrätten, måste ske till en ny publik framgår inte av infosoc-direktivets lydelse. Rekvisitet har utvecklats i praxis, med åberopande av framförallt internationell rätt. Denna uppsats syftar till att undersöka hur länkar hanteras av EU-domstolen, samt om domstolens praxis till sin metod respektive till sina resultat är lämplig. Min slutsats är att ny publik-rekvisitet saknar stöd i såväl infosoc-direktivet som inter­nationell rätt, och att det till och med i vissa delar framstår som svårförenligt med dessa rättskällor. Genom en praxisgenomgång når jag slutsatsen att ny publik-rekvisitet har tillämpats på ett anmärkningsvärt inkonsekvent sätt, och att detta antagligen kan förklaras med en ändamålshänsyn som inte uttalats i domskälen. Generellt framstår ny publik-rekvisitet som ett verktyg EU-domstolen använt då de velat nå slutsatsen att ett visst agerande antingen ska vara tillåtet eller ej, och stöd för detta saknats i rättskällorna. När det kommer till länkar har alltså ny publik-rekvisitet använts för att motivera att dessa ska vara tillåtna. Utifrån en avvägning mellan upphovsmannens intressen och intresset av informations- och yttrandefrihet anser jag att EU-domstolens inställning som huvudregel är befogad. Jag anser dock att det finns vissa omständigheter som i det specifika fallet skulle kunna motivera att en viss länkningsåtgärd bör betraktas som ett intrång. Särskilt ser jag att sådana situationer skulle kunna komma att uppstå då material inbäddas i vinstsyfte på ett sätt som konkurrerar med upphovsmannens tillgängliggörande av verket. Utifrån EU-domstolens hittills avlagda praxis framstår det som svårt att beakta dessa omständigheter inom ramen för ny publik-rekvisitets tillämpning. Sammantaget når jag slutsatsen att ny publik-rekvisitet inte utgör ett effektivt och lämpligt verktyg för att dra gränsen mellan tillåtna och otillåtna överföringar till allmänheten. Länkar hade kunnat hanteras på ett nyanserat sätt där majoriteten, men inte alla, tillåts även utan ny publik-rekvisitet. Om inte annat bör ny publik-rekvisitet omdefinieras så att det kan leda till lämpliga resultat även med en konsekvent tillämpning, och så det går att förena med övrig upphovsrättslig reglering. / According to Article 3 in the InfoSoc Directive, the creator of a creative work owns the exclusive right to communicate his work to the public. The CJEU has made it clear that the act of hyperlinking to a webpage where a work has been uploaded constitutes communication to the public. However, when a link leads to a creative work that has been uploaded freely and legally, the act of linking does not constitute a copyright infringement. This is motivated by the notion that a link under those circumstances does not communicate the work to a new public. The perception that a communication, to constitute an infringement, must be made to a new public is not based on the writings in the InfoSoc Directive. The criterion is developed by the CJEU, referring primarily to international law. This essay is an investigation of whether and under which circumstances linking constitutes a copyright infringement according to the CJEU. The approach chosen by the court is evaluated, considering both the suitability of its methods and its results. My conclusion is that the new public criterion lacks support in superior legal sources. To some degree, the criterion even appears discordant with both union and international law. Looking at the CJEU rulings, I reach the conclusion that the new public criterion has been used and defined in a remarkably inconsistent manner, and that this is probably due to an application of the criterion in accordance with a desired outcome. The new public criterion is, inter alia, used to support that the act of linking does not constitute an infringement. With consideration for both the interests of the rightsholder and the freedom of expression, I deem it suitable to let most links fall without the scope of the creator’s exclusive right. There are, however, circumstances under which I think it could be suitable to let a specific link fall within the rights of the creator. Such a situation could be at hand when imbedded links are used for profit by an actor in direct competition with the rightsholder. The rulings by the CJEU do not, as of yet, open up for such circumstances to be taken into consideration when applying the new public criterion. In conclusion, I believe that the new public criterion does not constitute an effective or suitable tool for drawing the line between lawful and unlawful communications to the public. Links can be handled in a nuanced way where the majority, but not all, are allowed – without the new public criterion. If nothing else, the new public criterion should be redefined so that it can lead to suitable results with a consistent definition, and to make it reconcilable with international and union copyright law.