Detta fördjupningsarbete handlar om anskaffning av tjänstehundar till polisen och de aktuella problem som finns att hitta bra och lämpliga valpar. Fördjupningsarbetet beskriver de olika krav som ställs på hundarna, hur de lämplighetstestas och vad de bör ha för egenskaper för att vara lämpliga. Arbetet handlar även om fodervärdar och hur viktigt det är att få tag på bra fodervärdar till de blivande polishundarna. Att det inte finns någon statistik över kassering av hundar är ett stort problem och något som är under bearbetning.

Syftet med arbetet är att belysa problematiken kring DNA som ett bevisinstrument, hur de olika analysformerna går till samt att påvisa vikten av att även polispersonal i yttre tjänst förstår hur och varför det är så viktigt att det tillvaratas på rätt sätt. Det finns mycket litteratur om DNA och jag har försökt begränsa mitt material till de delar som kan intressera poliser. Jag har även försökt att förklara DNA på ett så lätt sätt som möjligt för att den som inte är så bevandrad i biologi skall kunna förstå ett ändå mycket komplext ämne. Företrädelsevis har jag använt mig av skriftlig litteratur i form av handböcker för kriminaltekniker, föreläsningsanteckningar från Rättsmedicin för Jurister och sökningar på Internet ex. SKL’s hemsida. I arbetet har jag först gått igenom bakgrunden rent historiskt kring DNA, från första upptäckten av hur egenskaper ärvs 1865 till modern tid då DNA används som bevis i rättegångar. Resultatet har jag redovisat som ett fingerat ”case” där jag låtit huvudpersonerna agera utifrån vad man ska tänka på när man säkrar DNA-spår och låtit dem följa hela kedjan ända till analyssvar och sedermera en dom i tingsrätten. Eftersom DNA är ett mycket känsligt spår är det viktigt att det tillvaratas på rätt sätt för att det inte skall kontamineras (dvs. smittas av spårsäkrarens eget DNA) och även förstöras. Detta för att kunna säkra att rätt person döms för brottet.

Vi gjorde en fördjupning inom området akutsjukvård. Vi ansåg att detta är ett väldigt primärt och viktigt område som vi väntas kunna hantera inom vår framtida yrkesroll som polis. Syftet med detta arbete var att få ett komplement till den utbildning i akutsjukvård som vi fått under tiden på polisutbildningen. Vi fick en god bild av hur hanteringen av skador som ambulanspersonal samt poliser anser vara viktiga att kunna hantera som utexaminerad polisaspirant. Metoden som vi använde oss av bestod i intervju med ambulanspersonal, poliser samt polisstudenter. Vi har tagit del av sjukvårdslitteratur samt sökt information på Internet. Resultatet som vi kom fram till under denna fördjupning var följande, vad och vilka skador som ambulanspersonal samt polis tyckte att man ska kunna hantera. Även efter samtal med ca 30 stycken slumpmässigt utvalda studenterna på polisutbildningen, termin 4, i Umeå fick ge sin bild av vad de ansåg sig kunna hantera i skadeväg.

Fingeravtryck har använts som bevisning i det svenska polisarbetet i nästan 100 år. Trots nya uppfinningar och tekniska framsteg så ser fingeravtrycksförfarandet likadant ut fortfarande. Hur ser framtiden ut? Kommer en eventuellt ny DNA-lagstiftning att överta fingeravtryckets betydelse, eller kommer fingeravtrycket i och med nya tekniker som till exempel skanning att utveckla och stärka betydelsen av att ta fingeravtryck?

Jag ville skriva detta arbete för att jag tycker det är viktigt att arbeta med att förebygga skador så långt det går. För att hunden ska må bättre men även för att alla vinner på att hundarna kan arbeta längre. Det spar pengar och förhindrar att det blir eventuella glapp med arbetsföra och erfarna hundar på myndigheterna. Det som behandlas i arbetet är varför man ska massera och stretcha hundarna samt vad hundförarna har får uppfattning om detta. Jag tar också upp om det redan finns rutiner för detta och om dem som arbetar med hundarna anser att deras hundar lättare ådrar sig skador än andra hundar. Jag lämnar också förslag på hur man skulle kunna göra i både massage och stretching syfte för att komma igång med det, sedan finns kurser och litteratur för dem som vill fördjupa sig mer inom området.

Syftet med denna rapport är att fler poliser ska få en inblick i det svenska polisrytteriet och dess arbetsuppgifter. Vi vill också synliggöra, en för de flesta ganska anonym verksamhet inom polisorganisationen. I rapporten har vi behandlat deras arbetsuppgifter och även kommit med egna åsikter angående en tidsenlig utveckling. För att göra arbetet mer lättförståligt för dem som inte tidigare har kunskaper om hästar och ridning, har vi även beskrivit lite om den utbildning och träning som krävs för både ryttare och häst för att kunna arbeta som ett väl fungerande ekipage inom polisrytteriet. När det gäller tillvägagångssättet i denna rapport så har vi kontaktat de tre olika rytterierna i Sverige för att få skriftlig information från dessa. Vi har även vänt oss till Rikspolisstyrelsen för att få ta del av en inspektion som har gjorts under 2003. Utöver detta har vi läst den begränsade litteraturen som finns inom detta område. Vi har även sökt information på Internet. I diskussionen har vi lyft fram på vilket sätt vi anser att polisrytteriet i Sverige bör arbeta. Vi tycker det är viktigt att det på ett objektivt sätt utreds vad polisrytteriet ska användas till för att på bästa sätt utnyttja de resurser som finns inom rytteriet. Vi anser att polisrytteriet, om det används på rätt sätt, är en viktig resurs inom polisorganisationen och även ett mjukt verktyg för polisen att använda sig av i ett allt hårdare samhällsklimat.

Omhändertagande och avlivning av djur beror på många olika orsaker, det kan handla om djurplågeri, ägaren har avlidit/saknas eller att ett djur har blivit påkört och skadat. Syftet med denna rapport är att åskådliggöra polisen och andra myndigheters förfarande då det gäller olika djurfrågor. Kommunen har ansvaret för djurskyddstillsynen i kommunen medan Länsstyrelsen ansvarar för den regionala djurskyddstillsynen i länet. Det är polisen som handhar den praktiska hanteringen med djuret. Är djuren märkta underlättar det polisens arbete eftersom djurets ägare går att eftersöka i register. Djuren har kategoriserats upp som husdjur/tamdjur, vilda djur och statens djur, detta eftersom det finns olika bestämmelser beroende på djurets tillhörighet. Vi har kontaktat olika polismyndigheter med en enkät med olika frågor som belyser våra frågeställningar och utifrån deras svar har vi valt att fördjupa oss i vissa frågor som vi finner intressanta utifrån vårt syfte med rapporten. Rapporten skall även belysa allmänhetens tillvägagångssätt vid en trafikolycka där djur kommer till skada.

I denna rapport har jag försökt att kritiskt granska och kartlägga hur polishundar tränas att hantera påträffade föremål. Det finns två tekniker som nyttjas olika mycket. Det skiljer sig mellan föremål som påträffas när hunden spårar efter en person, och när hunden sänds på ett s k saksök, eller uppletande. I den här undersökningen kan man konstatera att en teknik är säkrare än den andra. Säkrare för hunden, hundföraren, och rättssystemet. Man har som hundförare ett odelat ansvar för hur hunden tränas, och detta präglas tyvärr av hur mycket kunskaper i hunddressyr och hundars mentalitet som hundföraren besitter. Men man har som polishundförare givetvis även ett ansvar i den brottsutredande verksamheten. Hunden bör inte hantera föremål som kan vara bevis på ett ovarsamt sätt. Men i denna rapport blir det tydligt att detta sker i relativt hög utsträckning. Nedan följer ett tänkvärt citat från Officer Gregory Price Williams vid City of New London Police Dept: ”Om du inte gör allt du kan, för att säkerställa att du och din hund utsätts för, och tränas i, att lösa olika situationer och uppgifter som kan förekomma I tjänsten, så tar du inte din del av ansvaret. Som alla vet, är det ett stort ansvar att vara polishundförare, ett ansvar som är tredelat, och där du har ansvar gentemot, din arbetsgivare, din kollega hunden, dina övriga kollegor, vars liv kan bero på hur väl förberedd du och din hund är”

Under 2005 omkom 34 personer i olyckor med fritidsbåtar. Av de 981 sjöräddningsinsatserna som genomfördes 2005 utgjorde cirka 70 % räddningsinsatser för fritidsbåtar. Det ställs idag inga som helst krav på formell kompetens på den som vill framföra en båt så länge den inte är längre än tolv meter och bredare än fyra meter. Båten får dessutom lov att gå hur fort som helst. Sammanlagt äger de svenska hushållen ungefär 718 000 fritidsbåtar. Bland motorbåtsägarna har nästan 130 000 ingen utbildning för att köra båt. Syftet med den här rapporten är att analysera orsaken till de allvarliga olyckor till sjöss där fritidsbåtar är inblandade samt att undersöka vilka åtgärder man skulle kunna ta till för att förebygga sjöolyckor. Jag har genom tillgängligt material och intervjuer analyserat olycksorsaker, samt i samspråk med sakkunniga lagt fram förslag för att förebygga sjöolyckor. De sakkunniga har bestått av myndighetspersonal inom sjöräddning/övervakning samt personer inom branschen med fritidsbåtar. Resultatet jag har kommit fram till är att höga farter, okunskap samt alkohol ofta är inblandat i allvarliga båtolyckor men brist på övergripande statistik och uppföljningar gör resultatet osäkert. Något som jag och de sakkunniga däremot är säkra på är att en attitydförändring gällande bestämmelserna till sjöss skulle minska antalet olyckor.

I mitten av 80-talet gjordes upptäckter för att kunna använda DNA för personidentifiering. Utvecklingen har lett till att tekniken nu är given hos polisens brottsutredande och brottsförebyggande verksamhet. Syftet med rapporten är att beskriva för och nackdelar med DNA-register ur ett brottsutredande perspektiv samt dess inverkan på personliga integriteten. Rapporten bygger på litteraturstudier och på webbaserad information. Resultatet av denna rapport är att de olika DNA-registren är ett bra verktyg för polisens brottsutredande och brottsförebyggande verksamhet. Detta verktyg leder inte bara till att personer döms för olika brott utan även att misstänkta helt kan frias från misstanke. Polisen kan också avfärda vissa personer från utredningar utan att behöva ägna tid åt att utreda deras inblandning på annat sätt. DNA-registren kan leda till att polisens utredningar på ett tidigt stadium kan ledas åt rätt håll. Den inverkan som dessa register har på den personliga integriteten är inte omfattande. De personer som registreras i DNA-registret är bara de som blivit dömda till annan påföljd än böter och det är därför bara dessa personers integritet som påverkas. Personliga integriteten hos vanliga personer som inte begått brott kan påverkas i de fall de blir utsatt för en provtagning som skäligen misstänkta för ett brott eller om synnerligen anledning finns