Den vanligaste arenan där barn utsätts för trauman är inom familjens slutna inrättning och begås oftast av barnets omsorgspersoner. Utvecklingstrauma är ett nytt begrepp och forskningsfält som specifikt inbegriper barn som tidigt i livet utsätts för upprepade traumatiska påfrestningar i kombination med bristande regleringsstöd från sina omsorgspersoner. Än så länge finns det ingen diagnos som är sammankopplad till svåra missförhållanden i uppväxtmiljön vilket försvårar utvecklingstraumatiserade barns möjlighet till lämplig behandling idag. I denna kvalitativa studie genomförs semistrukturerade intervjuer med fyra yrkesverksamma inom socialt arbete för att undersöka hur man på olika sätt arbetar med utvecklingstraumatiserade barn. Det var även av intresse att undersöka vad de yrkesverksamma anser är viktigt för ett framgångsrikt stöd. För att möjliggöra en så bred beskrivning som möjligt om hur man kan arbeta med barn inkluderades socialarbetare från olika yrkesområden, vilket blev professionella från barn- och ungdomspsykiatrin, centrum mot våld, familjehemsvård och hem för vård och boende (HVB). Genom en konventionell kvalitativ innehållsanalys skapades tre övergripande teman: “arbetssätt”, “viktiga komponenter” och “utveckling”. Resultatet visar att det bland de yrkesverksamma finns en generell uppfattning om traumabegreppets diffusa innebörd, den låga prioritering det har i samhället och de bristande resurser som det tilldelas. Resultatet identifierar även att de yrkesverksamma kan se vissa komponenter som är särskilt viktiga i arbetet med utvecklingstraumatiserade barn. De slutsatser som kan dras utifrån studien är att utvecklingstrauma bör få ett större utrymme inom alla olika verksamheter där barn med trauma förekommer. Forskning om utvecklingstrauma har visat på negativa effekter på hjärnan efter trauma i tidig ålder, vilket framhäver att det är av stor betydelse att kunna erbjuda stöd och insatser efter dessa barns behov.

Den psykiska ohälsan bland barn och ungdomar i Sverige har ökat under 2000-talet. Socialstyrelsen rekommenderar psykologisk behandling för de flesta psykiatriska tillstånd hos barn och unga samtidigt som utskrivning av läkemedel ökar. Förändrade strukturer och synsätt inom vården riskerar att viktig kunskap och kompetens går förlorad och att behandlingsutbudet inom vården minskar. Forskning kring hjärnan och barns utveckling kan bidra med värdefulla aspekter att ta hänsyn till i beslut kring det psykoterapeutiska arbetet och utbudet inom BUP. Studiens syfte var därför att belysa och undersöka hur modern neurovetenskap och mer specifikt teorin kring interpersonell neurobiologi kan användas i psykoterapi med barn, unga och familjer. Genom en litteraturstudie har tre centrala aspekter lyfts fram som viktiga när man försöker integrera denna kunskap med den kliniska tillämpningen: Hjärnutvecklande interventioner, Psykoedukation och Relationsfokus. Även om studiens avgränsning medför vissa svagheter, bedöms dock resultaten kunna vara intressanta för både kliniskt verksamma och andra individer och grupper i samhället. / The mental ill health among children and adolescents has increased in Sweden during the last two decades. The National Board of Health and Welfare recommends psychological treatment as a primary intervention for most of the psychiatric conditions seen in children and adolescents, at the same time as medical prescriptions continue to increase. Changes in organizational structure and perspectives within mental health care applies risk of losing important knowledge, experience and narrowing the range of treatment methods. Modern neuroscience has an opportunity to provide valuable aspects in decisions regarding the content and variety of treatment methods provided in child and adolescent psychiatry. The aim of this study was to illustrate and investigate how modern neuroscience and specifically the theory of interpersonal neurobiology can be applied in the clinical practice of psychotherapy with children, adolescents, and families. A literature review was carried out where three central themes emerged as important aspects of integrating this perspective in the clinical practice: Interventions for positive brain development, Focus on relationships and Psychoeducation. The selection of literature is relatively narrow and a limitation of the study, but the results could nonetheless be useful for both clinicians and other individuals and groups in the larger community.