Syftet med denna uppsats har varit att belysa hur barn i tre respektive nio månaders ålder responderar på omsorgspersoners mentaliseringsförmåga. Uppsatsen är genomförd som en pilotstudie med ett begränsat urval för att pröva mentaliseringsförmågan som utgångspunkt för metod och tillämpning i samspelsstudier. Fyra familjer har ingått i undersökningen och filmer av deras samspel har kodats och analyserats. Uppsatsen ger intressanta hypoteser för fortsatta studier i ämnet om hur omsorgspersoners mentaliseringsförmåga kan avläsas i barns responser. En slutsats som dras är att omsorgspersonernas samspel och följsamhet i vad barnet eventuellt tänker avspeglas i barnens responser, något som kan generera vidare forskning om vad som är av vikt för att barn skall fortsätta att utvecklas.

Den vanligaste arenan där barn utsätts för trauman är inom familjens slutna inrättning och begås oftast av barnets omsorgspersoner. Utvecklingstrauma är ett nytt begrepp och forskningsfält som specifikt inbegriper barn som tidigt i livet utsätts för upprepade traumatiska påfrestningar i kombination med bristande regleringsstöd från sina omsorgspersoner. Än så länge finns det ingen diagnos som är sammankopplad till svåra missförhållanden i uppväxtmiljön vilket försvårar utvecklingstraumatiserade barns möjlighet till lämplig behandling idag. I denna kvalitativa studie genomförs semistrukturerade intervjuer med fyra yrkesverksamma inom socialt arbete för att undersöka hur man på olika sätt arbetar med utvecklingstraumatiserade barn. Det var även av intresse att undersöka vad de yrkesverksamma anser är viktigt för ett framgångsrikt stöd. För att möjliggöra en så bred beskrivning som möjligt om hur man kan arbeta med barn inkluderades socialarbetare från olika yrkesområden, vilket blev professionella från barn- och ungdomspsykiatrin, centrum mot våld, familjehemsvård och hem för vård och boende (HVB). Genom en konventionell kvalitativ innehållsanalys skapades tre övergripande teman: “arbetssätt”, “viktiga komponenter” och “utveckling”. Resultatet visar att det bland de yrkesverksamma finns en generell uppfattning om traumabegreppets diffusa innebörd, den låga prioritering det har i samhället och de bristande resurser som det tilldelas. Resultatet identifierar även att de yrkesverksamma kan se vissa komponenter som är särskilt viktiga i arbetet med utvecklingstraumatiserade barn. De slutsatser som kan dras utifrån studien är att utvecklingstrauma bör få ett större utrymme inom alla olika verksamheter där barn med trauma förekommer. Forskning om utvecklingstrauma har visat på negativa effekter på hjärnan efter trauma i tidig ålder, vilket framhäver att det är av stor betydelse att kunna erbjuda stöd och insatser efter dessa barns behov.

Studien undersökte gruppbaserad compassionfokuserad terapi (CFT) i en klinisk miljö hos ungdomar med psykisk ohälsa samt hos omsorgspersoner till ungdomar med psykisk ohälsa. Syftet var att undersöka samband mellan deltagarnas upplevelse av CFT och psykiskt mående före och efter behandling. Deltagarna beskrev fritt sina upplevelser av CFT i en utvärderingsenkät som undersöktes med innehållsanalyser. Psykiskt mående skattades med en anpassad version av The Child Outcome Rating Scale (CORS) och förändring mättes med beroende t-test. Sambandet mellan dessa undersöktes med datan från båda instrumenten. Resultatet visade en övergripande positiv upplevelse av behandlingen. Omsorgspersonernas psykiska mående förbättrades signifikant, men inte ungdomarnas. Ett möjligt samband mellan positiv förändring i psykiskt mående och positiv behandlingsupplevelse syntes. Däremot sågs inget tydligt samband kring försämring i psykiskt mående och en negativ behandlingsupplevelse. CFT tycks vara hjälpsamt för omsorgspersoner till barn med psykisk ohälsa och eventuellt även för ungdomar med psykisk ohälsa men vidare forskning krävs. / The study examined group-based compassion-focused therapy (CFT) for adolescents with mental health problems, and caregivers to adolescents with mental health problems, in a clinical environment. The purpose was to examine the association between participants´ experiences of CFT and changes in psychological distress before and after treatment. Participants freely described their experience in an evaluation questionnaire, which were examined with content analyzes. Psychological distress was rated with a constructed version of The Child Outcome Rating Scale (CORS) and changes were measured with dependent t-test. Comparisons between both assessments examined their association. The results showed positive experiences of the treatment. Caregivers rated a significant improvement in psychological distress, however, adolescents did not. A possible association was discovered between improvement in psychological distress and positive experiences. However, there was no obvious pattern between impairment of psychological distress and negative experiences. CFT seems to be a helpful treatment for caregivers to adolescents with mental health problems and possibly also to adolescents with mental health problems, but further research is required.