I det här examensarbetet undersöks varför betygsdifferentieringen är större inom svenskämnet i jämförelse med övriga ämnen när det kommer till elevers genus och socioekonomiska bakgrund. Det tycks vara något “särskilt med svenskämnet” som är särskilt utmanande när det kommer till det kompensatoriska uppdraget och elevers olika språkerfarenheter. Vi närmar oss problemområdet genom att undersöka hur svenskämnet påverkas av en differentierad undervisning. Med hjälp av semistrukturerade intervjuer tar vi del av fyra lärares erfarenheter och berättelser om sin undervisning. Vi använder oss av teoretiska begrepp som ämnesparadigm, polyparadigm och normkritisk teori för att analysera materialet. Lärarna resonerar om de strategier de använder för att differentiera sin svenskundervisning och om de utmaningar de upplever och identifierar i spänningsfältet mellan läroplan och elevers utvidgade eller begränsade koder. I resultatet går det att urskilja differentiering som en strategi lärarna använder för att redan i planeringen förbereda för de olika svårigheter som kan uppstå i undervisningen, och därmed ge alla elever bästa möjliga förutsättningarna för att tillgodogöra sig ämnesundervisningen. Samtidigt är differentiering normerande till sin karaktär då det innebär att man kategoriserar eleverna på olika sätt. Ett normkritiskt förhållningssätt är därför en förutsättning för en lyckad differentierad undervisning. Vår slutsats är att det i svenskämnet tycks finnas erfarenheter och förmågor som premieras mer än andra och att dessa bidrar till normeringen av en idealelev, samtidigt som skolans resurser inte räcker för att understödja varje elevs utveckling.