Föreliggande uppsats behandlar ämnet växelundervisning och hur denna undervisningsmetod presenterades i Sverige mellan åren 1820 och 1846. Det studerade materialet är lärarhandledningar i metoden som utgavs mellan dessa år, vilka har analyserats med fokus på de diskurser som framträder i texterna. Studien är gjord utifrån ett foucauldianskt perspektiv, vilket innebär att frågor om maktutövning och social kontroll står i fokus. Huvudresultaten visar att växelundervisningen inte var en statisk metod utan genomgick olika förändringar under den studerade tidsperioden, särskilt gällande lärarens roll och metodens lämplighet för olika ämnen och skolor. Även hur man talar om metoden i handledningarna förändras och går från idel lovord till en mer nyanserad och måttfull bild. Att fler idéer än kunskapsöverföring genomsyrar växelundervisningen framkommer också bland annat genom att det finns såväl en vetenskaplig som nationalistisk diskurs i texterna. Den ökade sociala kontrollen vid den här tiden motiverades på olika sätt, men klart är att växelundervisningen spelade en viktig roll i den process som avsåg att skapa en disciplinerad befolkning.

I denna uppsats har vi med hjälp av dåtida inspektörsberättelser studerat växelundervisningsmetodens fortlevnad efter det att man från statligt håll år 1864 gav anvisningar om att undervisningen skulle bedrivas direkt av läraren. Vi har även studerat vilken inställning folkskoleinspektörerna hade till metoden och om deras yrkesbakgrund påverkade deras åsikter. Av resultat går det att konstatera att metoden i viss mån levde kvar ändå fram till år 1876 samt att det skolmaterial som var avsett för växelundervisning fortfarande användes. Metodens slutgiltiga avskaffande synes ha hindrats av ett antal faktorer, bristande adekvat utbildning hos lärarkåren, avsaknad av småskolor samt brist på nytt undervisningsmaterial. Enligt den så kallade ramfaktorteorin går det därmed hävda att metodens fortlevnad berodde på en bristande ekonomisk- och ideologisk styrningen från centralmaktens sida. Inspektörernas åsikter om växelundervisningen låg i linje med den allmänna opinionen vid tidpunkten och några mönster utifrån yrkesbakgrund går inte heller att urskönja. Källmaterialet visade att en knapp majoritet av inspektörerna uppvisade negativa åsikter gällande växelundervisningsmetoden.