Målet med det här projektet var att uppgradera det befintliga vågbojssystemet Buling för att möjlig-göra datainsamling med hjälp av en mobiltelefon. Det befintliga systemet utgjordes av en vågbojutrustad med sensorer för bestämning av havsvågors periodtid, höjd och propageringsriktning. Iprojektet vidareutvecklades mjukvarupaketet tillhörande det ursprungliga systemet för att kunnaanvändas tillsammans med data från mobiltelefoner med operativsystemen iOS och Android, ochtester utfördes i kontrollerad miljö på land för att kalibrera mjukvaran. En mätkropp för förvaringav mobiltelefon samt system med kätting, flytlina och ankare för förankring utvecklades därefter.Slutligen utfördes två fälttester utanför Sandhamn i Stockholms skärgård. Fälttesterna visade attsystemets bestämning av vågors periodtid och höjd hade lika god noggrannhet som det ursprungligasystemet. Vid det första fälttestet lyckades riktningen hos lågfrekventa dyningsvågor bestämmaskorrekt, men de högfrekventa vindvågor som också förekom kunde inte identifieras. Vid det andrafälttestet användes två mätkroppar: den ena med en lättare kätting och den andra helt utan kätting.Systemet med den lättare kättingen identifierade korrekt vågornas propageringsriktning, medanresultatet från systemet utan kätting inte överensstämde med okulära observationer. Utifrån dettadras slutsatsen att användande av en kätting är önskvärd för att korrekt bestämma lågfrekventavågors propageringsriktning. För att öka systemets känslighet för högfrekventa vågor föreslås att iframtida studier testa andra systemkonfigurationer, exempelvis genom att variera kättingens vikteller mätkroppens form.

För övervakning av svenska vatten krävs noggranna mätningar av oceanografiska parametrar såsom våghöjd, vågriktning, ytvattentemperatur och ytströmmar. Mätdata för parametrarna samlas in av Sveriges Meteorologiska och Hydrologiska Institut (SMHI) och används till prognoser, sjöfart samt forskning. I denna studie undersöktes möjligheten att ersätta eller komplettera vågbojarna av modellen Directional Waverider MkIII som SMHI använder idag, med ny kommersiellt tillgänglig fjärranalysteknik. Projektet begränsades till att studera två högfrekvens-radartekniker och en X-bandradar. Studien är platsspecifik och utreder kvalitetsmässiga, ekonomiska och miljömässiga för- och nackdelar med de utvalda radarteknikerna i relation till vågbojarna. En litteraturstudie och modellering av data över parametrar som påverkar radarteknikernas räckvidd och datatillgänglighet genomfördes. Ur modelleringen drogs slutsatsen att det är möjligt att erhålla likvärdig datatillgänglighet med vågradar som med vågboj. Vidare modellering ledde till slutsatsen att radarteknikerna begränsas till ungefär hälften av sin optimala räckvidd i Östersjön på grund av den låga salthalten, och därför är Sveriges västkust bättre lämpad för placering av radarteknik. Undersökning av isbildning i havsvatten, som kan begränsa radarteknikernas räckvidd, ledde till slutsatsen att Sveriges västkust också är att föredra utifrån detta perspektiv. Med anledning av radarteknikers möjlighet att utföra mätningar över större områden, finner studien att det finns goda grunder för att motivera en ersättning eller komplettering av vågbojarna med modern radarteknik. Vidare talar radarteknikernas goda anpassningsförmåga, lägre inverkan på miljön och enklare underhållskrav jämfört med vågbojarna till dess fördel. Att övergå till radarteknik medför däremot högre installations- och driftkostnader i jämförelse med vågbojar.