Detta arbete handlar om våld i nära relationer och avgränsar sig till mestadels kring kvinnornas situation i fråga. Mitt syfte med denna rapport är att, dels förhöja mina kunskapsnivåer inom problemområdet samt dels att utvidga och förhoppningsvis förbättra mina initiala åtgärder i mitt framtida polisiära arbete. Visserligen döms gärningsmännen idag enligt drygare dom vid brott i nära relationer än tidigare. Men de största problemen är dock fortfarande att målsägande inte vågar anmäla att de har blivit utsatta för sådana brott samt att de drar tillbaka anmälningar innan brotten hunnits utredas. Detta medför stora problem för polisens brottsbekämpning inom detta område men utgör samtidigt en oerhört viktig informationskälla för en del av den siffra över hur många sådana ouppklarade brott som årligen begås. För att sammanställa denna information i rapporten har jag tagit hjälp av litterära samlingar ur polisutbildningen termin 4, respektive fältstudier hos polismyndigheten i Skåne samt rapporter från brottsförebyggande rådet. Resultaten förblir tydliga, polisens initiala åtgärder är avgörande för hur hela utredningen bearbetas och uppklaras i slutändan. Samtidigt är samarbetet av de olika aktörerna i en kommun för brottbekämpningen och förebyggandet oerhört viktigt. Därmed säger slutsatsen i denna rapport tydligen att en skärpt disciplin inom rättsväsendet är av behov och att fullfölja dess skyldigheter i deras initiala utredningsarbeten.

Många kvinnor i Sverige känner sig otrygga och rädda för att röra sig utomhus under dygnets mörka timmar. De är rädda för att bli överfallna och skadade. Men den farligaste platsen för en kvinna är i hennes eget hem. Enligt en Amnestyrapport från 2004 anmäldes, år 2003, 22 400 fall av kvinnomisshandel. Drygt 11 000 av dessa skedde i nära relationer. För att en misshandlad kvinna skall kunna förbättra sin livssituation krävs det att hon får stöd och hjälp i ett tidigt skede. Polisen och Hälso- och sjukvården, som oftast först kommer i kontakt med kvinnan, har en avgörande roll. Deras bemötande kan ha stor betydelse för hur ärendet kan komma att utvecklas.

I denna studie behandlade vi rollen som mödrar till sexuellt utnyttjade barn har. Vi utgick från familjer där barnet blivit sexuellt utnyttjat av sin biologiska far eller styvfar. Det huvudsakliga syftet med den här studien är att få en inblick i orsaken till varför en del mödrar till sexuellt utnyttjade barn väljer att inte tro på sitt barn när sexuella övergrepp uppdagas, men också att ta reda på vilken roll modern vanligtvis har i dessa familjer. Vi har även ägnat tid åt att studera hur man på bästa sätt, med eller utan behandling, kan stärka och hjälpa modern att gå vidare. Vi valde att inhämta kunskapen genom att jämföra litteratur som vi fann kring ämnet, med information som vi skaffat genom att göra intervjuer med fyra personer. Vi valde att göra intervjuer med människor med olika erfarenheter. De personer som vi intervjuat får representera olika kategorier av yrkesfolk i samhället som i sitt yrke kommer i kontakt med de drabbade mödrarna. Detta med fokus på poliser. Varje situation är unik, men man kan dock se en genomgående dominans som innehas av fäderna i familjen. Detta påverkar modern genom en normaliseringsprocess som gör att hon, när övergreppen slutligen uppdagas, har svårt att frigöra sig från sin man. Hon har då fått låg självkänsla och dåligt självförtroende. Det är ett stort beslut hon tar eftersom hon har mycket att förlora på att tro på barnet då hon ofta står i ekonomiskt och känslomässigt beroende av mannen.

Det finns de som säger att vissa kvinnor är så provocerande att de får skylla sig själva när de blir misshandlade. Kvinnan får skulden för det hon inte gjort. Kvinnor rannsakas i minsta detalj för att verkligen utesluta att de själva inte förtjänat en smäll eller att bli våldtagna. Hur många skulle reagera och handla om en kvinnomisshandel bevittnas, om det är grannen som misshandlas? Vi har valt att fördjupa oss i ämnet då ämnet, på alla nivåer, påverkar oss människor men som samtidigt är så svårt att ta i. Det är ett område som kräver oerhört mycket av oss som poliser.. Det är ett ämne omgärdat av fördomar och mycket ”bättre vetande”. Vi har kommit på oss själva med enkla rationella förklaringar och ifrågasättningar som är helt obefogade och direkt felaktiga. Vi vill visa att det inte går att se på våld mot kvinnor på bara ett plan. Vi vill att de som läst det vi skrivit inte kommer att anklaga den slagna kvinnan för sin misshandel. Läsaren hoppas förstå att det inte går att lasta kvinnan för att hon stannar i ett sådant förhållande. En annan aspekt är också att ge läsaren en bakgrund och en grund till ett förhållningssätt som han/hon kan arbeta utifrån i kontakt med dessa brott. Förhoppningsvis kan vi kanske också väcka tankar angående perspektivet kvinnor/män och detta ämne. Frågan vi ställer är om vi i rättsväsendet kan hantera dessa frågor, har vi som poliser (aspiranter) kunskapen, förmågan och inte minst modet att hantera denna brottslighet på ett acceptabelt sätt?

Rapportens huvudsyfte är att visa hur våldsutsatta kvinnor uppfattar polisens bemötande och även hur de önskat att de blivit bemötta. Vi har valt detta ämne för att få en liten bild av hur våldsutsatta kvinnor ser på bemötandet av polisen och också därigenom få svar på hur polisen borde bemöta dem. Vi kom i kontakt med tre anonyma kvinnor (bl.a. genom Faluns kvinnojour) som antingen svarade på våra frågor via mail eller telefon. Svaren vi fått av dessa kvinnor ger en väldigt dyster bild då ingen av dem är nöjd med polisens bemötande. Tre intervjuer visar inte på någon helhetsbedömning utan att det krävs vissa förbättringar. Vi tror bl.a. att man komma åt problemet genom utbildning och diskussionsgrupper i ämnet för poliser . Kanske har poliserna inte haft kunskap om våldets normaliseringsprocess och då kan kvinnans beteende uppfattas som orimligt i förhållande till hennes berättelse och situation.

Mäns våld mot kvinnor. Är det individens eller samhällets ansvar? Det var det jag ville ta reda på med denna uppsats och se vad som gjorde att våldet utövades mot den som man egentligen ska älska och inte vilja något ont. Samhällsstrukturen idag kan sätta klara begränsningar för individers frihet och önskan och detta kan ge upphov till vanmakten som beskrivs i teoridelen. Vanmakt som begrepp är ganska så nytt inom psykologin och detta är vanligt att beskriva om den enskilde gärningsmannen. Vårt samhälle idag bygger på att ha kontroll över sina känslor och aggression och angrepp kan vara ett sätt att bemästra detta. Är det individen och dess bakgrund och upplevelser som utgör grundstenen för att bli en misshandlare. Ligger attityder och värderingar bakom våra handlingar som vi bär med oss? Alla har vi en uppfattning om vad man menar med ordet våld och alla har vi olika referensramar men ska någon behöva leva med det?

Detta arbete handlar om mäns våld mot kvinnor i hemmet, och vilken bakgrund de män som utövar våldet kan ha, samt vilken behandling som finns att få. Vi ville skriva detta för att både vi och andra ska lära oss något mer om detta problem som vi ofta kommer att stöta på i vårat framtida yrke. Vad är det som gör att männen slår, är det något i deras uppväxt eller är det genetiskt eller kanske till och med samhällets fel med alla normer som finns idag? Vi fick genom böcker och Internet samt intervjuer med manscentran fram ett antal förklaringar som kan användas för att få våldet begripligt, men i slutändan så är det ändå mannens ansvar. Det finns inget som gör våldet försvarbart. Både böcker, information via nätet och de som jobbar med behandling på manscentran är inne på samma linje när det gäller orsaker till våldet och vad som bör göras. Det handlar om att lyfta fram vem som är ansvarig för våldet, det vill säga männen, och få dem att hitta ett annat sätt än att med våld hantera konflikter, och att kunna kontrollera sina egna känslor. Männen som frivilligt söker behandling är dock inte de som mest skulle behöva den. De män som man verkligen vill nå är de som inte kommit så långt att de insett att de behöver hjälp. Att arbetet på de manscentran som finns ger resultat ser de som jobbar med detta. Många män är kvar i det gamla förhållandet och kan med hjälp av stöd och råd fungera ”normalt”. Ett fåtal avbryter behandlingen och någon enstaka får återfall. I övrigt verkar det fungera bra. Förhoppningsvis så kommer det att satsas mer ekonomiskt på denna form av behandling för män, för ekonomin är det största hindret för manscentrans överlevnad.

Vårt arbete handlar om barnmisshandel inom familjen, det vill säga det som sker inom husets väggar. Syftet med arbetet är framför allt att öka vår egen kunskap samt lyfta upp ämnet till diskussion. Vi har begränsat oss till fem frågeställningar som handlar om vad barnmisshandel är, vilka misshandlar sina barn och varför, var sker misshandeln, hur upptäcker man barnmisshandeln och vilka åtgärder görs idag. För att få en så omfattande bild som möjligt över ämnet har vi använt oss av både litteratur samt personer som arbetar inom ämnet. Vi har kommit fram till att ämnet barnmisshandel är omfattande och att det berör och rör många. Det sägs ”att äpplet inte faller långt ifrån trädet”, vilket innebär att vi är resultatet av vår uppfostran och inte kan bli en hel och harmonisk människa som vuxen om grundtryggheten blivit som barn blivit störd. Enligt Rädda barnen blir barn som bevittnar våld i hemmet själva utsatta för våld. Ett barn som bevittnar våld i sitt hem, där det egentligen ska få sin grundtrygghet, upplever detta som ett av det största sveket som barnet kan utsättas för.”Vid alla åtgärder som rör barn, vare sig de vidtas av offentliga eller privata sociala välfärdsinstutioner, domstolar, myndigheter eller lagstiftande organ, skall barnets bästa komma i främsta rummet” (FN: s Barnkonvention artikel 3:1) 1979 förbjöds all kroppslig bestraffning genom ett tillägg i Föräldrabalken och sedan dess har ämnet diskuterats fram och tillbaka dock utan egentlig framgång. Det finns fortfarande ett stort antal barn som far illa i sina familjer och frågan är vad som ska göras åt detta?

Detta är ett fördjupningsarbete som handlar om sexuella brott mot barn. Det material som ligger till grund för arbetet omfattar litteraturstudier, Internet samt intervjuer med personer från fyra olika yrkeskategorier som alla arbetar med barn. Trots att anmälningsbenägenheten har ökat de senaste åren så har detta brott ett stort mörkertal. Därför är syftet med detta arbete att mer grundligt gå igenom om vad som menas bakom begreppet ”sexuella övergrepp” och anmälningsplikten, samt att undersöka hur det ligger till med fyra olika yrkeskategoriers kunskaper; en barnmorska, en förskollärare, en skolsköterska samt en socialtjänsthandläggare. Dessa personer intervjuas om deras kunskaper runt brottet, om anmälningsplikten och vad de vet om tecken och symtom som utsatta barn kan uppvisa. Rutiner på deras arbetsplatser när de fattar misstanke om denna typ av brott, går intervjuerna också igenom. Det som kom fram var att intervjupersonernas värderingar bakom begreppet ”sexuella övergrepp” i stort stämde överens med den definition som vi valt från litteraturen. Anmälningsplikten var de väl insatta i, men rädsla och osäkerhet verkar vara i vägen för denna skyldighet ibland, även om vissa verkar skjuta över osäkerheten på kollegor. Tecken och symtom anser de flesta vara mycket svårt att utläsa, eftersom dessa likväl kan bero på andra problem i hemmet än just sexuella brott, och detta pekar också forskningen på. Rutiner på de olika arbetsplatserna skiljer sig ganska mycket åt, vilket i och för sig är själklart på grund av de olika arbetsuppgifterna. Dock saknas hos de flestas arbetsgivare mer raka, klara och adekvata rutiner för hur man skall gå tillväga om man fattar misstanke om denna typ av brott.

Kvinnovåld är stort problem som berör oss alla. Trots att vi befinner oss i en tid där jämlikhet mellan könen är en viktig fråga, så slås årligen ett stort antal kvinnor ihjäl i Sverige av en närstående man. I samhället finns det ideella och statliga organisationer som jobbar mot kvinnovåld. Det är framför allt socialtjänsten och kvinnojouren som är de mest kända och framträdande aktörerna. Dessa organisationer har till uppgift att stödja och hjälpa kvinnan att ta sig ur ett misshandelsförhållande. Att få kvinnan att lämna mannen är en viktig del, men tyvärr väldigt svår. En kvinna som under en lång tid blivit psykiskt och fysiskt misshandlad hamnar ofta i en situation som gör det näst intill omöjligt för dem själva att lämna mannen. En rad faktorer gör att kvinnan hamnar i denna hjälplösa situation, den så kallade normaliseringsprocessen är en förklaringsmodell som klargör varför kvinnan ofta är oförmögen att ta sig ur ett misshandelsförhållande.