<p>Enligt Rädda Barnen blir mellan 100 000 och 200 000 barn varje år vittnen till våld i sin familj. Endast en tredjedel av de polisanmälningar som görs vid dessa fall då barn varit närvarande kommer till socialtjänstens kännedom. På senare tid har samhället allt mer börjat uppmärksamma dessa barn. Detta har resulterat i en ny lagstiftning som infördes den 15 november 2006 som innebär att barn som bevittnat våld i hemmet numera skall ses som brottsoffer. Syftet med den-na rapport är att belysa den nya lagstiftningen och att ta reda på om man tror att detta kommer att innebära någon förändring för polisens och socialtjänstens ar-bete. Rapporten lyfter även fram hur man kan uppmärksamma barn som bevitt-nat våld i hemmet. I det inledande kapitlet redogör vi för innebörden av den nya lagstiftningen. I resultatkapitlet försöker vi inledningsvis förklara hur barn på-verkas som bevittnat våld i hemmet. Därefter följer resultatet av våra genom-förda intervjuer med poliser i inre och yttre tjänst samt Kriminalinspektör Carin Bernström och Socialsekreterare Anders Wallengren. Den mest framträdande slutsatsen är att det fortfarande finns brister i samverkan mellan polis och soci-altjänst, samt att informationen om att barn varit närvarande vid bråk inte alltid framkommer i polisanmälningar. I avslutande kapitel diskuteras en del möjliga åtgärder till förbättring.</p>

<p>Som poliser kommer vi dagligen i kontakt med barn i olika situationer. Det kan vara i den brottsförebyggande verksamheten, i den repressiva verksamheten eller i den hjälpande verksamheten. Syftet med vårt arbete har varit att ta reda på vilka förstahandsåtgärder som är viktiga att vidta när barn finns med i bilden och vikten av hur vi poliser bemöter barn i dessa situationer. Information angående ämnet har vi bland annat hämtat genom lagtexter, förarbeten och olika rapporter. Vi har även samtalat med ett antal poliser/barnutredare och personal inom Rädda barnen. Under rubriken resultat presenterar vi sammanfattningar av dessa samtal. De har visat sig att utvecklingen inom detta område gått framåt väldigt mycket de sista åren men att det fortfarande finns saker att arbeta på. När det gäller just förstahandsåtgärder är utbildning, erfarenhet och förmågan att se helheten viktig. Här finns även en del lagstiftning att ta hänsyn till beroende på om barnet är misstänkt, målsägande eller vittne. När vi kommer till bemötande är det på den enskilde polismannens ansvar att se barnet som en självständig individ med egna rättigheter, kunna läsa den för stunden speciella situationen och agera på bästa sätt därefter.</p>

<p>Detta arbete handlar om våld i nära relationer och avgränsar sig till mestadels kring kvinnornas situation i fråga. Mitt syfte med denna rapport är att, dels förhöja mina kunskapsnivåer inom problemområdet samt dels att utvidga och förhoppningsvis förbättra mina initiala åtgärder i mitt framtida polisiära arbete. Visserligen döms gärningsmännen idag enligt drygare dom vid brott i nära relationer än tidigare. Men de största problemen är dock fortfarande att målsägande inte vågar anmäla att de har blivit utsatta för sådana brott samt att de drar tillbaka anmälningar innan brotten hunnits utredas. Detta medför stora problem för polisens brottsbekämpning inom detta område men utgör samtidigt en oerhört viktig informationskälla för en del av den siffra över hur många sådana ouppklarade brott som årligen begås. För att sammanställa denna information i rapporten har jag tagit hjälp av litterära samlingar ur polisutbildningen termin 4, respektive fältstudier hos polismyndigheten i Skåne samt rapporter från brottsförebyggande rådet. Resultaten förblir tydliga, polisens initiala åtgärder är avgörande för hur hela utredningen bearbetas och uppklaras i slutändan. Samtidigt är samarbetet av de olika aktörerna i en kommun för brottbekämpningen och förebyggandet oerhört viktigt. Därmed säger slutsatsen i denna rapport tydligen att en skärpt disciplin inom rättsväsendet är av behov och att fullfölja dess skyldigheter i deras initiala utredningsarbeten.</p>

<p>Kvinnovåld har blivit ett mer öppet problem som har resulterat i lagstiftning mot kvinnovåld. Att det finns män som slår och kränker sina kvinnor som de lever ihop med är ett faktum. Denna handling känns främmande och uppfattas för de flesta i vårt samhälle som ett onormalt beteende i ett parförhållande. Men för kvinnan som lever med en man som misshandlar henne är detta inget onormalt, orsaken är att hon har många gånger övertagit mannens förståelse av situationen och ser verkligheten med hans ögon. Detta kallas normaliseringsprocessen. Polisens bemötande av en våldsutsatt kvinna under en förhörssituation är av stor betydelse och kan vara avgörande för hur kvinnan väljer att framställa sin berättelse. Förhörssituationen kan bli problematisk om polisen inte innehar kunskap om denna normaliseringsprocess. Grunden i denna rapport utgår från frågeställningarna: hur den våldsutsatta kvinnans situation kan förstås, vilken förståelse polisen har för kvinnans situation och hur förhörssituationen kan förbättras genom polisens agerande. Vi har inhämtat information genom litteraturstudier och intervjuer med poliser och civila utredare. För att kunna förstå det kvinnliga brottsoffrets situation och få klarhet i varför hon reagerar som hon gör är det viktigt att lyssna och ge henne tid att berätta vad som har hänt. Många poliser har kunskap om normaliseringsprocessen och dess följder och kan tack vare det motivera kvinnan att genomföra förhöret och den fortlöpande processen.</p>

<p>Lagen om besöksförbud infördes 1988 för att förbättra skyddet för personer som förföljs och trakasseras. Den har under åren genomgått flera reformer och utvidgats genom bland annat två nya typer av besöksförbud: Särskilt utvidgat besöksförbud och besöksförbud avseende gemensam bostad. Antalet ansökningar om besöksförbud fortsätter att öka och år 2006 översteg ansökningarna 10 000 medan antalet beviljade ansökningar sjunker något. De förväntningar som lagen om besöksförbud gett hos många ställer höga krav på polisen och rättsväsendet när det gäller att följa upp besöksförbudet och se till att det efterlevs. Lagen har dock ofta varit omdebatterad som ett uddlöst verktyg som endast ger de som ska skyddas falsk trygghet samtidigt som rättsväsendets arbete med besöksförbuden och dess uppföljning fått kritik. Polisen arbetar för att förbättra sitt arbete med besöksförbud genom skriftliga rutiner, specialisering och fortbildning men många myndigheter har inte kommit så långt i sitt arbete och än återstår mycket arbete för att lagens målsättning ska uppnås.</p>

<p>Kvinnovåldet sker inom alla samhällnivåer och anmälningar av misshandel mot kvinnor har ökat de senaste tio åren. År 2006 gjordes över 25000 anmälningar och vid 72% av fallen var gärningsmannen bekant med offret. Mörkertalet gällande misshandlade kvinnor är dessutom stort. Som polis möter man ofta dessa kvinnor och då krävs ett professionellt agerande och kunskap om den normaliseringsprocess dessa kvinnor omedvetna går igenom. Att samtala med brottsoffer är något polisen ofta gör. Syftet till denna studie var att ta reda på samtalets betydelse, utformning och eventuella problem då brottsoffret är en våldsutsatt kvinna. Fördjupningsarbetet innehåller både litteraturstudier, intervjuer samt citat ur en blogg, där en enskild polisman uttalat sig om området. Detta redovisas i resultatdelen. Utifrån vald litteratur framgick bland annat att tre viktiga grundpelare bör finnas vid ett samtal till förändring; empati, villkorslös positiv aktning samt ärlighet. Intervjupersonerna, två poliser och en personal från Kvinnojouren, var eniga om att samtalet kan ha betydelse både på kort och lång sikt för kvinnan. De intervjuade poliserna beskrev varken känsla av uppgivenhet eller stora problem till att hålla motiverande samtal, medan personalen från Kvinnojouren hade mött uppgivna poliser som inte tagit sig tid. Känslan av uppgivenhet beskrivs även av en enskild polisman i de utvalda blogg-citaten.</p>

No description available.

Syftet med vårt arbete var att undersöka om elektronisk fotboja är ett bra alternativ till fängelse. Förändras vardagen mycket för de som bär den. Är fotbojan avskräckande eller inte? Om det är så att den kan användas vid kontroll av att besöksförbud efterlevs, och hur i så fall. Håller lagstiftningen i Sverige som den är idag eller måste den ev. förändras? Vi har hållit två intervjuer, läst en del litteratur och använt oss av Internet för att komma fram till vårt resultat En mycket kort sammanfattning av resultatet är att om man blivit dömd till högst tre mån fängelse och har ett jobb, telefon, bostad och anhöriga har gett sitt godkännande kan man få bära fotboja. Man ansöker själv att få bära den. Under hela tiden man bär fotbojan blir du kontrollerad. Ett schema skall följas noggrant, man får inte dricka någon alkohol. Den teknik vi studerat heter EMS 2000 och kommer från Israel. Den går ut på att man bär en sändare runt foten och har en mottagare i hemmet. Sverige har idag börjat försöka föra in tekniken för att kunna kontrollera att besöksförbud efterföljs. Tekniken finns och används i USA. Idén har utvärderats av flera olika instanser som har kommit fram till liknande resultat. Lagstiftningen är inte tillräcklig i dagsläget. Men viljan finns och samhället skriker efter bättre kontrollsätt av besöksförbuden. Alla instanser är överens om att utredningen bör fortsätta.

Syftet med denna rapport är att försöka förstå hur ett hedersmord kan begås. Vi har försökt att se vilka möjligheter och metoder det finns för svenska polisen att upptäcka den utsatta flickan/kvinnan i tid innan det går så långt att ett hedersmord begås. För att förstå begreppet hedersmord så måste man gå långt tillbaka i tiden. I patriarkaliska samhällen så ses kvinnan och hennes sexualitet som en handelsvara. Kvinnans föräktenskapliga eller den gifta kvinnans utomäktenskapliga sexuella förbindelser ses som ett allvarligt hot mot männen och familjens heder. Det allra flesta hedersmord begås i muslimska länder. Dessa mord har dock inget stöd i koranen eller islam. En förklaring, till att unga flickor mördas, är mötet mellan den invandrande familjens patriarkaliska syn på samhället kontra den svenska moderna synen där. När familjer kommer till ett nytt land kan man urskilja tre olika sätt att anpassa familjestrukturerna på. Ett sätt är att behålla den traditionella och patriarkala familjestrukturen. Ett annat är att integrera sig i det nya samhället och ett tredje är att skapa en ny familjestruktur, liknande den som finns i det nya landet. I hederskulturer finns begreppet heder i hela samhället. Det är männens plikt att återupprätta hedern, gör man inte detta så förlorar man omvärldens respekt. Tar en man däremot saken i egna händer och mördar sin egen dotter så hyllas han som en hjälte. Det finns länder som medger strafflindring om gärningsmännen hänvisar till hedern.

Större delen av vårt arbete baseras på en vecka då vår lägenhet blev ett gömställe för Sara, efter att släktingar som hotat henne till livet, ännu en gång hittat henne. Idag är begreppet hedersmord något de flesta känner till. Dock har vi svårt att i den svenska kulturen sammankoppla hedern med mord. I vad grundar sig hedersmord, beror det på religion, kultur eller gamla seder? Vad är bakgrunden till att män dödar kvinnor för att upprätthålla en familjs heder? Vi vill belysa detta ämne och påvisa konsekvenser som drabbar de utsatta. Med våra egna erfarenheter har vi också stått öga mot öga med den problematik som uppstår när man försöker finna hjälp för någon som är utsatt. Vi vill reda ut vilken hjälp som faktiskt finns att få, och jämföra den med den hjälp som i vårat fall Sara har fått. Motivet bakom hedersmord är att återupprätta en familjs eller en hel släkts förlorade heder, männens heder. Männens heder har ett tydligt samband med kvinnornas frigörelse, beteende och sexualitet. Detta handlar om tusenåriga traditioner och normer som är kulturellt betingade.