Det kan idag vid förvärv av aktiebolag uppkomma situationer där rekvisiten för både ogiltighet, enligt avtalslagen, och hävning, enligt köplagen, är uppfyllda. Frågan blir då huruvida part har en möjlighet att välja vilket institut denne vill använda sig av för att försöka få rättelse för det fel denne anser är begånget. I stort handlar frågan om kampen mellan generell avtalsrätt och speciell avtalsrätt. Kan en sökande part välja mellan två olika ersättningsanspråk eller är ett val redan förutbestämt? Frågan kan tyckas vara av marginell vikt då de till synes kan ses som två väldigt lika institut. Valet kan dock resultera i enorma skillnader när det kommer till det potentiella ersättningsanspråket. Hävningsinstitutet ersätter vanligtvis det positiva kontraktsintresset medan ogiltighetsinstitutet, via utomobligatoriska ersättningsregler, endast ämnar att ersätta det negativa intresset. Beroende på hur förhandlingarna och det aktuella förvärvet har gått till kan de olika ersättningsanspråken erbjuda fundamentalt olika ersättningar. Det har historiskt sett hävdats att part inte skall få välja mellan anspråken bland annat enbart på grunden att det ena är mer lönsamt än det andra. Författaren kommer dock till slutsatsen att det, i de fall det uppstår en valmöjlighet mellan instituten, alltid föreligger ett så klandervärt beteende från den svarande parten att det inte finns någon anledning för rättsordningen att skydda denne genom att begränsa den sökandes, och förfördelade partens, ersättningsanspråk. / When acquiring a limited company, situations can arise where the prerequisites of both invalidity, under the Swedish Contracts Act, and cancellation, under the Swedish Sale of Goods Act, are met. The question then arises whether the party has an option which regulation they wish to use in order to seek damages for the wrong he believes has been committed. Can an applicant party choose between the two different claims or is it pre-determined? The question may seem to be of marginal importance as they can be seen as two very similar regulations. However, the choice could result in substantial differences in damages. The cancellation regulation generally reward positive contractual liability, while the invalidity regulation, through law of tort, only intends to replace the negative interest. Depending on how the negotiations and the acquisition has proceeded, the different principals of liability can offer fundamentally different compensation. It has historically been argued that parties should not be allowed to choose between claims based solely on the basis that one is more profitable than the other. The author, however, concludes that, in cases where there is a choice between the regulations, it always exists such a fraudulent behavior by the defendant that there is no reason for the legal system to protect them by restricting the aggrieved party’s compensation claim.

Om en gäldenär har fler än en skuld till samma borgenär och betalar ett belopp som inte är stort nog att täcka samtliga skulder, uppstår frågan på vilken av skulderna betalningen ska avräknas. Vad gäller frivillig betalning regleras situationen av 9 kap. 5 § i 1736 års handels-balk (HB), som tillerkänner gäldenären en primär rätt att välja avräkningsskuld. Ur 9 kap. 5 § HB går det inte att utläsa vad som händer när gäldenär inte gör något val. Ur rättspraxis och rättsvetenskaplig doktrin har det därmed vuxit fram en princip som tillmäter borgenär en sekundär valrätt vid odestinerade betalningar. Att tilldela gäldenär en primär valrätt när denne har flera skulder till samma borgenär före-faller vara en närmast universell princip. Det förklaras ofta med att gäldenär har full ägande-rätt över sin förmögenhet och får bruka denna på ett sätt som denne finner mest lämpat. Ut-över gäldenärs intresse av särskild avräkningsordning går det även att finna andra intressen bakom avräkningsordningen. Ett av dessa intressen är omsättningsintresset, det vill säga att regleringen ska vara enkel och effektiv att använda samt verka konfliktminskande. Ur praxis har även borgenär tillmätts ett särskilt intresse av en viss avräkningsordning och detta intresse har visats kunna väga tyngre än gäldenärens dito. Trots lagrummets aktningsvärda ålder är fortfarande ett flertal frågor angående avräknings-ordningen obesvarade. I doktrin förekommer inte sällan skiljaktiga meningar om rättsläget. Även på vilket sätt avräkningsordningen bör förändras har framförts olika åsikter om, fram-förallt hur den sekundära valrätten bör utövas. Genom att analysera de olika bakomliggande intressena och att applicera dessa på framförda reformförslag samt även undersöka huruvida förslagen löser några av dagens problem, avser jag att framföra den modell jag anser är bäst lämpad i svensk rätt. Justitieråden Lindskog och Johansson förespråkar ett system där valrätten inte övergår på borgenären förrän denne frågat gäldenären om vilken skuld gäldenären vill avräkna. Justitie-rådet Herre vill däremot se att Sverige inför en bestämmelse likt den i DCFR, som bland annat innehåller en förbestämd avräkningsordning som aktualiseras i det fall borgenären inte utnyt-tjar sin destinationsrätt inom skälig tid. Före detta justitieråden Walin och Karlgren erkänner inte ens borgenärers sekundära valrätt och anför en skyldighet för borgenär att alltid avräkna den för gäldenären mest betungande skulden. Behovet av reform av 9 kap. 5 § HB är idag inte lika stort som tiden före instiftandet av en gäldenärsvänlig skyddsregel i NJA 2013 s. 1190. Däremot finns det fortfarande en stor för-bättringspotential av avräkningsordningen. Enligt min uppfattning utgör inte Walins och Karl-grens förslag en lämplig grund för reform, eftersom borgenärs sekundära valrätt idag är fast cementerad i svensk rätt och att förslaget inte tar hänsyn till borgenärs intresse vid avräkning. Lindskogs och Johanssons modell med avräkningsförfrågan, anser jag inte heller balanserar de bakomliggande intressena på ett valavvägt sätt, eftersom den är alltför gäldenärsvänlig. Bestämmelsen i DCFR skulle däremot – efter viss modifikation – främja omsättningsintresset på ett lämpligt vis och samtidigt ta hänsyn till både gäldenärers och borgenärers intressen på ett fördelaktigt sätt.