Uppsatsen handlar om gällande rätt beträffande ogiltighetsreglen i lag om skiljeförfarande 33 § och huruvida bestämmelsen bör förändras.

För knappt ett år sedan fann Norges högsta domstol i ett uppmärksammat pleniavgörande att DNB Bank hade ingått ett oskäligt investeringsavtal med småspararen Røeggen. Domen är intressant för svenskt vidkommande i förhållande till både oskälighetsbedömningen och valet av rättsföljd. Syftet med uppsatsen är att utifrån ett praktiskt perspektiv analysera oskälighetsbedömningen och innebörden av ogiltighet enligt 36 § avtalslagen. Det sker genom en utredning av den oskälighetsbedömning som leder fram till att ett avtal ogiltigförklaras. Vidare företas en analys av ogiltighetens rättsverkningar. Slutsatsen är att betydelsen av ogiltighet enligt 36 § skiljer sig från övriga ogiltighetsregler i avtalslagen. Normalfallet vid en tillämpning av 36 § är att rättshandlingen blir ogiltig för framtiden, medan huvudregeln för de traditionella ogiltighetsgrunderna är att alla prestationer ska gå åter.

The possibility to declare a contract ineffective was introduced into the field of public procurement through Directive 2007/66/EC. The Court of Justice had called illegal direct award of contracts the most serious breach of Community law in the field of public procurement. Ineffectiveness as a remedy was considered to be an efficient tool against such infringements. The aforementioned directive leaves to each EU member state to decide if the ineffectiveness of a contract implies the cancellation of only the remaining contractual obligations or whether it includes those already performed. If the former approach is chosen, other penalties should be imposed onto the contracting authority, which correlate to the performed contractual obligations. In any case, terminating a contract that has been declared ineffective shortly after it has been signed should in the majority of instances be a fairly simple process. Declaring a contract ineffective at a later stage, however, where the parties have fulfilled some or all of their commitments according to the contract, raises some interesting issues. This paper aims to investigate the meaning of contractual ineffectiveness, in particular when occurring at a later stage, in Swedish public procurement law.

Det kan idag vid förvärv av aktiebolag uppkomma situationer där rekvisiten för både ogiltighet, enligt avtalslagen, och hävning, enligt köplagen, är uppfyllda. Frågan blir då huruvida part har en möjlighet att välja vilket institut denne vill använda sig av för att försöka få rättelse för det fel denne anser är begånget. I stort handlar frågan om kampen mellan generell avtalsrätt och speciell avtalsrätt. Kan en sökande part välja mellan två olika ersättningsanspråk eller är ett val redan förutbestämt? Frågan kan tyckas vara av marginell vikt då de till synes kan ses som två väldigt lika institut. Valet kan dock resultera i enorma skillnader när det kommer till det potentiella ersättningsanspråket. Hävningsinstitutet ersätter vanligtvis det positiva kontraktsintresset medan ogiltighetsinstitutet, via utomobligatoriska ersättningsregler, endast ämnar att ersätta det negativa intresset. Beroende på hur förhandlingarna och det aktuella förvärvet har gått till kan de olika ersättningsanspråken erbjuda fundamentalt olika ersättningar. Det har historiskt sett hävdats att part inte skall få välja mellan anspråken bland annat enbart på grunden att det ena är mer lönsamt än det andra. Författaren kommer dock till slutsatsen att det, i de fall det uppstår en valmöjlighet mellan instituten, alltid föreligger ett så klandervärt beteende från den svarande parten att det inte finns någon anledning för rättsordningen att skydda denne genom att begränsa den sökandes, och förfördelade partens, ersättningsanspråk. / When acquiring a limited company, situations can arise where the prerequisites of both invalidity, under the Swedish Contracts Act, and cancellation, under the Swedish Sale of Goods Act, are met. The question then arises whether the party has an option which regulation they wish to use in order to seek damages for the wrong he believes has been committed. Can an applicant party choose between the two different claims or is it pre-determined? The question may seem to be of marginal importance as they can be seen as two very similar regulations. However, the choice could result in substantial differences in damages. The cancellation regulation generally reward positive contractual liability, while the invalidity regulation, through law of tort, only intends to replace the negative interest. Depending on how the negotiations and the acquisition has proceeded, the different principals of liability can offer fundamentally different compensation. It has historically been argued that parties should not be allowed to choose between claims based solely on the basis that one is more profitable than the other. The author, however, concludes that, in cases where there is a choice between the regulations, it always exists such a fraudulent behavior by the defendant that there is no reason for the legal system to protect them by restricting the aggrieved party’s compensation claim.

<p>Möjligheten att få en tvist prövad i domstol är en rättighet många ser som självklar. Vissa typer av tvister anses emellertid så främmande för rättsordningen att de inte förtjänar dess skydd. Hit hör fall av pactum turpe, det vill säga ett avtal vars innehåll står i strid med lag eller goda seder. Huruvida en talan grundad på ett sådant avtal skall avvisas av en domstol eller ej har varit denna uppsats syfte att utreda. I utländsk lagstiftning förekommer lagbestämmelser, enligt vilka avtal i strid med lag eller goda seder är ogiltiga. I Sverige har emellertid lagstiftaren inte ansett en sådan bestämmelse lämplig. Avtal i strid med lag eller goda seder anses däremot ogiltiga enligt allmänna rättsgrundsatser. Det är inte möjligt att ge ett generellt svar på frågan huruvida en avvisning i fall av pactum turpe skall ske. Det enda fall där en avvisning säkert bör ske är när en talan grundar sig på ett avtal med ett uppenbart brottsligt syfte och innehåll, exempelvis ett avtal om att begå ett mord. Av praxis har framkommit att en avvisning däremot inte är det självklara tillvägagångssättet när det är fråga om en talangrundad på ett avtal vars huvudsyfte är fullt legitimt, exempelvis avtal om köp av städtjänster, men där vissa moment i avtalsinnehållet är brottsliga, exempelvis att ersättningen består av"svart"betalning. Vad gäller avtal i strid med goda seder gäller först och främst att utröna vilka dessa seder är. Det kan konstateras att goda seder är ett föränderligt begrepp och avgörs efter ett samhälles moraluppfattning. Begreppet är inte bara föränderligt över tiden, utan även mellan olika kulturer. I Sverige är avtal om prostitution ett klassiskt exempel på avtal i strid med goda seder. Även avtal om spel och vad anges i doktrinen som exempel. Att döma av praxis skall allmänna domstolar vara än mer restriktiva med avvisningar av talan grundade på avtal i strid med goda seder. En avvisning av en talan grundad på ett pactum turpe innebär att avtalet inte får några som helst rättsverkningar. Det kan varken bli fråga om påföljder för kontraktsbrott eller om fullgörelse av avtalet. Därför är det nödvändigt med en ytterst restriktiv tillämning av regeln om pactum turpe. En generell regel huruvida en talan grundad på ett avtal i strid med lag eller goda seder skall avvisas eller ej kan emellertid inte uppställas, utan en bedömning måste ske i varje enskilt fall.</p>

Möjligheten att få en tvist prövad i domstol är en rättighet många ser som självklar. Vissa typer av tvister anses emellertid så främmande för rättsordningen att de inte förtjänar dess skydd. Hit hör fall av pactum turpe, det vill säga ett avtal vars innehåll står i strid med lag eller goda seder. Huruvida en talan grundad på ett sådant avtal skall avvisas av en domstol eller ej har varit denna uppsats syfte att utreda. I utländsk lagstiftning förekommer lagbestämmelser, enligt vilka avtal i strid med lag eller goda seder är ogiltiga. I Sverige har emellertid lagstiftaren inte ansett en sådan bestämmelse lämplig. Avtal i strid med lag eller goda seder anses däremot ogiltiga enligt allmänna rättsgrundsatser. Det är inte möjligt att ge ett generellt svar på frågan huruvida en avvisning i fall av pactum turpe skall ske. Det enda fall där en avvisning säkert bör ske är när en talan grundar sig på ett avtal med ett uppenbart brottsligt syfte och innehåll, exempelvis ett avtal om att begå ett mord. Av praxis har framkommit att en avvisning däremot inte är det självklara tillvägagångssättet när det är fråga om en talangrundad på ett avtal vars huvudsyfte är fullt legitimt, exempelvis avtal om köp av städtjänster, men där vissa moment i avtalsinnehållet är brottsliga, exempelvis att ersättningen består av"svart"betalning. Vad gäller avtal i strid med goda seder gäller först och främst att utröna vilka dessa seder är. Det kan konstateras att goda seder är ett föränderligt begrepp och avgörs efter ett samhälles moraluppfattning. Begreppet är inte bara föränderligt över tiden, utan även mellan olika kulturer. I Sverige är avtal om prostitution ett klassiskt exempel på avtal i strid med goda seder. Även avtal om spel och vad anges i doktrinen som exempel. Att döma av praxis skall allmänna domstolar vara än mer restriktiva med avvisningar av talan grundade på avtal i strid med goda seder. En avvisning av en talan grundad på ett pactum turpe innebär att avtalet inte får några som helst rättsverkningar. Det kan varken bli fråga om påföljder för kontraktsbrott eller om fullgörelse av avtalet. Därför är det nödvändigt med en ytterst restriktiv tillämning av regeln om pactum turpe. En generell regel huruvida en talan grundad på ett avtal i strid med lag eller goda seder skall avvisas eller ej kan emellertid inte uppställas, utan en bedömning måste ske i varje enskilt fall.

No description available.

Inom svensk rätt saknas det lagregler för en situation där ett aktieägaravtal med vitesklausul strider mot ett legalt förbud i ABL. Anledningen till att denna situation blir problematisk är att aktieägaravtalet ses som ett separat rättsförhållande mellan aktieägarna, vilket inte binder bolaget bolagsrättsligt. Att ett aktieägaravtal inte binder aktiebolaget bolagsrättsligt hindrar dock inte aktieägarna från att ingå aktieägaravtal vilka indirekt får samma effekt som om aktiebolaget vore bundet av vad som stadgas i aktieägaravtalet. I små aktiebolag förhåller det sig ofta som så att en aktieägare antingen sitter med i styrelsen eller är verkställande direktör för aktiebolaget. Detta gör att en aktieägare, i egenskap av aktieägare, kan ingå ett aktieägaravtal med en annan aktieägare om exempelvis att denne skall fatta ett specifikt beslut i egenskap av verkställande direktör eller styrelseledamot. I ABL finns ett antal legala förbud som stadgar vad ett bolagsorgan får respektive inte får göra. Tanken med ett legalt förbud är att det i form av tvingande lagstiftning förbjuder ett visst handlingssätt som lagstiftaren vill komma till rätta med. Komplikationen då ett aktieägaravtal står i strid med ett legalt förbud i ABL är att ABL:s regler inte är tillämpliga på aktieägaravtalet. Detta gör att aktieägaravtalet kringgår den tvingande lagstiftningen i ABL. För att komma till rätta med detta problem har lagstiftaren överlämnat åt domstolen att i varje enskilt fall där syftet med avtalet är att kringgå den tvingande lagstiftningen pröva om ett sådant avtal skall anses vara giltigt eller ej enligt en allmän rättsgrundsats. Denna bedömning skall enligt praxis undersöka det överträda (1) förbudets syfte, (2) konsekvenserna av ogiltighetspåföljden och (3) behovet av ogiltighet som sanktion i det specifika fallet. Genom att använda sig av denna modell kan man komma fram till om ett specifikt legalt förbud i ABL skall anses inneha tillräckligt stort skyddsvärde för att ogiltighetssanktionen skall drabba aktieägaravtalet.

<p>Inom svensk rätt saknas det lagregler för en situation där ett aktieägaravtal med vitesklausul strider mot ett legalt förbud i ABL. Anledningen till att denna situation blir problematisk är att aktieägaravtalet ses som ett separat rättsförhållande mellan aktieägarna, vilket inte binder bolaget bolagsrättsligt. Att ett aktieägaravtal inte binder aktiebolaget bolagsrättsligt hindrar dock inte aktieägarna från att ingå aktieägaravtal vilka indirekt får samma effekt som om aktiebolaget vore bundet av vad som stadgas i aktieägaravtalet. I små aktiebolag förhåller det sig ofta som så att en aktieägare antingen sitter med i styrelsen eller är verkställande direktör för aktiebolaget. Detta gör att en aktieägare, i egenskap av aktieägare, kan ingå ett aktieägaravtal med en annan aktieägare om exempelvis att denne skall fatta ett specifikt beslut i egenskap av verkställande direktör eller styrelseledamot.</p><p>I ABL finns ett antal legala förbud som stadgar vad ett bolagsorgan får respektive inte får göra. Tanken med ett legalt förbud är att det i form av tvingande lagstiftning förbjuder ett visst handlingssätt som lagstiftaren vill komma till rätta med. Komplikationen då ett aktieägaravtal står i strid med ett legalt förbud i ABL är att ABL:s regler inte är tillämpliga på aktieägaravtalet. Detta gör att aktieägaravtalet kringgår den tvingande lagstiftningen i ABL. För att komma till rätta med detta problem har lagstiftaren överlämnat åt domstolen att i varje enskilt fall där syftet med avtalet är att kringgå den tvingande lagstiftningen pröva om ett sådant avtal skall anses vara giltigt eller ej enligt en allmän rättsgrundsats.</p><p>Denna bedömning skall enligt praxis undersöka det överträda (1) förbudets syfte, (2) konsekvenserna av ogiltighetspåföljden och (3) behovet av ogiltighet som sanktion i det specifika fallet. Genom att använda sig av denna modell kan man komma fram till om ett specifikt legalt förbud i ABL skall anses inneha tillräckligt stort skyddsvärde för att ogiltighetssanktionen skall drabba aktieägaravtalet.</p>

The doctrine of illegality and immorality, pactum turpe, has been questioned by several scholars lately. The fundamental problem is that we live in an increasingly multicultural society governed by a postmodernist paradigm where no objective or universal values can or should be taken for granted. Within the framework of such a societal structure it can, on the face of it, seem hard to establish any moral values that can constitute the basis of pactum turpe. The purpose of this thesis is to analyse the conflict of interest between the principle of freedom of con- tract and pactum turpe. This essentially entails answering how such an antique legal principle as pactum turpe can be used in a postmodern context. More concretely, the following questions will be examined: Is pactum turpe an obsolete doctrine? With which methods can one deduce immorality? Which typical cases does pactum turpe cover? What method has primacy when deducing immorality? The first question was answered in the following way. Pactum turpe is not an obsolete doctrine, on the contrary, it fills many important functions. A historical inquiry shows that there has always been a need for pactum turpe since the roman times. Furthermore, all modern legal systems have a doctrine of illegality and immorality in order to declare certain immoral contracts void or to dismiss actions founded upon such contracts. The commodification tendencies, the shift of emphasis in the freedom and rights discourse and the expanding multicultural society all point to the fact that more cases regarding the (im)morality of contracts will have to be solved by the courts. As of now there is no legal mechanism that can replace the procedural functions of pactum turpe; neither its substantial scope of application. The second question was answered in the following way. Four different methods with which immorality can be established have been found: the intuitive method, the reductionist method, the holistic method and the pragmatic method. The third question was answered in the following way. The typical cases covered by pactum turpe are contracts in breach of law; contracts regarding family relations or personal integrity; agreements on tax evasion; gambling contracts; and agreements on circumvention of law. This is not a closed categorisation which the application of pactum turpe is limited to. New situations may become commonalities as the society evolves and new problems become relevant. The fourth question was answered in the following way. An analysis of the typical cases shows that the Supreme Court favours the pragmatic method in order to deduce immorality. Case law – especially NJA 1955 s. 544, NJA 1989 s. 768, NJA 1997 s. 93, NJA 2002 s. 322, NJA 2008 s. 861 and NJA 2019 s. 504 – suggests that a nuanced approach has primacy. The holistic method has only been applied in occasional cases, for example RH 2004:41. It seems like the intuitive method was common in earlier times, especially in the lower courts. The reductionist method has not been used by courts at all; this is because it is not practical for courts to use questionnaires and statistics in order to de- cide the immorality of a contract.