Ett varumärke används för att skydda ett kännetecken som en näringsidkare använder för att särskilja sina varor och tjänster från andra näringsidkares varor och tjänster. Varumärken fyller även ett konsumentintresse genom att garantera en varas ursprung. Vid en första anblick består varumärken framförallt av ord- och figurmärken t.ex. slogans och logotyper, men varumärkesbegreppet har förändrats i takt med den tekniska utvecklingen och numera kan även varuutstyrslar, färger, ljud och dofter varumärkesregistreras.   För att formen på en vara, ofta kallad varuutstyrsel, ska kunna varumärkesregistreras krävs att den har särskiljningsförmåga dvs. den ska kunna användas för att särskilja en vara från andra varor på marknaden. Det uppställs formellt sett inte högre krav på särskiljningsförmåga för formvarumärken än för traditionella varumärken. Konsumenter är dock inte vana vid att uppfatta en varuutstyrsel som ett varumärke, vilket medför att en hög tröskel uppställs för varumärkes-registrering. För att en varuutstyrsel ska ha ursprunglig särskiljningsförmåga krävs att formen avviker från normen eller vad som är sedvanligt i branschen. En varuutstyrsel som saknar särskiljningsförmåga kan dock förvärva särskiljningsförmåga genom användning enligt artikel 4.4 VMD, vilket kräver att konsumenter identifierar varan som härrörande från en viss näringsidkare till följd av varuutstyrseln och inte något annat förekommande varumärke. Det är således inte tillräckligt att konsumenter känner igen formvarumärket och associerar det med näringsidkaren. Detta medför att förekomsten av ordmärken och andra varumärken som lättare uppfattas som ursprungsangivelser av konsumenter försvårar möjligheten att nå upp till kravet på särskiljningsförmåga för formvarumärken.   Det uppställs vidare registreringshinder för former som endast är nödvändiga för att uppnå ett tekniskt resultat eller ger varan ett betydande värde i artikel 4.1.e) VMD. Det huvudsakliga syftet med artikel 4.1.e) VMD är att förhindra att skyddet för ett varumärke får konkurrensbegränsande effekter genom att ge innehavaren en ensamrätt till egenskaper hos en vara som konsumenter sannolikt kan komma att kräva hos konkurrenters varor.   Enligt EU-domstolen är det endast när alla väsentliga särdrag hos en form är nödvändiga för att uppnå ett tekniskt resultat som registrering kan hindras enligt artikel 4.1.e.ii) VMD. Har ett varumärke en icke-funktionell beståndsdel som är en del av formens väsentliga karaktärsdrag kan dock varumärkesregistrering inte hindras, vilket medför problem med varumärkesregistrerade hybridformer som är delvis funktionella. En lösning är att tillämpa en generell syftesbaserad metod framtagen av AG Mengozzi i Lego-målet, där avgörande är om en varumärkesregistrering av en varuutstyrsel kan få en sådan konkurrensbegränsande effekt som registreringshindret i artikel 4.1.e) VMD syftar till att förhindra.   Det generella syftet bakom registreringshindret i artikel 4.1.e.iii) VMD för former som ger varan ett betydande värde är, förutom att hindra konkurrensbegränsande varumärkesregistreringar, att dra en gräns mellan vad som ska skyddas varumärkesrättsligt och vad som ska skyddas genom t.ex. mönster- och upphovsrätten. Enligt min uppfattning kan detta syfte ifrågasättas, om en varuutstyrsel har särskiljningsförmåga och fungerar som ett varumärke saknas skäl att neka registrering till följd av att former traditionellt sett skyddas genom mönsterrätten. Det är även oförenligt med varumärkesbegreppets ständiga utveckling. Vidare kan de konkurrensmässiga effekterna vid varumärkesregistrering av en form som ger en vara ett betydande värde inte likställas med effekterna av varumärkesregistrering av en form nödvändig för att uppnå ett tekniskt resultat. Således finns det skäl att slopa registreringshindret för former som ger varan ett betydande värde.