Background:  Heart failure is a multidimensional phenomenon with high mortality. Heart failure is treated with angiotensin converting enzyme (ACE) - inhibitors or angiotensin receptor blockers (ARBs) that counteract neurohormonal stimuli that occur in heart failure, as well as providing vessel dilatation, which reduces symptoms and the need for hospitalization and increases survival. Despite this, only about 50% of heart failure patients survive 6 years after diagnosis with drug therapy, and as heart failure is increasing globally, due to improved care and treatment and increasing life expectancy of the population, there is a great need for new drugs such as LCZ696 that acts by dual inhibition of the renin - angiotensin - aldosterone system and neprilysin inhibition. Objective: The aim of this literature study was to evaluate the efficacy of current treatment and possible future treatments on mortality and morbidity in heart failure patients. Results: The examined articles show that treatment with ACE inhibitors in patients with symptomatic heart failure reduces the risk of total mortality by 16% over 3.5 years, reduces all-cause mortality or hospitalization due to heart failure with NNT (number needed to treat) = 10.4 over 3.5 years and increases median survival by 9.2 months over 12.1 years in patients with asymptomatic heart failure. Treatments with high-dose ACE inhibitors reduce mortality and hospitalization because of cardiovascular causes and hospitalizations from any cause by NNT = 30 over 3 years. Beta-blockers reduce sudden death and total mortality and cardiac death or non - fatal myocardial infarction with NNT = 38 and NNT = 23, respectively, over 12 months. Treatment with the new drug LCZ696 reduces mortality due to cardiovascular causes with NNT = 21 over 27 months, reduces hospitalizations due to heart failure with NNT = 36 over 27 months and reduces deaths from any cause with NNT = 34 compared to treatment with ACE inhibitors. Conclusion: The studies show that both ACE inhibitors and beta-blockers have clear beneficial effects in the treatment of heart failure. Treatment with ACE inhibitors for 3.5 years compared to placebo reduces total mortality by a NNT value of about 22. Treatment with beta-blockers during 1 year compared with placebo reduces total mortality by a NNT value of 24. Treatment with the new drug LCZ 696 for 27 months compared with ACE inhibitors reduces total mortality with a NNT value of 36. One remaining problem is that 50% of patients with severe heart failure (NYHA class IV) die within a year. / Bakgrund: Hjärtsvikt är ett multidimensionellt fenomen med hög dödlighet. Hjärtsvikt behandlas främst med hämmare av "angiotensin converting enzyme" (ACE – hämmare) alternativt angiotensinreceptorblockare (ARB) som motverkar neurohormonella stimuleringar som uppstår vid hjärtsvikt samt ger en kärldilatation vilket minskar symtom och behovet av sjukhusvistelse samt ökar överlevnaden. Trots detta överlever endast omkring 50 % av hjärtsviktspatienter 6 år efter diagnos och i takt med att hjärtsvikt ökar globalt med ökad medellivslängd i befolkningen finns ett behov av nya läkemedel såsom LCZ696 som genom dubbelhämning av renin – angiotensin – aldosteron systemet och neprilysin erbjuder en ny metod för behandling av patienter med hjärtsvikt. Syfte: Syftet med denna studie var att med hjälp av publicerade kliniska studier undersöka effekt av befintlig behandling och eventuella framtida behandlingar på mortalitet och morbiditet hos hjärtsviktspatienter. Resultat: Granskade artiklar visar att behandling med ACE- hämmare hos patienter med symtomatisk hjärtsvikt minskar total dödlighet med NNT("number needed to treat") =22 under 3,5 år, minskar total mortalitet eller sjukhusinläggning pga. förvärrad hjärtsvikt med NNT = 10,4 under 3,5 år. Medianöverlevnaden ökar med 9,2 månader under 12,1 års uppföljningstid hos patienter med asymtomatiskt hjärtsvikt. Behandling med högdos ACE- hämmare minskar bl.a. dödlighet och sjukhusinläggning av kardiovaskulära orsaker samt sjukhusinläggningar oavsett orsak med NNT = 30 under 3 år. Betablockare minskar plötslig död respektive total mortalitet respektive hjärtdöd eller icke – fatal akut hjärtinfarkt med NNT = 38 respektive NNT = 23 under 12 månader. Behandling med det nya läkemedlet LCZ696 minskar mortalitet pga. kardiovaskulära orsaker med NNT = 32 under 27 månader, minskar sjukhusinläggningar pga. hjärtsvikt med NNT = 36 under 27 månader, minskar dödlighet oavsett orsaker med NNT =34 jämfört med behandling med ACE- hämmare (6). Slutsats: Studierna visar att såväl ACE- hämmare som betablockare har tydliga gynnsamma effekter vid behandling av hjärtsvikt. Behandling med ACE-hämmare under 3,5 år jämfört med placebo minskar total mortalitet med ett NNT värde på ca 22. Behandling med betablockare under 1 år jämfört med placebo minskar total mortalitet med ett NNT värde på 24. Behandling med det nya läkemedlet LCZ 696 under 27 månader jämfört med ACE-hämmare minskar total mortalitet med ett NNT värde på 36. Ett kvarstående problem är att 50 % av patienter med svår hjärtsvikt (NYHA klass IV) dör inom ett år.

I Östergötland finns en verksamhet som kallas för POLI (ProducentobundenLäkemedels-information) som innebär att läkare och/eller farmaceuter från Avdelningen för klinisk farmakologi vid Linköpings universitetssjukhus går ut till vårdcentraler och kliniker med aktuell läkemedelsinformation. I oktober/november 2012 informerade de om rekommendationer kring bisfosfonater. Syftet med föreliggande arbete var att utvärdera hur kvaliteten av den producentobundna läkemedelsinformationen, POLI, i Östergötland upplevs av vårdpersonalen och undersöka effekter på läkemedelsförskrivningen av bisfosfonater. Det gjordes genom en elektronisk enkät och analys av förskrivningsmönstret av bisfosfonater. Resultatet tyder på ett positivt intryck av läkemedelsinformationen samt en ökad behandling av osteoporospatienter vilket gav lägre kostnader för landstinget. Ökningen av antalet behandlade patienter var låg med tanke på betydelsen av den ökade användningen, men i jämförelse med siffror från SoS var behandlingen högre än vad man påstod. Trots det, kan slutsatsen dras att POLI kan ha bidragit till en mer rationell läkemedelsbehandling vilket är positivt ur patientens synvinkel. Dessutom har vårdpersonalen i primärvården i Östergötland ett gott intryck av verksamheten. Därför skulle POLI med stor sannolikhet kunna påverka deras handläggning av patienter.

The use of nanoparticles, in many different fields, is rapidly increasing. What substances, and to what extent they exist in food and supplements, and the prevalence of such products on the market, is of interest to the Swedish National Food Agency. Answering those questions, as well as providing information regarding their potential toxicity, was the intent of this thesis. To understand the difficulties, and possibilities, in analyzing nanoparticles in food, a methods-section was included, covering the most common techniques, the theory behind them and when they may be used. It became abundantly clear that analyzing nanoparticles in food, and investigating their potential toxicity, is anything but simple, and requires a combination of many techniques. Quite surprisingly, it seems the occurrence of nanoparticles in food, as today, are not added on purpose, since not one nanosubstance to be used in food has been approved by EU. Rather, studies have revealed they originate from a nanosized fraction of food additives, such as TiO2 (E171), which has attracted particular attention in this report. This nanofraction may be as large as 40%, and the estimated total intake of TiO2 (as stated by EFSA) is 1.28 mg/kg/person, resulting in quite an amount of nano TiO2, provided the numbers are correct. The toxicity of silver has also been reviewed, since the colloidal form, which includes nanoparticles, is quite common as a health supplement. Toxicity studies are not unambiguous though, some indicate geno-and–cytotoxicity and others do not. Importantly, the toxicity studies on TiO2 have not been done on E171, but on many other forms of TiO2, whose relevance is difficult to predict. TiO2 is, however, classified as a possible carcinogen by IARC. Several groups have taken an interest in a potential relation between particle intake and various chronic inflammatory diseases, also discussed in this report. In conclusion, the size, modifications of E171 and its toxicity, requires more attention in order for food authorities to confidently ascertain healthy food for the public.

Isotretinoin är ett licensläkemedel som främst används för att behandla svår akne hos patienter som inte har blivit hjälpta av andra behandlingar och akne med risk för ärrbildning. Att akne är en mycket vanlig hudsjukdom visade man bland annat i en svensk undersökning där en av tre ungdomar har besvär som kräver behandling. Ca 85% av alla tonåringar har akne. Isotretinoin är det effektivaste medlet mot akne idag. Konventionell behandling med isotretinoin i doser mellan 0,5-1,0 mg/kg .dag är effektiv men ger ibland svåra biverkningar. De dos-relaterade biverkningarna är anledningen till att många inte klarar av att fullfölja behandlingen. Syftet med detta litteraturarbete var att undersöka om alternativ behandling med låg-dos isotretinoin (0,20-0,4 mg/kg.dag) kan minska biverkningarna men ändå ge lika bra resultat som den konventionella behandlingen samt att undersöka om läkemedlet är lämpligt att användas även vid mild och måttlig akne så att många fler kan få hjälp att bli fria från sina besvär. Via Linnéuniversitetets bibliotek gjordes en sökning i databaserna Pubmed och Meshdatabase för att hitta relevanta artiklar för detta arbete. Enligt de studier, som har granskats i detta litteraturarbete, är låg-dos behandling med isotretinoin ett bra och möjligt alternativ för patienter med mild till måttlig akne och ger färre och mildare biverkningar i jämförelse med konventionell behandling. Även svår akne kan med fördel behandlas med lägre doser isotretinoin, vilket är ett bra alternativ till patienter som inte klarar av konventionell behandling. Det krävs dock fler studier som kan bekräfta redan tillgängliga studier och deras resultat.

Bakgrund: Övervikt och fetma har ökat i världen de senaste åren. För att behandla dessa tillstånd finns idag endast ett godkänt läkemedel och det är orlistat. Liraglutid, som är en långverkande GLP-1 analog, kanske kan vara ett alternativ till orlistat. Idag är Liraglutid ett läkemedel som används som tilläggsterapi vid behandling av diabetes mellitus typ 2 (DM2). Flera studier visar att Liraglutid har en viktminskande effekt som troligtvis beror på en kombination av effekter. Dessa effekter involverar troligen aptitregleringen som styrs av hypotalamus och effekter på magtarmkanalen.    Syfte: Syftet med detta arbete är att undersöka vilken viktminskningseffekt liraglutid har när det används som monoterapi hos patienter med eller utan DM2.                                                                                                            Metod: Detta arbete är en litteraturstudie. Sökning efter randomiserade kliniska studier skedde på PubMed. 6 studier inkluderades i arbetet.                                                                                                                                 Resultat: Patienterna som gick ner mest i vikt fick liraglutid dosen 3,0 mg. Dessa patienter var individer med fetma utan DM2 och gick i medel ner 7,2 kg efter 20 veckor samt 7,8 kg efter 1 år. Patienter som behandlades med liraglutid i doser från 1,2 mg till 2,4 mg gick ner mellan 2,1 kg (1,2 mg i 52 veckor) och 6,3 kg (2,4 mg i 20 veckor). Bland patienterna med diabetes mellitus typ 2 gick gruppen behandlad med 1,9 mg liraglutid ner mest i vikt (-2,99 kg). Lägre doser från 0,045 mg till 0,75 mg gav inte lika stora resultat på viktminskning. Slutsats: Liraglutids viktminskningseffekt är dosberoende. Patienterna som gick ner mest i vikt fick högsta dosen och också instruktioner om att hålla en kalorisnål diet. Grupperna som fick de lägsta doserna av liraglutid tappade inget eller väldigt lite i vikt. Både patienter med och utan DM2 gick ner i vikt. I behandlingen utav DM2 kan viktminskningseffekten vara till värde på grund av kopplingen till övervikt och fetma. För att rekommendera liraglutid som ett läkemedel för behandling av övervikt och fetma kan det troligtvis krävas fler studier där viktminskning är ett primärt effektmått och fler studier som undersöker säkerheten av läkemedlet i högre doser hos patienter både med och utan DM2.

Över hela världen anses huvudlusen (Pediculus humanus capitis) vara den vanligaste ektoparasiten hos människa. I Sverige säljs det ca 100 000 förpackningar med avlusningsmedel varje år, så problemet är uppenbart. Resistensutveckling hos huvudlöss tros vara en viktig orsak till ökningen av dessa parasiter. I maj 2010 kom Läkemedelsverket ut med nya behandlingsrekommendationer där medicintekniska produkter är förstahandsval. Malation respektive permetrin ligger på en tredje respektive fjärdeplats i denna rekommendation. Ivermektin är ett annat medel som har använts bland annat mot skabb men även som massbehandlingar i områden med låg socioekonomisk status. Syftet med denna studie var att undersöka effekten av dimetikon, malation, permetrin och ivermektin som behandling mot huvudlöss. Effekten av behandling av huvudlöss varierar mellan olika preparat. Andelen lusfria efter 1-2 behandlingar med dimetikon varierade mellan 60-97 %. För malation och permetrin varierade behandlingsutfallet mellan 33-85% respektive 12-67 %. Ivermektin visade sig vara mest effektiv (95 %) då det gavs som en oral dos på 400 µg/kg kroppsvikt. Effekten i samtliga studier mättes genom att bedöma hur många individer som var lusfria efter behandlingen.  Slutsatsen i detta arbete är att inget av de behandlingsalternativ som lyfts fram visar på hundraprocentig effektivitet. Den varierade effekten av malation och permetrin orsakas sannolikt av en ojämnt geografisk utbredd resistensutveckling runt om i världen. Dimetikon är ett bra alternativ då risken för resistensutveckling anses som låg och den har en god effekt mot huvudlöss.  Ivermektin kan vara ett alternativ vid svårbehandlade fall av huvudlöss men bör användas med försiktighet då redan resistensutveckling har påträffats hos skabb.

The technological advances have led to faster and more cost-effective sequencing platforms, making it quicker and more affordable to generate genomic sequence data. For the study of bacterial genome, two main methods can be used, whole-genome sequencing and metagenomic shotgun sequencing, of which the first is the mostly used in the past years. As a consequence of these advances, a vast amount of data is currently available and the need of bioinformatics tools to efficiently analyse and interpret it has dramatically increased. At present, there is a great quantity of tools to use in each step of bacterial genome characterization: (1) pre-processing, (2) de novo assembly, (3) annotation, and (4) taxonomic and functional comparisons. Therefore, it is difficult to decide which tools are better to use and the analysis is slowed down when changing from one tool to another. In order to tackle this, the pipeline BACTpipe was developed. This pipeline concatenates both bioinformatics tools selected based on a previous testing and additional scripts to perform the whole bacterial analysis at once. The most relevant output generated by BACTpipe are the annotated de novo assembled genomes, the newick file containing the phylogenetic relationships between species, and the gene presence-absence matrix, which the users can then filter according to their interests. After testing BACTpipe with a set of bacterial whole-genome sequence data, 60 genes out of the 18195 found in all the Lactobacillus species analysed were classified as core genes, i.e. genes shared among all these species. Housekeeping genes or genes involved in the replication, transcription, or translation processes were identified

digitalisering@umu.se

Hydropower is a renewable energy source that can be regulated when needed, but it creates barriers in rivers and causes hydrological changes in water flow. This reduces biodiversity and prevents migratory fish from completing their lifecycle. This threat from humans has reduced salmon populations worldwide. The rate of water flow can affect smolt production, and this will be investigated in this report for Atlantic salmon and Borwn trout in the river Gullspångsälven. In addition, I will suggesting which measures should be prioritized to sstabilize the population. The flow in the river Gullspångsälven is regulated by the hydropower plant at Gullspång. A correlation between the density of salmon and trout and water flow in januari, when waterflow is high, May, when the salmonids swim up from their spawning gravel and august, when waterflow is low. I found no distinct trend between the waterflow and density in the river. There were significant differences for salmon in January and May. This result may be due to species-specific properties that are influenced different by water flow or in Gullspångsälven there is a short-term regulation that probably affects salmon and trout populations negatively.

Lipid-based formulations (LBFs) can be an effective formulation strategy to improve the bioavailability of lipophilic drugs. However, conventional single-compartment in vitro lipolysis assays often underestimate LBF performance in vivodue to the absence of absorption sink. Recently, a two-compartment setup separated by an absorptive membrane provided good in vivo in vitro relationship (IVIVR). The goal of this study was therefore to investigate the use of the artificial membrane “LiDo” in two-compartment assays with regards to digestive enzymes, donor volume and different pH-control methods. The in vivo relevance of the assay was investigated using a single LBF and carvedilol, varying drug-to-formulation ratio and physical state of carvedilol. These formulations were already examined in vivo in a previous study. Digestion was performed using three different enzymes: porcine pancreatin, porcine lipase and Novozyme 435. Due to the incompatibility of pH electrodes with LiDo membrane, high strength lipolysis buffer was tested as alternative to the normal lipolysis buffer. The latter cannot counteract pH decreases caused by lipid digestion and requires dynamic titration.  In vitro assays were conducted in full-size as well as small-size setup. The barrier integrity was evaluated using Lucifer Yellow as a membrane marker. It was found that use of porcine pancreatin best reflected in vivo drug plasma exposure. In contrast, no relationship was observed between in vitro data obtained from lipolysis assays with lipase and Novozymes 435 and in vivo data. Results from assays with lipase may not reliably compare to assays with Novozyme 435 where the latter showed tendency to aggregate in low donor volume, resulting in poor lipid digestion. The outcomes from assays performed in the small-scale setup did not produce good IVIVR either. This outcome could be caused by insufficient agitation in the donor compartment, leading to poor dispersion of LBFs. However, “LiDo'' membrane retained its integrity during lipolysis by all three enzymes. Hence, we can demonstrate further evidence on the utility of LiDo membrane for in vitro lipolysis-permeation.