Nattvandring är ett utbrett men understuderat fenomen i Sverige. Över 400 grupper är aktiva i 21 län och engagemanget uppskattas idag till ca 60 000 deltagare. Syftet med studien är att belysa hur nattvandring kan se ut, bidra till en ökad förståelse kring nattvandring i Stockholmsområdet samt hur verksamheten kan skilja sig åt i olika områden. När staten tar ett steg tillbaka och civila medborgare engagerar sig frivilligt och tar ett större ansvar i skapandet av trygghet och ordning kan även risker uppstå. Studien strävar därför även efter att belysa vilka risker som uppstår och hur dessa hanteras av nattvandringsgrupperna. Genom deltagande observationer och intervjuer med nattvandrare aktiva i tre områden i Stockholm strävar studien efter att skapa ökad förståelse kring hur nattvandring praktiskt kan genomföras samt belysa de risker som kan uppstå när vanliga medborgare involveras i aktiviteter som inkluderar någon form av övervakning/kontroll. Resultatet visar att nattvandringen organiseras på lite olika sätt samtidigt som det praktiska tillvägagångssättet skiljer sig mellan områdena. Gruppernas rörelsemönster varierar och centreras kring olika platser utifrån vad nattvandrarna upplever vara orsaker till otrygghet i området. Gruppernas agerande i mötet med berusade ungdomar framträder som ytterligare en skillnad, vilken kan förstås utifrån varierande samverkansformer med andra aktörer aktiva i området – framför allt fältassistenterna. Nattvandringen kan innebära risker för de som deltar, men grupperna har strategier för att minska riskerna exempelvis när det gäller kontaktsökande med ungdomar. Samtidigt identifieras en risk att normbrytande beteende enbart förflyttas ur nattvandrarnas synhåll. Erfarenheter från en av grupperna visar att risken för vigilanta handlingar och att vuxna med ”fel” inställning deltar är reell. Slutsatserna betonar att skillnader mellan grupperna egentligen inte är överraskande eftersom verksamheten bygger på ideellt engagemang och utformas av individer med olika uppfattningar om området och dess problembilder. Skillnaderna i samverkansformen med statliga aktörer blir däremot en viktig aspekt. Studien visar att gränsen mellan engagemang och vigilanta handlingar kan vara tunn och att samverkan utgör en strategi för att minska risken att ”fel” vuxna ansluter.