I vår iver att hjälpa utvecklingsländer tror jag att vi eventuellt är med och på nytt skapar en maktposition gentemot utvecklingsländerna, en ny slags kolonisering. Kanske borde västvärlden ta ett steg tillbaka och först lära sig om andras kulturer och vara mer lyhörda inför vart och vilka behov som behövs, istället för att bara anta att de ska och vill bli en kopia av västerlandet. Syftet med uppsatsen är att utifrån en analys av tre självbiografiska verk få bredare kunskap om vilka former av påverkan som volontär- och biståndshjälp kan ha på mottagarländernas kultur samt att diskutera om volontär- och biståndshjälp indirekt upprätthåller västerlandets fortsatta globala maktposition    Min valda teori är postkolonialism med fokus på Saids Orientalism. Då postkolonialismen till viss del utgörs av språkliga maktstrukturer, har jag valt att utgå från metoden närläsning som går ut på att analysera språk och strukturer i litterära verk. Undersökningen visar att främst volontärhjälp påverkar mottagarländerna på ett negativt sätt och är med och bidrar till att bevara gamla koloniala strukturer. Biståndshjälpen är mer försiktig och påverkar inte i lika stor mån.