<p>Uppsatsen är en kvalitativ intervjustudie, med barnperspektiv som metodologisk utgångspunkt. Syftet är att infoga några barns röster, angående vem som stör(s) i det offentliga rummet.</p><p>Intervjuerna genomfördes våren 2008 i Stockholmsområdet, med ett urval av fyra barn i nioårsåldern. Gruppintervjuerna skedde vid två tillfällen och formen var halvstrukturerad.</p><p>Olika teorier tillämpas utifrån en problematisering av vuxenmakt, där barnens reflektioner relateras med positioneringar och normer. Teoretiska begrepp från queer- och maskulinitetsteori används för att se till maktdynamiken, mellan barn och vuxna. Det framkommer att de intervjuade barnen använder sig av olika motståndsstrategier, för att handskas med rådande vuxenmakt i det offentliga rummet. Den vanligaste strategin är att fysiskt förflytta sig från platsen oavsett vem som stör vem. En ”internaliserad vuxenblick” och hot om våld, påverkar även barnens rörelsefrihet. En intressant aspekt som helt förbisetts i vuxenorienterade samhällsdebatter med utgångsläget att barn stör vuxna, visar utifrån empirin hur vuxna således även stör barn i det offentliga rummet.</p>

Uppsatsen är en kvalitativ intervjustudie, med barnperspektiv som metodologisk utgångspunkt. Syftet är att infoga några barns röster, angående vem som stör(s) i det offentliga rummet. Intervjuerna genomfördes våren 2008 i Stockholmsområdet, med ett urval av fyra barn i nioårsåldern. Gruppintervjuerna skedde vid två tillfällen och formen var halvstrukturerad. Olika teorier tillämpas utifrån en problematisering av vuxenmakt, där barnens reflektioner relateras med positioneringar och normer. Teoretiska begrepp från queer- och maskulinitetsteori används för att se till maktdynamiken, mellan barn och vuxna. Det framkommer att de intervjuade barnen använder sig av olika motståndsstrategier, för att handskas med rådande vuxenmakt i det offentliga rummet. Den vanligaste strategin är att fysiskt förflytta sig från platsen oavsett vem som stör vem. En ”internaliserad vuxenblick” och hot om våld, påverkar även barnens rörelsefrihet. En intressant aspekt som helt förbisetts i vuxenorienterade samhällsdebatter med utgångsläget att barn stör vuxna, visar utifrån empirin hur vuxna således även stör barn i det offentliga rummet.

Syftet med studien är att genom semistrukturerade intervjuer med pedagoger ta del av hur pedagoger beskriver sin vuxenmakt för att främja barnens delaktighet och inflytande. Vi valde att genomföra semistrukturerade intervjuer med tio pedagoger som arbetar aktivt i barngrupp i olika län. Vi har utgått från Foucaults maktteori (Nilsson, 2011, Foucault, 2013) och Shiers (2001) delaktighetsmodell. Resultatet visade att pedagogerna ser på vuxenmakten som något positivt som inte går att komma ifrån. Sammanfattningsvis använder pedagogerna sin vuxenmakt för att planera undervisningar, inkludera alla barn samt barnens intresse och behov. Det gör pedagogerna för att barnen ska få sin rätt till delaktighet och inflytande och sin röst blir hörd i förskolan.